H&M kritiseras för otydliga hållbarhetsmål

Om fyra år ska H&M:s viktigaste leverantörer ha lönestrukturer på plats för att kunna betala ut rättvisa levnadslöner. Ett mål som är för otydligt för att göra verklig skillnad, menar kritikerna.

Hennes & Mauritz är en stor aktör i den kambodjanska textilindustrin tillsammans med andra klädjättar som GAP, Zara, Levi Strauss och Puma. Landet står och faller med de utländska beställningarna – 95 procent av landets exportintäkter dras in av fabrikerna som främst finns i och runt huvudstaden Phnom Penh.

Minimilönen i Kambodja är 100 amerikanska dollar i månaden, motsvarande cirka 740 svenska kronor. En lön som enligt de stora textilarbetarfacken i landet är helt omöjlig att leva på.

Sean Sophal, textilarbetare i Kambodja, är på besök i Sverige via Fair Trade Center för att bland annat träffa H&M och diskutera lönefrågan. På frågan varför det är så viktigt med högre minimilön kommer svaret direkt:

– Vi behöver bättre mat. Det är allt som räknas, vi äter väldigt dålig mat, säger hon och bekräftar de rapporter som berättar om arbetare som svimmar på grund av näringsfattiga måltider och för lågt kaloriintag.

Minimilönen i Kambodja på 100 dollar är bara en fjärdedel av en skälig levnadslön, enligt Asia Floor Wage, ett initiativ som stöds av fackföreningar och andra organisationer runtom i Asien. Lönen är också lägre än vad som anses rimligt enligt den kambodjanska regeringens egna beräkningar. I fjol tillsatte landets departement för arbetsfrågor en utredning för att beräkna en skälig minimilön. Slutsatsen: för att täcka basbehoven behöver en anställd tjäna mellan 157 och 177 dollar.

Tidigare i år startade fackföreningsrörelsen i Kambodja en kampanj i landet för att höja minimilönen till den högre nivån i regeringens spann – 177 dollar. Ett klistermärke med just den siffran pryder textilarbetaren Sean Sophals kavaj under besöket i Sverige. Enligt henne är det idag omöjligt att kräva levnadslön, istället måste kraven ske steg för steg och sikta in sig på en högre minimilön.

Efter att Phnom Penhs gator tidigare i år fylldes av protesterande textilarbetare skrev några av de största inköparna, däribland H&M och Inditex som äger Zara, ett brev till högt uppsatta politiker. Budskapet var att de var redo att ta in högre minimilöner i prisbilden för sina kläder.

Som en del av sitt hållbarhetsarbete har H&M som mål att som ett första steg se till att sina strategiska leverantörer har förbättrade lönestrukturer för rättvisa levnadslöner på plats senast 2018. Något som enligt företaget kommer at påverka 850 000 textilarbetare.

Men både Sean Sophal och Vorng Demorng, från det kambodjanska textilarbetarfacket C.CAWDU, också hon på plats i Sverige, kallar målet för otydligt. Det gör också Fair Trade Centers kampanjchef Malin Kjellqvist.

– Hur ska ett sådant mål kunna följas upp? Och vad exakt menar de med levnadslön? undrar Malin Kjellqvist.

För att komma närmare sitt mål har HM tre pilotfabriker, en i Kambodja och två i uppstartsfas i Bangladesh där olika sätt för att nå levnadslön testas. Här ingår bland annat att utveckla löneförhandlingsprocesser. När Fair Trade Center och textilarbetarna mötte upp med H& M för några veckor sedan fick de beskedet att siffror från pilotprojektet i Kambodja ska presenteras nu i november.

I ett mejlsvar från H&M:s kommunikationsstab förklarar företaget varför de inte vill ange en siffra när levnadslön kommer på tal: ”Vår definition på en rättvis levnadslön är en lön som tillgodoser den anställdes och dennes familjs grundläggande behov. Det finns ingen enhetlig definition och fastställd summa för vad en levnadslön är, och vi väljer därför att ha textilarbetarnas egen uppfattning av vad som är en levnadslön som vår definition av levnadslön.”

Enligt företaget ska levnadslönen revideras årligen och förhandlas med fackföreträdare. H&M:s roll som köpare är, enligt företaget, inte att bestämma lönenivåer utan att bidra till att rättvisa levnadslöner sätts genom förhandlingar mellan arbetare, fabriksägare och regeringar. Enligt H&M är ansvaret för höjda löner ett delat ansvar men ytterst ansvariga är lokala regeringar som ska se till att årliga lönerevisioner görs.

Textilarbetaren Sean Sophal önskar att de globala klädföretagen kunde upprätta så kallade Collective Bargain Agreements med de lokala fackförbunden på fabrikerna.

– När det blir konflikter med till exempel regeringen kan fackföreningen visa upp avtalet som ett bevis på att föreningen har företagets stöd för sina krav, säger Sean Sophal om en lösning som ännu inte fått genomslag i landet.

Det här är dock inget som H&M förespråkar eller lyfter i sitt arbete. Istället förs förhandlingarna marknadens parter emellan fram som viktigt liksom påtryckningar på regeringen.

I november väntas regeringens besked om ny minimilön komma. Men det lär inte bli i närheten av vad landets fackföreningar och textilarbetare önskar. Ett argument som Sean Sophal ofta möter från regeringshåll är att klädföretagen kommer att fly landet om minimilönerna höjs för mycket. Detta trots att flera klädkedjor uttryckt sitt stöd offentligt för högre löner. Hon önskar att de globala företagen skulle vara mer aktiva i frågan om minimilöner. Att driva igenom förändring själva genom att bland annat betala högre löner direkt – istället för att vänta in lagstadgade ökningar.

– Vi, arbetarna, har gett miljardvinster till H&M, de borde stå längst fram och kräva bättre villkor.

Läs mer om H&M:s arbete med levnadslöner här.

Läs Fair Trade Center och kambodjanska textilfackets uppmaning till H&M här.