Jo Stefan Löfven, det behövs bindande regler för svenska företags MR-arbete

Ett lagstadgat krav på genomlysning av riskerna, direkta och indirekta sådana, skulle tvinga företag att investera i kompetensen människorättsliga rättigheter. Det påstådda svenska ledarskapet inom ämnet mänskliga rättigheter och företagande är totalt innehållslöst så som det ser ut  idag. Det skriver människorättsjuristen och hållbarhetsexperten Parul Sharma.

Motorn för den svenska regeringens handelsfrämjande är fortfarande baserad på frivillighet och konkurrenskraft knuten till en respekt för de mänskliga rättigheterna, och utgår ifrån antaganden om att svenska företag är bra på att respektera. Däremot saknas fortfarande bindande regler för ”HUR” en sådan respekt verkligen ska implementeras i ett företags affärer i högriskländer. Så länge det inte finns bindande regler finns det utrymme för straffrihet för företag som kränker mänskliga rättigheter.

I Diakonias partiledarenkät 2018 svarade Stefan Löfven nej till bindande regler  med motiveringen att Socialdemokraterna hellre vill se en bättre tillämpning av de befintliga regelverken. Frågan här är vilka regelverk som Socialdemokraterna hänvisar till? Sanningen är att det finns fler ramverk än regelverk för företagande och mänskliga rättigheter. Straffriheten är fortfarande ett faktum för företags kränkningar i högriskländer. Behovet har understrukits nu senast på plattformen Concord där 64 organisationer delvis efterfrågar genom brev till Riksdagen en utredning om möjligheten till lagstiftning. Behovet av en lagstiftning med genomlysningskrav på just mänskliga rättigheter har också påtalats i Statskontorets rapport från 2018.

Otaligt många rundabordssamtal, seminarier och sittningar i regeringens regi i just ämnet företagande och mänskliga rättigheter har ägt rum de senaste åren, där referenser till FNs vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter gjorts om och igen. Det som sällan (aldrig) tas upp är princip 26 i de vägledande principerna, som understryker att det behöver finnas effektiva inhemska rättsliga mekanismer som kan hantera företagsrelaterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Enligt principen bör staten också minska rättsliga och andra typer av hinder så att den skadelidande kan få en gottgörelse i domstol. Men Stefan Löfven, det finns inte några lagkrav på företag att efterleva FN:s principer idag, att företag inte är straffrättsliga subjekt och att Sverige inte har extraterritoriell lagstiftning när det gäller företags kränkningar av de mänskliga rättigheterna utomlands gör att vi är på milsvida avstånd från att ta ansvar för vårt påstående att vara ett föregångsland för kvinnors, barns, minoriteters, redan marginaliserades rättigheter i de länder vi tycker om att göra affärer med.

En extraterritoriell lagstiftning är the UK Modern Slavery Act 2015 som omfamnar väldigt många svenska företag också, tyvärr är det väldigt många svenska företag som fått påminnelser från UK Home Office om att publicera ett så kallat statement om vad de gör och avser göra i frågan nutida slaveri i sina leverantörskedjor. De svenska bolagen med verksamhet i Storbritannien måste nu bredda sitt arbete med mänskliga rättigheter för att också få med de stora riskerna med modernt slaveri. Det handlar ofta om att granska situationen för de lägsta skikten i tillverkningskedjorna och här mäta slaveririskerna. Processer och rutiner bör nu etableras mot bakgrund av tillämpliga regelverk som också kräver legal rådgivning. Global Slavery Index rapporterar att mellan 40-45 miljoner människor lever i någon form av nutida slaveri idag. En annan akut fråga är tvångsarbete. Idag är 21 miljoner människor globalt fast i tvångsarbete, av dessa är 11,5 miljoner kvinnor och 5,5 miljoner barn. Av alla dessa 21 miljoner människor arbetar 90 procent i privat verksamhet. Såväl matvarukedjor och turismbranschen som klädindustrin och elektronikföretag riskerar att bidra till att upprätthålla dessa kränkningar om man blundar för problemen.

Ett lagstadgat krav på genomlysning (due diligence) av riskerna, direkta och indirekta sådana, skulle tvinga företag att investera i kompetensen människorättsliga rättigheter. Ett sådant krav skulle minska kommentarer från svenska styrelseproffs inom näringslivet som menar att ”så här långt har vår styrelse enbart fokuserat på mänskliga rättigheter och inte barnets rättigheter (Almedalen 2016) ”.

Det påstådda svenska ledarskapet inom ämnet mänskliga rättigheter och företagande är totalt innehållslöst så som det ser ut  idag. Lägg in en växel nu Statsministern så att vi verkligen blir ledare i frågan!

Parul Sharma
människorättsjurist och hållbarhetsexpert