Forskning: Köttskatt kommer ha likheter med rökförbudet – först motstånd, sedan acceptans

En vinn vinn-situation för både klimatet och folkhälsan, enligt ny rapport.

Foto: Ica

Vad har egentligen allmänheten för förståelse och attityder kring relationen mellan konsumtionen av kött- och mejeriprodukter och klimatförändringarna? Det är en fråga som den Londonbaserade tankesmedjan Chatham House tillsammans med Glasgow University Media Group under drygt ett års tid har tagit sig an.

I en ny rapporten som publicerades i veckan, Changing Climate, Changing Diets – Pathways to Lower Meat Consumption (pdf), konstateras att animaliesektorn är ansvarig för drygt sju miljarder ton koldioxidekvivalenter varje år, knappt 15 procent av de globala utsläppen, eller lika mycket som utsläppen från världens alla fordon.

Ska världen kunna hålla den globala medeltemperaturhöjningen under två grader, jämfört med förindustriella nivåer, krävs att dessa utsläpp minskar, vilket i sin tur kräver att konsumtionen av kött- och mejeriprodukter minskar.

Enligt rapporten är det regeringarna i världens länder som sitter på nyckeln för att det här ska hända. Detta då de är de enda aktörer som har nödvändiga resurser och kapaciteten att på en tillräckligt stor skala omdirigera dieter mot mer hållbara, växtbaserade proteinkällor. Utan statlig intervention på nationell eller internationell nivå kommer människor helt enkelt inte att ändra sina konsumtionsmönster, och med en oförändrad eller till och med ökande efterfrågan kommer marknaden inte att ha några incitament att på egen hand reducera tillgången.

Skulle politikerna välja att sätta in en skatt på dessa varor – något som rapportförfattarna menar behövs – så är risken stor att de kommer stöta på motstånd. Men detta motstånd kommer med stor sannolikhet att bli kortvarigt – ungefär som med rökförbudet – och avta i takt med att folk får en bättre förståelse för motiven bakom en sådan åtgärd, det vill säga att det handlar om stora vinster för både klimat och folkhälsan. En ”vinn vinn-policy”, som huvudförfattaren Laura Wellesley från Chatham House förklarar saken för tidningen The Guardian.