Brist på inspirerande framtidsscenarier

Finanssektorn och näringslivet väntas nu inleda ett arbete med att hantera klimatrisker baserat på olika möjliga framtidsscenarier. Ett tekniskt och komplicerat arbete som i slutändan borde studsa tillbaka till politiker som behöver börja fundera på frågan: Hur vill vi egentligen att samhället ska se ut i framtiden?

Larmrapporterna om klimatet har duggat tätt senaste tiden. Förutsättningarna under pågående klimattoppmöte är inte ljusa; världens samlade klimatåtaganden leder oss mot en global uppvärmning om 3,2 grader inom drygt 80 år. Och utsläppen fortsätter öka år 2018.

En katastrof. Lägg därtill att klimatförändringen bara är ett av många eskalerande miljöproblem som följer av vår ständigt växande linjära ekonomi.

Internationella energimyndigheten varnade nyligen för att elbilar inte kommer rädda klimatet. Det räcker inte. Dessutom visar en rapport från EU-kommissionen att vi snart får ett globalt efterfrågeöverskott på kobolt, en essentiell del av dagens bilbatterier.  Inte heller tycks biobränsle gå att använda i den utsträckning som många räknar med; FN-organet IPBES menar att det skulle underminera den biologiska mångfalden.

Byte av energislag är en viktig del i omställningen till ett fossilfritt samhälle, men det blir allt mer uppenbart att business-as-usual med nytt bränsle inte håller hela vägen. Behovet av innovation och nytänk är större än någonsin.

När EU-kommissionen under förra veckan lanserade sin framtidsvision för ett klimatneutralt Europa till 2050 konstaterades att klimatförändringen endast kan stoppas med stöd från folket. Personliga livsstilsval anses vara nödvändiga för att lyckas med omställningen, och kommissionen lyfter bland annat behovet av mer kollektivt resande och cyklande.

Ekonomer tenderar att framhålla skatter på så kallade externaliteter, typ koldioxidutsläpp, som den mest effektiva åtgärden för att bromsa klimatförändringen. Problemet är bara att höjda skatter riskerar att skapa missnöje bland utsatta samhällsgrupper. Förra helgens upplopp i Paris är ett slående exempel på detta.

Lägg därtill alla de människor som arbetar i fossilindustrin som ser ett hot mot sin egen framtid när deras arbetsplatser riskerar nedläggning på grund av politiska beslut. Den här typen av rättvise-aspekter kring klimatfrågan är något som Polen har drivit under klimattoppmötet i Katovice. Men även investerarnätverket Principles for Responsible Investments funderar numera på klimatförändringens fördelningspolitiska konsekvenser.

Skatter behöver därför kompletteras med åtgärder som möjliggör en fortsatt god, om än alternativ, levnadsstandard för samhällets invånare inom planetens gränser. Det är trots allt dessa invånare som ska ge lagstiftare mandat att bedriva fortsatt miljö- och klimatpolitik.

Det kan exempelvis handla om att stödja utbyggnad av kollektiva transportmedel eller underlätta för arbete och utbildning på distans. Taxi och bildelning kan bidra till en snabb övergång till lågfossil-bilar, utan att kobolt- och koldioxidbudgeten bränns på att byta ut hela fordonsflottan. Cirkulära flöden och delningsekonomi kan ge ordentlig klimateffekt genom minskade totala energi- och materialbehov, vilket bland annat managementkonsulten Material Economics har räknat på.

Det kanske innebär att vi behöver belöna andra typer av beteenden och leva våra liv lite långsammare, där samhällets infrastruktur och arbetsmarknad anpassas efter nya förhållanden. Men med tanke på den ökade stress och depression som många i västvärlden drabbas av, framför allt i Sverige, är det kanske inte så farligt egentligen?

Det behövs berättelser om hur blomstrande samhälle inom planetens gränser ser. Allt behöver inte vara elände bara för att vi ändrar på våra vanor och livsstilar, såvida vi gör de på ett genomtänkt sätt och i god tid. Infrastruktur anpassas inte över en natt, och investeringar som sker i dag sätter spår för våra möjligheter till ett gott liv i framtiden.

När investerare nu börjat arbeta med att modellera framtidsscenarier för att analysera klimatrisken i sina portföljer används diverse prognoser för utvecklingen av världens energimix. Mer förnybart och mindre fossilt alltså. Analysen kräver än så länge väldigt många osäkra antaganden om framtida fysiska klimatrisker samt ny lagstiftning och ändrade marknadsförhållanden.

Finanssektorns analytiska bidrag till klimatarbetet medför mycket positivt. Samtidigt behöver näringslivets och investerares ökade fokus på långsiktighet studsa tillbaka på politiker som måste ge tydligare besked om hur framtiden ska se ut.

Sverige kan ha en oproportionerlig påverkan på klimatet genom att leda som inspirerande exempel. Det förutsätter emellertid att våra lösningar och livsstilsförändringar för att ställa om till ett modernt fossilfritt samhälle kan skalas upp globalt. Än så länge ser jag inte många tecken på det.

I stället för att lägga så mycket fokus på hur vi på år för år ska minska utsläppen genom bränslebyten vore det lämpligt att fundera på hur vi genom stora teknik- och livsstilssprång kan möjliggöra ett gott liv inom planetens gränser.

En fråga som därför borde vara av högsta prioritet i regeringsbildningen och i politisk debatt är därför: Hur vill vi att samhället ska se ut om 10, 30 och 50 år? Vad kan vi göra för att nå dit, och vilken typ av incitament ska driva utvecklingen? De här frågorna borde egentligen alla skänka en tanke.

Vilka framtidsscenarier ser egentligen de politiska partierna framför framför sig? Kanske borde även politiker ta lärdom av Task Force on Climate-related Financial Disclosures initiativ och använda sig av scenarioanalyser för att bedöma vilka risker politik riskerar att leda till på lång sikt, och vilka möjligheter som döljer sig bakom dessa risker.

Om man ser till vetenskapen har vi två alternativ framför oss: antingen genomför vi en rejäl samhällsomställning och inspirerar andra att följa efter, eller så förbereder vi oss på ett destabiliserat klimat som kraftigt förändrar förutsättningarna för liv på jorden.

Slutligen; nedanstående graf från Robbie Andrew från det norska forskningsinstitutet Cicero ger en illustration av den koldioxidbudget som vi globalt borde förhålla oss till för att bevara klimatförändringen på en någorlunda säker nivå. Det är nog bäst att vi funderar på hur samhällen kan anpassas för en sådan budget innan det är för sent.

 

Tobias Persson
Reporter, Aktuell Hållbarhet