Hur dum får en kommun vara?

KRÖNIKA. Lägga aska från avfallsförbränning på en plats som underkänts för deponi, hur dumt låter inte det? Det borde varje kommunanställd avfärda som en dålig idé.

Vaccinera avfallshanterare i stället för att ställa krav och kontrollera importsopor? Nej, det låter lite bakvänt. Tyvärr så händer det här i dag, visar SVT:s granskning, i landet med självbilden av att vara ett sånt fint miljöföredöme. Vi snackar inga småkommuner här, utan resursstarka kommuner. Hade jag fått bestämma hade de bestraffats retroaktivt med 50 minuspoäng i Miljöaktuellts kommunrankning. En garanterad jumboplats med andra ord.
 
Det märkliga är att dessa kommuner borde ha råd att upprätthålla en anständighetsnivå. Avfallsförbrännare kan i runda slängar få 400 kronor per ton för att ta emot soporna. Dessutom skickar de en fjärrvärmefaktura på sopvärmen till kommuninvånarna. En lysande affär, helt enkelt. Inte konstigt att norrmännen klagar i SvD:s artikelserie om avfallsförbränning. Det är klart att de vill elda soporna och tjäna pengarna själva. Förmodligen kommer vi att se en sådan utveckling. Storbritannien kommer nog att gå samma väg. Följden blir att vi får importera sopor längre och längre bortifrån.
 
I höstas gjorde Miljöaktuellt en djupdykning i avfallsförbränningen. Vi avslöjade bland annat att Öresundskraft eldade fossil plast under förevändningen att det var en icke-fossil energikälla. Den artikeln rörde om i grytan, men några politiska ingripanden för att begränsa den ständigt expanderande avfallsförbränningen blev det naturligtvis inte. Det har länge ansetts som politiskt omöjligt att begränsa importsoporna och avfallsförbränningen. Men just nu verkar läget mer gynnsamt än någonsin. Och det kan nog behövas krafttag, för om ekonomin och politikerna får bestämma så konkurrerar avfallet ut biobränslena.
 
Företrädarna för avfallsförbränningen ser få eller inga problem. I själva verket hjälper Sverige andra länder med deras avfallsproblem, sägs det. En motfråga kan vara: hur många länders avfallssystem ska Sverige ta ansvar för? Och är det en helhjärtad hjälp? Eller rent ekonomiska vinstintressen och en björntjänst? Strukturella problemen måste nog lösas på nationell nivå i respektive land, eller kanske på EU-nivå, snarare än att svenska kommuner ska tackla soptippsproblem i andra länder genom att bygga avfallsförbränningsanläggningar.
 
Oavsett vad företrädarna säger är problemen många. Det är inte så att soporna bara försvinner när de eldas upp. Kvar blir askor. Enorma mängder askor. Vissa av dem är giftiga, andra är mindre farliga. Ur resurssynpunkt kontamineras näringsämnen med exempelvis tungmetaller. En del av förbrännarnas vinst används till att cementera den utbyggda förbränningsinfrastrukturen. Den återinvesteras nämligen i framgångsrik forskning med målet att utvinna värdefulla mineraler ur askorna. Så reproduceras en omvänd återvinningslogik. När vi egentligen borde satsa på bättre källsortering.
 
Få vågar i dag offentligt ifrågasätta tanken om avfallets omedelbara bortskaffande. Att deponera och tillfälligt lagra avfall är en synd. Eller egentligen är det prislappen, deponiskatten, som gjort det till en synd. Politikerna har gjort lagringen så dyr att det är bättre att förbränna allt så snabbt som möjligt. Ingen kommun vågar längre satsa på något annat än snabba rötningstekniker, för med en rötningstid på två år hinner Skatteverket få vittring på metangaserna och belägga det organiska avfallet med deponiskatt.
 
”Varför är vi så besatta av tanken att vi ska ta hand om allt avfall just här och nu? Alla tekniker är inte färdigutvecklade än och tankesättet leder till att vi eldar upp prima råvaror” sa en gammal återvinnare till mig. En tanke som lanserats flera gånger tidigare men aldrig fått gehör. Principen är enkel men ställer också krav på god källsortering. Alla material som idag inte kan återvinnas och som inte uppenbart måste förbrännas, deponeras i olika högar. Sen får framtidens generationer besluta när och hur de ska hantera dessa resurser. Flera forskare vill därför återinföra möjligheten att deponera material. Det är dock oklart om EU håller med, som ju tycker att avfallsförbränning är mycket bättre än tillfällig deponi. Sen är det såklart enklare att elda upp allt osorterat.
 
Men om nu Sverige ska ta ansvar för andra länders avfallssystem. Då finns det en sak jag undrar. Varför hjälper vi inte till med deras avfallskontroller? Som ett led i att sätta press och få dem att källsortera bättre? Ställ krav på att återvinningsbara material inte får importeras och förbrännas. Kanske var det altruistiska skäl som gjorde att Lidköpings tjänstemän valde att lägga sin aska på den egna tippen, istället för att skicka iväg den till Norge som alla andra. Det finns ju faktiskt några positiva aspekter med att låta den stanna hemma. De vet var askan finns, den är samlad på ett ställe och eventuellt kan mineraler utvinnas ur den i framtiden. Det hade varit mycket värre om giftig aska används till markberedning och byggprojekt, för så dum kan väl ingen kommun vara?

Jesper Gunnarsson är medarbetare på Miljöaktuellt och har tidigare skrivit flera artiklar om avfallsförbränning.