Experten: ”Vätgas-stålet kan bli verklighet”

SSAB, LKAB och Vattenfall går vidare med sitt initiativ för en koldioxidfri stålindustri. Om man lyckas kommer 10 procent av Sveriges koldioxdutsläpp att försvinna. Samtidigt skulle den nya metoden för stålframställning driva på övergången mot ett förnybart energisystem.

Igår stod det klart att SSAB, LKAB och Vattenfall kommer att lägga ytterligare 102 miljoner kronor på sitt initiativ för att skapa en koldioxidfri stålindustri. Av de nya pengarna kommer 56 miljoner kronor från Energimyndigheten, som redan stöttat projektet med 7,7 miljoner. 46 miljoner kommer från företagen själva. Pengarna ska användas till olika forskningsprojekt som ska undersöka hur stål kan tillverkas med hjälp av vätgas i så kallad direktreduktion. Idag reduceras järnoxid (järnmalm) till järn genom att kol ”plockar bort” syret från järnet. Restprodukterna är stora mängder kolmonoxid och koldioxid. Dessutom innehåller det järn som skapas i en masugn ett överskott av kol. För att ta ner kolhalten kör man järnet i en så kallad konverter och därifrån kommer också utsläpp av koldioxid. Men när man istället använder sig av vätgasreduktion är det vätet som plockar bort syret från järnmalmen och restprodukten blir då vatten.

Gert Nilson är teknisk direktör på branschorganisationen Jernkontoret. Han tror att vätgas-stålet kommer att bli verklighet en dag men först finns flera tekniska problem som måste lösas.
– Det som är komplicerat när det gäller reduktion är att få det att fungera i skala. Om du lägger in ett kilo järnmalm i ett labb finns det säkert femtio olika sätt att göra om det till järn men om du ska reducera två miljoner ton malm om året, vilket är ungefär 60 kg i sekunden, måste du vara relativt effektiv för att det inte ska ta för lång tid eller kräva jättestora anläggningar. Här finns ju inga föregångare så man vet inte exakt hur processen ska löpa för att det ska fungera.

Dessutom har vi sedan 1800-talet vant oss vid att ta ned kolhalten i järn för att få ett bra stål. Nu blir det istället så att vi från början får ett järn med extremt låg kolhalt och då måste vi lära oss hur det beter sig vid smältning, legering osv. Man måste titta på de olika stålsorter som finns, hur de fungerar och hur de ska produceras i stor skala.

En annan utmaning är att det kommer att krävas enorma mängder vätgas som ska produceras, transporteras och lagras. Men här ser Gert Nilson också flera möjligheter, åtminstone om vi klarar övergången till ett förnybart energisystem.
– När vi får vår energi från vindkraft och solkraft blir energiproduktionen mer ojämn. Om det blåser och solen skiner så har vi jättemycket energi, ofta större kapacitet än vi behöver. Men el är en färskvara som måste användas när den produceras, om man inte ska lagra den i batterier och liknande.

Om man har ett överskott i energiproduktionen kan man tänka sig att man periodvis har väldigt billig el och det är den elen som kan användas för att producera vätgas säger Gert Nilsson.
– Det skulle också gynna producenterna som behöver sälja sin el. Vätgasen blir ett sätt att bevara energin och bygga upp ett förråd av den.

Enligt Gert Nilson finns det flera tecken på att vi går mot ett ”vätgas-samhälle” och en ökad efterfrågan på vätgas från stålindustrin skulle kunna snabba på övergången till ett förnybart energisystem, eftersom fler kommer att våga investera i vind- och solkraft om de vet att de kan sälja överskottsenergin menar han.
– Om vätgas är en framkomlig väg är det inte konstigt att stålindustrin vill använda sig av den här tekniken för att bli av med sina klimatutsläpp. Stålindustrin står idag för cirka tio procent av de svenska koldioxidutsläppen. Om man lyckades ställa om produktionen så att stålet producerades genom vätgasreduktion skulle en merpart av utsläppen försvinna.