Jobbfrågan kritisk för klimatomställningen

Hanteringen av jobbförluster i automationens och energiomställningens spår kan vara avgörande för att skapa inkluderande och fossilfria samhällen.

Omställningen till framtidens arbete är den största hållbarhetsutmaningen som stora företag står inför. Tillsammans med klimatfrågan och plast. Det sa Peter Bakker, vd för World Business Council for Sustainable Development, en organisation som samlar över 200 globala storföretag, när jag nyligen intervjuade honom.

Han syftar då på utmaningen med jobb som försvinner i automationens spår och hur det påverkar samhället. 2025 kommer mer än hälften av alla arbetsuppgifter genomföras av maskiner, jämfört med 29 procent i dag, enligt en färsk rapport från World Economic Forum. Rapporten visar att nya jobb tillkommer i teknikens spår – åtminstone på medellång sikt – men omställningen ställer stora krav på vidareutbildning samt behov av stöd till utsatta individer och områden.

Peter Bakker menar att risken när traditionella jobb försvinner är att tilltron till politiken och näringslivet sjunker, och därför måste företagssfären fundera på hur den kan bidra till att skapa nya jobb och inkluderande samhällen.

I förlängningen är jobbfrågan kritisk för att skapa mandat för de tuffa åtgärder som är nödvändiga för att undgå de otäcka scenarier av klimatförändringen som jorden trots allt ännu är på väg mot.

När jag förra hösten intervjuade EU-parlamentarikern Fredrick Federley (C) om lobbying i Bryssel drog han en parallell till jobbskapande: ”Ju mer vi har debatterat om kolet med Polen desto mer har jag kommit till insikt att det egentligen inte handlar om kolet i sig, utan det handlar om vad kolet har gjort för Polen. Man har 200 000 personer som arbetar i kolgruvorna, som försörjer sina familjer och troligtvis kommer ha svårt att få andra jobb om kolgruvorna försvinner”, konstaterade Federley.

Stängda kolgruvor i Polen är förstås en vinst för klimatet men konsekvenserna kan på kort sikt vara förödande ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Därför är det kanske inte så konstigt att Polen, som är tillträdande ordförandeland för FN:s klimatförhandlingar, arbetar med en FN-deklaration som ska säkerställa en ”anständig framtid” för de som nu arbetar i fossila industrier.

I Sverige har vi inga kolgruvor men likväl kan förslag som en skatt på flyg, eller för den delen åtgärder som försvårar privatbilism i storstäder, motarbetas av den enkla anledningen att det hindrar människor från att arbeta.

Jobb är i dag en ekonomisk förutsättning för att människor ska kunna ta hand om sig själva och sin familj. Dessutom finner många människor värdighet – eller åtminstone skyldighet – i att göra rätt för sig genom att arbeta.

Vi pratar om jobb som i en betydande omfattning nu alltså väntas automatiseras eller lämna plats för klimatets skull. Självklart skapas också nya jobb men effekterna av automation varierar mellan olika regioner, liksom fossilindustrins jobbförluster väntas slå hårdare mot vissa länder och regioner.

Det ställer krav på individers anpassningsförmåga: Deras vilja att fortbilda sig och kanske till och med flytta till en annan ort. En utmaning för demokratiska samhällen med tanke på att en växande del av den västerländska befolkningen motsätter sig den samhällsförändring som globaliseringen, klimatförändringen och digitaliseringen hittills har inneburit.

I World Economic Forums rapport framgår att mer än hälften av alla företag endast planerar att fortbilda anställda med nyckelpositioner. Däremot är det endast en tredjedel av företagen som svarar att de planerar att erbjuda samma möjlighet för de arbetstagare som ligger i riskzonen att slås ut på grund av kompetensbrist. De människor som är mest utsatta är alltså de som väntas få minst hjälp, vilket kan tänkas vara en grogrund för ökat missnöje.

Hittills har mycket av företagens arbete kring bättre jobb fokuserat internt på arbetsplatsen; exempelvis genom jämställda löner och goda arbetsförhållanden för de som är anställda på företaget. I vissa fall även hos leverantörer. Kanske kan ansvaret i framtiden behöva ta ett bredare grepp utanför organisationen för att bidra till inkluderande samhällen.

Jag blev rätt förvånad när Peter Bakker under vårt samtal lyfte fram det finska experimentet kring medborgarlön som ett intressant exempel på hur det behövs nytänkande för att skapa inkluderande samhällen i framtiden. Ett fördelningskoncept som i USA och många andra länder diskuteras allt flitigare, men i Sverige ännu mest tycks avfärdas som ett flummigt vänsterprojekt.

Kanske är det ingen slump att kapital från Facebook nu används till ett pilotprojekt för basinkomst i Stockton, en liten stad i närheten av tech-meckat San Fransisco. Om något företag har fått känna av hur samhället tilltro kan raseras så är det just Facebook.

Det finns många vägar att gå in i framtidens arbetsmarknad men en sak är säker; fixar vi inte jobben blir det svårt att lösa klimatet. Det sägs ju ofta att politiker inte kan skapa jobb, och därför har nog Peter Bakker rätt i att företagsledare i allt större utsträckning behöver fundera kring deras roll i att skapa inkluderande samhällen.

Tobias Persson
reporter, Aktuell Hållbarhet