Hållbar upphandling den stora utmaningen för ett OS i Stockholm

I veckan stod det klart att Stockholm, med hjälp av Åre, Falun och eventuellt en bob- och rodelbana i Lettland är en av tre kandidater till att få arrangera OS 2026. Stockholm har fått igenom sin OS-ansökan med hjälp av hållbarhetsargument. Men att arrangera ett hållbart vinter-OS kan bli en verklig utmaning.

Sverige har sökt värdskapet för vinter-OS sju gånger och fått nej alla gånger och nu är det dags igen. I veckan blev det klart att Stockholm, med hjälp av Åre, Falun och eventuellt en bob- och rodelbana i Lettland är en av tre kandidater till att få arrangera OS 2026. Egentligen är det nog bara två. En av dem, Calgary i Kanada, ska folkomrösta om saken och sådana har i OS-historien alltid slutat med ett tack men nej tack. Återstår då Milano/Cortina d’ampez och Stockholm, så chanserna är rätt hyfsade att Sverige tar hem detta.

Olympiska spel och dess genomförande har en allt annat än en smickrande historia. Här finns städer och länder som byggt för mycket och för stort och som skuldsatt sin befolkning i decennier. Anklagelser om mutor i urvalsprocessen är också vanliga, likaså utnämningar av städer som i ett hållbarhetsperspektiv känns helt orimliga. Och då behöver vi inte ens gå tillbaka i tiden. Ta bara Peking som ska ha nästa vinter-OS 2022. Då ska de alpina tävlingarna genomföras på ett berg som saknar naturlig snö, allt ska framställas på konstgjord väg.

Men då var då och nu är nu. Internationella olympiska kommittén, IOK, har de senaste året gjort tidernas lappkast. Nu ska den som bygger minst och hushållar mest på resurserna få spelen. Nu är det också nolltolerans för allt vad mutor och korruption heter. Dessutom ska IOK stå för huvuddelen av kalaset. I Stockholms fall skulle det handla om en check från huvudkontoret i Lausanne på 9 miljarder kronor, lika mycket som Sveriges årliga jordbruksstöd från EU.

Kan då Stockholm med en budget på 13 miljarder kronor leverera ett OS som är ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbart så som IOK kräver? På pappret, så här sju år före, är det förstås fullt möjligt att hävda det. Men sen är det verkligheten och den har ju sina sidor.

För det första har vi klimatet.

I veckan kom en rapport från IPCC som bekräftar farhågor om stigande temperaturer i hela världen, inte minst i Sverige. Kommer det överhuvudtaget finnas snö för utomhus-sporterna i Stockholm, Falun och Åre vintern 2026? Och om inte, hur ekonomisk och miljömässigt hållbart är det tillverka stora mängder konstsnö för att genomföra spelen.

Sedan har vi den ekonomiska och sociala hållbarheten.

En OS-organisation är en högst tillfällig kropp som i sig inte anställer speciellt många människor. Dess huvuduppgift blir att upphandla och finansiera de 1000-tals tjänster som måste utföras före och under spelen.

Det är byggen av olika slag, tillfälliga eller permanenta, det är transporter och boende för aktiva och besökare, press- och TV-infrastruktur, biljettförsäljning, säkerhetsarrangemang med mera, med mera.  Allt detta med högt ställda hållbarhetskrav förstås.

Det är ju lätt att lova det när det första kontraktet skrivs. Men leverantören kommer att ha en underleverantör som i sin tur har en underleverantör. Och det är där någonstans i slutet på leverantörskedjorna som en OS-organisation sätts på prov. Är alla löner vita, arbetstiderna rimliga, avfalls- och sophanteringen acceptabel, de ekonomiska kalkylerna hållbara och kontrollfunktionerna effektiva.

Allt detta måste lösas långt före spelen i en skicklig och professionell hållbar upphandling som saknar motstycke i storlek och omfång, och det ska utföras av en högst tillfälligt ihopsatt organisation.

För när snöbollen är i rullning är det för sent, då går den inte att stoppa. Då blir det som det blir.

Björn Anderberg
redaktör, Aktuell Hållbarhet

Den 7 november är teamet bakom Stockholms OS-ansökan på plats på konferensen Hållbar Besöksnäringen för att  diskutera hållbarhetsaspekterna i det gigantiska projektet. Programmet ser du här.