”Klimatmötet i Paris – så blir det!”

DEBATT Det är angeläget att slå fast vad som är rimligt att förvänta sig av de internationella klimatförhandlingarna, skriver Daniel Engström Stenson, Kajsa Sterner och Mattias Goldmann från tankesmedjan Fores.

Foto: Fores

När klimatmötet inleds i Paris är det angeläget att för den svenska debatten slå fast vad som är rimligt att förvänta sig – för att inte skapa onödig besvikelse, men också för att redan nu se vilken roll Sverige kan ha och hur resultatet bäst används lokalt och nationellt.

Utifrån de många förmötena inför Paris, de över 160 nationella klimatåtagandena som lämnats in och de 20 tidigare klimattoppmötena, slår vi fast fast fem punkter:

  1. Kollapsen undviks. Vi förutser att det i mitten av förhandlingarnas andra vecka kommer att talas om en kollaps i förhandlingarna, och behov av extra möten. Så blir det när samma parter förhandlat i grunden samma fråga i över tjugo år – ingen vill vika sig först och ruinens brant närmar sig. Men det ligger inte i någons intresse att ramla över kanten. De politiska kostnaderna för beslutsfattarna att misslyckas är för stora. Och skulle förhandlarna misslyckas kommer deras berättigande ifrågasättas. Därtill är medvetenheten om riskerna med klimatförändringarna större och åtgärdskostnaderna anses lägre, samtidigt som kraven på vad som är acceptabelt har sänkts, jämfört med Köpenhamn 2009.
  1. Några bestämmer mer. I FN-sammanhang har alla länder en röst, och därmed teoretiskt veto mot varje beslut, medan alla andra parter – företag, kommuner, intresseorganisationer – saknar röst. I praktiken kommer det i slutändan att mycket handla om de största utsläpparländerna, med USA och Kina i spetsen, som måste hitta en modell för utsläppsminskningar som tar hänsyn till historiskt ansvar och ekonomiska resurser utan att endimensionellt dela upp världen i rika och fattiga. Andra parter bör godta att denna fråga är överordnad, och att bara ett avtal där de största utsläppsländerna är rimligt nöjda får någon praktisk betydelse.
  1. Juridiskt bindande light. Sverige och EU som helhet har betonat vikten av ett juridiskt bindande avtal, medan USA markerat att det inte är möjligt för dem. Lösningen blir att göra det rättsligt bindande att rapportera in sina bidrag, men inte att uppfylla dem – därmed kan alla gentemot sin hemmapublik säga att man fick det man önskade. I debatten är det viktigt att komma ihåg att Kyotoprotokollet var juridiskt bindande, men de som inte levde upp till sina åtaganden kunde lämna avtalet utan några faktiska konsekvenser. Det pekar på att ett ambitiöst avtal och mekanismer som gör det aptitligt att leva upp till åtagandena är mycket viktigare än juridiken.
  1. Djävulen är i detaljerna. Det den allmänna debatten inte orkat hantera, men som är avgörande för avtalets trovärdighet och tilliten mellan länder, är hur utsläppen ska mätas, rapporteras och verifieras (MRV). Vissa länders åtaganden är jämfört med “business as usual”, andra förutsätter medfinansiering som inte är säkrad, det finns massor av olika start- och slutår och hur ofta målen ska skärpas är inte klart. Vid sådana skillnader måste man åtminstone veta att de inrapporterade siffrorna stämmer. Bara under hösten har vi sett beräkningar som visar på att Kinas utsläpp under 2000-talet kan ha varit tio miljarder ton högre, eller lägre, än vad som tidigare angivits. Vid sådan osäkerhet anses knappt några löften trovärdiga – därför är MRV centralt.
  1. Avtalet räcker inte. Efter Paris kommer många aktivister att slå fast att avtalet inte är tillräckligt för att rädda klimatet, och att FN inte fungerar som forum. Men FN lägger golvet och skapar en gemensam arena där detaljerna kan utformas. Inte minst blir det viktigt att då hitta vägarna för att kunna utnyttja potentialen som finns i alla de utsläppsmarknader som växer upp världen över. Sedan blir det upp till en rad aktörer att agera. EU kommer i bästa fall skärpa sitt mål om 40 procent minskade utsläpp till 2030. Sverige ska uppfylla målen om en fossilbränsleoberoende fordonsflotta år 2030 och att på sikt bli helt fossilfritt. Till sin hjälp har staten kommuner med ännu tuffare klimatmål, företag som har utlovat att bli 100 procent förnybara och alltfler individer med ett starkt eget klimatdriv. Sammantaget kan det räcka långt – kanske till och med till att nå det där tvågradersmålet som enligt utvärderingarna av nuvarande löften är en bra bit bort.

Vi åker till Paris med högt ställda, men realistiska förväntningar. Nu läggs grunden – sen är det upp till oss själva att utnyttja det för att sammantaget nå fram till en effektiv, långtgående klimatpolitik!

Daniel Engström Stenson, Kajsa Sterner och Mattias Goldmann
COP21-delegationen från den gröna och liberala tankesmedjan Fores med klimatforhandling.se

.

.

.

.

.