Fredagskommentaren: Dags att kliva ur konsumtionsgarderoben

Kanske måste det även få kosta lite här och nu för att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle. Att inte våga utmana och prata om större omställningar som redan nu kan krävas för att ställa om till ett hållbart samhälle, såväl ur ett produktions- som konsumtionsperspektiv; det kallar jag för att backa in i framtiden.

I veckan riktade det finanspolitiska rådet svidande kritik mot regeringen. Bilden av den starka svenska ekonomin är enligt finanspolitiska rådet rejält överdriven och tillväxten är kraftigt dopad av den snabba befolkningstillväxten. Samtidigt hyllas den svenska tillväxtmodellen under Internationella valutafondens årsmöte och världens finansministrar flockades runt Magdalena Andersson för att få lära sig succéreceptet.

Sverige sticker inte bara ut för att vi har haft en stabil tillväxt i kristider. Vi har även lyckats med konsten att ha tillväxt utan ökade koldioxidutsläpp, sägs det. Vi är till och med betydligt bättre än övriga Europa med decoupling, frikoppling mellan tillväxt och utsläpp, rapporterade Nordiska ministerrådet i veckan. Under förra helgens partiledardebatt stoltserade såväl regeringen som oppositionen med Sveriges unika gröna tillväxtmodell, och vårt land lyfts ofta fram som ett föredöme i sammanhanget.

Att Sveriges ekologiska fotavtryck stiger år för år tycks emellertid inte vara lika intressant för politikerna att adressera. Att vi har exporterat produktionen och utsläppen till andra länder, exempelvis Kina, för att sedan fortsätta öka den materiella konsumtionen tack vare en mer lönsam tjänsteekonomi tycks man mest prata om i Naturvårdsverkets korridorer. Kanske även i Vänsterpartiets och Miljöpartiets kansli. Att problematisera svenska folkets relativt sett höga materiella konsumtion, eller kanske vårt vidlyftiga flygresande och bilägande, anses vara bakåtsträvande och en kränkning av individens fria vilja. Mantrat i dag verkar i stället vara att klimatåtgärder inte ska behöva kosta något, eller att ”det inte går att backa in i framtiden” som moderaternas nya miljöpolitiska talesperson sa till Aktuell Hållbarhet under en intervju i veckan.

Delningsekonomin hyllas ofta för dess potentiella klimatnytta. Nordiska ministerrådet lanserade i går en rapport där man konstaterade att miljönyttan av delningsekonomin är störst i transportsektorn, men det beror på vad konsumenterna gör av det frigjorda köputrymmet som delningstjänster ofta medför – den så kallade rebound-effekten. Miljönyttan kommer alltså inte av att folk delar på saker, exempelvis går med i en bilpool, utan från att de avstår från att köpa en egen bil och inte spenderar pengarna på någon annan resurskrävande produkt eller tjänst. Exempelvis lite extra fritid.

På samma sätt är vi snabba med att lyfta hur e-handel minskar transportutsläppen, men frågar oss sällan vad som skeppas runt i paketen och hur långt de har rest. Digitalisering är bra eftersom vi inte åker bil till köpcentrum, men frågan är vad nudging-teorin säger om att en uppdatering av garderoben numera finns blott ett knapptryck bort i mobilen. Att vår konsumtion kan tänkas leda till vattenbrist, koldioxid- och kemikalieutsläpp i utlandet spelar kanske mindre roll, då klimat- och miljömålen främst mäts på lokal nivå.

Svaret på hur vi i framtiden ska kunna hålla igång konsumtions-karusellen tycks stavas cirkulär ekonomi, som bygger på principerna reduce, reuse, recycle. Men konceptet tycks än så länge huvudsakligen ha anammats konceptet i fel ända, tydligast manifesterat i en accelererande insamling av kläder i utbyte mot kuponger för att köpa nya.

Vilka signaler sänder vi egentligen till de tillväxtländer som nu har en kraftigt ökad medelklass? Eller de utvecklingsländer som ser hur västvärlden i dag lever i materiellt överflöd, där individuellt ägande till stora delar fortfarande ses som en dygd? Två av Donald Trumps seniora rådgivare skrev i maj en debattartikel i Wall Street Journal, där de menade att ”världen är inget ‘global community’ utan en arena där nationer, icke-statliga aktörer och företag ordnar sysselsättning och tävlar om konkurrensfördelar”. Även om uttalandet är galenskap kanske svaret ligger däri; vi prissätter jordens naturresurser så får alla tävla för att få ut en så stor del av konsumtions-kakan som möjligt. Att västvärlden har ackumulerat kapital genom en fossil tillväxt, är bara att bevis på att livet inte är rättvist.

Självklart gör Sverige otroligt mycket klimat- och miljönytta genom att exportera kunskap och teknik – med stärkt konkurrenskraft som en bonus. Men med ett av världens högsta ekologiska fotavtryck per capita, som kräver 3,8 jordklot, kanske vi ändå borde plocka fram begreppet ”konsumtion” ur hållbarhetsgarderoben – oavsett politisk färg. Om inte annat för att Sverige då på riktigt kan ställa om till en grön ekonomi, utan rebound-effekter, som faktiskt är långsiktigt hållbar att exportera till andra länder.

Ett samhällsklimat där det är okej att problematisera konsumtionens konsekvenser kan trots allt stimulera ökad innovationskraft och leda till nya konsumtionsmönster. Inte minst vore det intressant med en politisk debatt där det är naturligt att våga utmana och prata om större samhällsomställningar som kan vara nödvändiga för en långsiktigt hållbar utveckling, i en värld som väntas präglas allt mer av automation men även av en striktare hushållning med naturresurser. På så vis kanske delningsekonomins fulla miljö- och klimatnytta kan blomma ut, samtidigt som tanken med en cirkulär ekonomi börjar i rätt ända. Att inte våga utmana och prata om större omställningar som redan nu kan krävas för att ställa om till ett hållbart samhälle, såväl ur ett produktions- som konsumtionsperspektiv; det kallar jag för att backa in i framtiden.

Kanske måste det även få kosta lite här och nu för att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle. Med lite fantasi kan de kortsiktiga uppoffringarna tänkas leda till en bättre framtid, med en mer inkluderande och hållbar ekonomi.

Tobias Persson
reporter och debattredaktör, Aktuell Hållbarhet