Kommentar: Klimatförhandlingarna räddar… klimatförhandlingarna

När vi nu går in i slutspurten av klimatförhandlingarna, ser vi ett gemensamt drag från de många förhandlingsspåren: Drivna förhandlare kommer att lyckas hitta tillräckligt allmänna skrivningar för att kunna komma framåt - men inte tillräckligt konkreta beslut för att utsläppen ska börja vända neråt. Det skriver Mattias Goldmann, vd på Fores, i en kommentar.

Finansiering: Som på många andra COP:s har frågan om fortsatt och utökad finansiering utmålats som en av knäckfrågorna. Den internationella klimatfinansieringen på 100 miljarder dollar per år från år 2020 är inte löst – förhandlarna är inte ens ense om hur man räknar till 100. Inte heller är den långsiktiga ökningen av finansieringen i hamn; de frågorna har skjutits på framtiden. En anledning till att det gick var att flera länder, däribland Tyskland, Frankrike och Sverige, utlovade ny finansiering till FN:s klimatinstitutioner – en annan anledning kan vara en tyst överenskommelse att aktörer som Gröna Klimatfonden måste visa upp att de effektivt hanterar befintliga medel innan de får mer.

Pre-2020 action: Inför klimatmötet, och när ny forskning visar att de globala utsläppen åter stiiger, ökade trycket att formalisera och skärpa processen för utsläppsminskningar innan år 2020, då utsläppsminskningar enligt Parisavtalet ska ta fart. Miljöorganisationer hade en lång rad förslag på hur detta skulle ske, som i varierande grad var orealistiska från början. Det man enats om är att år 2018 och 2019 ha ”stocktakes” där man ska gå igenom vad som gjorts för att minska utsläppen. En rapport blir det också, där det sammanställs vad som hänt med Cancúnöverenskommelsen, ratificerandet av Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod och Dohatilläggen, samt hur de frivilliga åtagandena från framför allt näringslivet utvecklats. Därtill har Sverige, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien som enskilda stater nu ratificerat Kyotoprotokollet, eftersom EU gemensamt har svårt att lyckas med detta.

Höjda ambitioner. Åtskilliga aktörer, inklusive Fores, har slagit fast att ambitionerna behöver höjas, i linje med UNEP:s Emissions Gap Report som anger att redan gjorda åtaganden inom NDC:erna (Nationally Determined Contributions) bara ger en tredjedel av den nödvändiga utsläppsminskningen för att klara Parisavtalets ”väl under två grader”. I artikel 4:11 ger avtalet envar part att till envar tid höja (men aldrig sänka) sina ambitioner, och en from men aldrig särskilt realistisk förhoppning var att detta skulle ske på bred front i Bonn. Om Argentina gjort så är en tolkningsfråga, och värdlandet Fiji anger sig göra så – men någon formaliserad process för detta kommer inte i den stocktaking som ska ske 2018, med stor sannolikhet att det första mer generella tillfället för höjda ambitioner är år 2023.

Finansiella mekanismer: Vi visste att Parisavtalets artikel 6 om finansiella mekanismer skulle bli en av de svåraste nötterna att knäcka. Det blir nu kanske det tydligaste exemplet på att man tog en kompromiss för att komma vidare; det enda man lyckats med är att få fram långa listor som ska förhandlas längre fram. En anledning att det är svårt är att frågan så tydligt kopplas till kompensationsmekanismer – om de som t.ex. minskar sin oljeproduktion ska få någon form av ersättning – som förhandlas separat. Nu ska ordförandeskapet för föreslå en text att förhandla om i maj; på nästa COP i november ska allt vara klart och i nuläget återstår nästan allt.

Loss & damage: Som vi skrivit tidigare så är frågan om förluster och skador känslig på klimatförhandlingarna (läs ”Vad får Fiji?”), och många SIDS (små ö-riken) och miljöorganisationer insisterade på att den skulle kopplas tydligare till Parisavtalet med ett eget förhandlingsspår. Till slut enades man om en “expert dialog” våren 2018 och Fiji lanserade “InsuResilience Global Partnership” där näringslivet avser utöka klimatrelaterad försäkring till 400 miljoner fattiga till år 2020.

Common but differentiated responsbilities: CBDR är en slags metafråga för nästan alla förhandlingsspår; hur mycket ska olika parter göra? CBDR som ingår i Parisavtalet anger att alla har ett ansvar att bidra till minskad klimatpåverkan och bättre klimatanpassning, men avtalet är också ”under the convention” och i den mer övergripande kappan för klimatarbetet finns uppdelningen mellan Annex 1, 2 och non-Annex länder, innebärande att stora delar av världen inte behöver ha kvantifierbara klimatåtaganden. Som klimatminister Lövin påpekade, har vi på COP23 på många områden återgått till denna uppdelning, som kommer att försvåra för COP24.

Sammantaget betyder detta att klimatförhandlingarna är räddade för denna gång. Men kompromisserna är för vaga och otydliga för att kunna ses som särskilt stora framsteg för klimatet – och många av årets kompromisser innebär att problemen är skjutna framåt i tiden, inte att de är lösta.

Mattias Goldmann
vd, Fores med 2030-sekretariatet

Läs mer om höjda ambitioner