Fredagskommentaren: Därför förnekar Sverigedemokrater klimatforskningen

Den största konsekvensen av klimatförändringen kommer vara migration. Det slog IPCC fast redan år 1990. Klimatfrågan borde därmed vara en ödesfråga för Sverigedemokraterna. Men istället har partiet valt att följa den gängse populistiska linjen och förneka klimatforskningen. Partiet blundar alltså för den storskaliga flyktingvåg som vetenskapen prognosticerar. Frågan är förstås varför?

SD har under senare år lierat sig med kända klimatförnekare för att forma sin miljöpolitik. Jag säger klimatförnekare, inte klimatskeptiker, då skepticism är något naturligt för vetenskapen och något som driver forskare vidare mot någon typ av sanning. En klimatforskare kan därmed per definition sägas vara en klimatskeptiker. Människor som misstror IPCC är däremot inte skeptiker – de förnekar den breda vetenskapens slutsatser. De är alltså förnekare.

Migration är Sverigedemokraternas paradgren och med tanke på klimathotets konsekvenser för världens flyktingsituation kan man fråga sig varför SD stundtals väljer att förneka klimatforskningens resultat. Det finns flera intressanta teorier kring detta.

Ett förslag på förklaring är att konkurrensen ökat i migrationsfrågan och att flera partier de senaste åren tävlat om att visa hur de ”sätter ned foten” kring flyktingfrågan. SD är helt enkelt i dag bara ett parti i mängden som vill begränsa invandringen till Sverige. För Sverigedemokraterna är det livsavgörande att inte förknippas med det politiska etablissemanget – med eliten. Därför behöver SD frågor där partiet helt avviker från de övriga partierna. Klimatet har blivit en sådan fråga.

Intressanta avslöjanden i Expressen visade förra året att SD:s partiledning under en period var tveksam till om det var taktiskt riktigt att välja klimatförnekarspåret. Kärntrupperna var här inget som oroade partiledningen eftersom man visste var man hade dem. Snarare såg partiledningen en risk i att avskräcka nya väljare, främst kvinnor som ofta tenderade att se klimatförändringen som ett framtidshot. Efter att klimatförnekaren Donald Trump tog plats i Vita huset verkade dock Sverigedemokraternas självförtroende i frågan växa.

I grunden är det förstås mer än ren valstrategi som gör att SD så ofta väljer att ifrågasätta och förneka klimatvetenskapen.

I takt med en ökad polarisering i den politiska debatten har vi de senaste åren sett hur rena faktaövertygelser börjat kopplas till enskilda politiska ideologier. Något som Åsa Wikforss tar upp i sin nya bok ”Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender”. Relationen mellan mänskliga koldioxidutsläpp och global uppvärmning är ett tydligt exempel på detta. Klimatfrågan har helt enkelt blivit politisk när den för ett tiotal år sedan var en helt neutral fråga som forskarna i lugn och ro kunde forska kring.

Politiken har i sin tur allt mer börjat styras av känslor. Här spelar också medier en stor roll – för precis som politiken blir också medierna allt mer känslobaserade. Information delas i dag kors och tvärs mellan läsare via sociala medier – och inte i som tidigare i enkel riktning från sändare till mottagare. Och det som driver människor att sprida och dela information är känslor. Den nya medielogiken säger därför att media, för att få spridning och i slutändan överleva, måste trycka på människors känsloknappar. När i grunden vettig information om fakta eller politik ompaketeras genom en känslotratt riskerar den att förenklas och bli felaktig.

I en avhandling i psykologi visade Kirsti Jylhä förra året att klimatförnekelse kan korreleras med politisk orientering, auktoritära attityder, stöd för status quo, låg empati, hög dominans samt trångsynthet. I en variabel som kallas social dominansorientering mätte hon klimatförnekares acceptans för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper. En teori som Kirsti Jylhä för fram är att människor som accepterar ojämlikhet mellan sociala grupper också har lättare att kräva mer bevis för att klimatförändringar faktiskt äger rum innan dessa förändringar erkänns och eventuella åtgärder vidtas. Om detta stämmer så förklarar det förstås klockrent varför SD-väljare tenderar att misstro klimatforskningen.

Jon Röhne
redaktör, Aktuell Hållbarhet