Klimatförhandlingarna: Utnyttja 4.11! 

DEBATT Som ovälkommen upptakt till FN:s klimatmöte i Bonn, 6–17 november, har vi fått det kanske allvarligaste klimatlarmet hittills. Det är dags för länderna att börja använda artikel 4.11. Den del av Parisavtalet som möjliggör för länder att höja sina åtaganden. Det skriver Mattias Goldmann, vd på Fores.

Som ovälkommen upptakt till FN:s klimatmöte i Bonn, 6–17 november, har vi fått det kanske allvarligaste klimatlarmet hittills. Koldioxidhalten i atmosfären har ökat i rekordtakt under 2015, från 400,0 till 403,3 miljondelar. Det är den snabbaste ökningen som Meteorologiska världsorganisationen, WMO, någonsin uppmätt och 50 % högre än genomsnittet för de senaste tio åren. Även halten av metan och lustgas har nått nya rekordnivåer. Tyvärr ser vi redan skrämmande resultat av de höga halterna av växthusgaser; våldsamma orkaner, översvämningar, värmeböljor och bränder som var och en för sig bara är extremväder men tillsammans bekräftar den bild klimatforskarna ger av ett alltmer instabilt system.

Därför är det oerhört glädjande att 168 länder samt EU redan ratificerat Parisavtalet. Avtalet trädde i kraft på mindre än ett år, vilket är ännu ett rekord. Inget jämförbart FN-avtal har trätt i kraft så snabbt. Det pekar på att världen inser allvaret i klimathotet men också på att FN-processen står stark och legitim trots att den utmanas av världens mäktigaste nation, USA.

Parisavtalet slår fast att vår klimatpåverkan ska begränsas till väl under två grader jämfört med förindustriell tid, med sikte på 1,5 grader. Andra tankesmedjor har sammanställt ländernas klimatplaner – nationally determined contributions – och kommit fram till att de sammantaget har ca. 50% chans att begränsa temperaturhöjningen till 2,8°C år 2100 (2.3 till 3,5°C). Vi sätter visserligen frågetecken bakom dessa beräkningar; osäkerheten är stora t.ex. gällande bristande transparens i vad länderna faktiskt lovat, vad som sker med löften som villkorats med extern finansiering och hur USA:s klimatpolitik utformas i ljuset av att landet så småningom ska lämna Parisavtalet. Men mönstret är tydligt och helt i linje med budskapet från IPCC:s arbetsmöte i Malmö för drygt en vecka sedan: ambitionerna behöver höjas. Vi ser särskilt tre vägar framåt för ökade ambitioner:

  1. Bransch- och sektorsmål. FN:s klimatmål utgår från ländernas ambitioner. Nu ser vi hur bransch efter bransch kliver fram och gör egna åtaganden, ofta utifrån den rimliga självbevarelsedriften att det är bättre att förekomma än förekommas, men också för att man ser konkurrensfördelar i att leda klimatarbetet. Allra tydligast är nyttan när det sker inom områden som inte ingår i nationella mål. Därför är det väldigt positivt att internationellt flyg och sjöfart inte längre spelar svartepetter med klimatet utan börjar röra sig i en mer klimatsmart riktning – men också andra branscher kan skynda på. Närmast konsekvent ser vi hur svenska branscher går före de internationella – det gäller för jordbruk, drivmedel, byggnadsindustri, luft- och sjöfart och mycket annat – men det är först när det svenska exemplet sprider sig som den klimatmässiga relevansen blir stor.
  2. Näringslivstryck. Att vi alls fick Parisavtalet, och att det överlevt valet av Trump som president i USA, beror mycket på att ledande näringsliv så tydligt markerat vikten av långsiktiga och tydliga klimatmål. Detta tryck riskerar att minska när förhandlingarna går från att fokusera på ett nytt avtal till mer tekniska förhandlingar om dess regelverk. Men näringslivets engagemang för ambitiösa klimatmål är minst lika viktigt nu – inte minst inom EU där mindre klimatengagerade regeringar på sistone tillträtt i flera medlemsländer. Här gläds vi åt den starka svenska näringslivsrepresentationen på klimatmötet och hoppas att de uppmanar både samarbetspartners och konkurrenter att höja sina klimatambitioner.
  3. Landvisa skärpningar. Parisavtalets artikel 4.11 medger att varje avtalspart närsomhelst kan höja sitt klimatmål; öka minskningstakten, inkludera fler sektorer, tidigarelägga målåren eller öka den internationella finansieringen. Det är däremot inte möjligt att sänka ambitionerna. Skrivningen är väl genomtänkt; den tar höjd för att utsläppsminskande tekniker kan bli billigare och effektivare snabbare än hittills, men också för att acceptansen och trycket från medborgarna att minska utsläppen kan öka snabbt – vilket vi nu börjar se.

Ännu har inte ett enda land använt sig av artikel 4:11. WMO:s larmsiffror och den senaste tidens våldsamma klimatrelaterade oväder bör leda till att det sker, kanske redan på klimatmötet i Bonn. Det första land som gör det får en enorm goodwill och kan attrahera investeringar och trigga igång en förändringsprocess liknande den när klimatfinansieringen satte fart för ett par år sedan. Nu är det dags för en global överbudspolitik mellan branscher, företag och länder – vem skärper snabbast sina klimatmål?

Mattias Goldmann,
vd, Fores med 2030-sekretariatet

Länkar att använda

WMO:s rapport

FN:s Parisavtal

Parisavtalet status ratificering