Lågenergilampans innersta hemligheter

Lågenergilampor i form av kompaktlysrör må verka lenande på vår elräkning, men hur är det egentligen med miljön? Vi beskådar denna beundransvärt enkla konstruktion under lupp och förklarar kopplingsschemat.

Idag ska vi titta närmare på lågenergilampan, denna panacea mot vår höga energiförbrukning. Men om den är så miljövänlig kan debatteras. Det tar vi upp mot slutet av artikeln.

Vi valde att inspektera en helt vanlig lampa av typen Northlight på 11 watt, med varmvit ljusfärg, inköpt på Clas Ohlson.

Efter lite sågande sönderfaller en lågenergilampa i ett stycke hopvikt kvicksilverurladdningsrör (A) med en glödtråd i var ände och med fyra järntrådar som kommer ut, ett övre lock (B) där man klistrat fast lysröret, ett undre lock (D) i vit plast där edisongängan sitter fastgjuten. Edisongängan består i själva verket av en sprutad plastdetalj, som är metalliserad på ut- och insidan. I botten på denna finns en plastknopp (E) som fungerar som isolerande hållare för bottenkontakten (F), som är en förnicklad metallbit.

Mitt inne i allt detta hittar vi ett runt kretskort (C) som är själva spänningsomvandlaren och tillhörande avstörningskomponenter.

Konstruktionen är beundransvärt enkel. Alltihop börjar med en likriktarbrygga med fyra stycken kiseldioder 1N4007, en avstörningsspole, en kondensator på 68 nanofarad (schemat är förenklat och med delvis andra komponentvärden) varpå den likriktade spänningen får ladda upp en elektrolytkondensator på 2,2 mikrofarad 400 volt till nätspänningens effektivvärde 310 volt. Efter det sitter en mycket enkel oscillator med två småsignaltransistorer i plastkapsel som återkopplas i en transformatorkoppling (gröna ferritringen nedan). Den högfrekvent hackade likspänningen slutar i en dumpspole (L1, gula fyrkanten nedan) som pumpar upp spänningen till en sådan nivå att den kan fås att slå igenom kvicksilverröret när de båda glödtrådarna är aktiverade och har ett elektronmoln runt sg.

Det lilla runda kretskortet tilldrar sig särskild uppmärksamhet eftersom det har både ytmonterade motstånd och hålmonterade komponenter. Spåren av lödrök på kortet, de klantiga lödningarna och det faktum att ledarlängderna på alla hålmonterade komponenter är olika pekar på att kortet är handlött. Kortet har inte många komponenter: tre induktanser i ferrit, fyra keramiska kondensatorer, en varistor, en elektrolytkondensator, fyra dioder och två transistorer.

Ena tilledaren består av en ledningsmonterad säkring på 2 ampere i krympslang. Tilledarna är inte fästade i sockeln på något sätt, utan klämda på olika sätt. Ingenting är punktsvetsat.

Var ände av urladdningsröret har en glödtråd på cirka 14 ohm. Urladdningsrörets tilledare är inte lödda i kretskortet (de är av järn) utan böjda över ett par införarpinnar som är en del av det övre locket, som trycker dem genom fyra ledande hylsor på kortet när man sätter samman enheten.

Det är allt. En otroligt billig och enkel konstruktion. Huvudstrukturen består av fyra formsprutade plastbitar som bara trycks ihop och sannolikt ultraljudvärms tills de smälter samman. 100.000-priset på en dylik konstruktion kan inte bli mycket mer än 5 kronor.

Temperaturproblem


Vi har tidigare fört diskussioner om vilka temperaturer som är lämpliga för lågenergilampor och leverantörerna har reagerat och börjat specificera temperaturerna. Clas Ohlsons standardlampor från det egna lågprismärket Nortlight, samt produkter från Megaman, Philips och Osram klarar –10 till +40 grader, medan Osram, Northlight och Steinels lampor med skymningsrelä klarar –20 till +50 grader. Det är inte urladdningsröret som sätter gränsen utan hur billiga elektronikkomponenter man valt. Uppenbarligen ska lampor med skymningsrelä kunna användas i utomhusarmaturer.

Skulle det vara miljövänligt?


Kemikalieinspektionen har följande rekommendationer på sin webbplats för hur man bör förfara när en lågenergilampa krossats. Fråhgan är om de inte överdriver?

Rekommendationer när en kall lampa går sönder
Samla upp lampresterna till exempel med en bit styvt papper eller kartong och lägg dem i en glasburk med lock. Torka därefter golvet med en (liten) fuktig trasa. Lägg sedan även trasan i glasburken, förslut burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för miljöfarligt avfall.

Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften. Det ökar risken för inandning.

Rekommendationer när en varm lampa går sönder
Stäng dörrar till rummet där en varm lampa gått sönder. Ventilera rummet (öppna fönster) och lämna rummet. Den europeiska lampbranschorganisationen (ELC) rekommenderar att man lämnar rummet i 20-30 minuter. Samla senare upp lampresterna till exempel med en bit styvt papper eller kartong och torka golvet och andra ytor i närheten av den trasiga lampan med en (liten) fuktig trasa. Lägg lampresterna i en glasburk med lock. Lägg även trasan i  glasburken, förslut burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för miljöfarligt avfall.

Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften. Det ökar risken för inandning.

En lågenergilampa kan innehålla upp till 5000 mikrogram kvicksilver. Arbetsmiljöverkets föreskrifter säger att den som yrkesmässigt riskerar att utsättas för kvicksilver inte får vistas längre tider (hela arbetsdagar) där det finns högre halter än 30 mikrogram per kubikmeter luft.

Samtidigt konstaterar kemikalieinspektionen att ”Inga hälsoeffekter förväntas uppstå vid enstaka exponering för kvicksilver (i flytande form). Men eftersom gasformigt kvicksilver lätt tas upp vid inandning och sedan ansamlas i kroppen ska man av försiktighetsskäl undvika exponering för gasformigt kvicksilver. Effekter som kan uppstå vid långvarig exponering för låga koncentrationer drabbar framförallt nervsystemet och hjärnan”.

Undertecknad har för sin del svårt att förstå hur EU i sitt importförbud kunde favorisera kvicksilverlampor före lysdioder. Lysdiodernas fördelar som belysning är numera säkert belagda och de går att köra över med stridsvagn utan att något hälsofarligt sprider sig i naturen.

Läs mer


En fullständig vägledning till lågenergilampor och hur de kopplas och repareras, finns här: www.pavouk.org/hw/lamp/en_index.html. Engelskan är lite rolig, lysröret är till exempel ”agglutinerat” istället för ”limmat”, men texten är informativ.

En teknisk beskrivning av hur man själv beräknar och konstruerar elektroniska drivkretsar för kvicksilverurladdningsrör: http://eu.st.com/stonline/books/pdf/docs/3706.pdf

Webbplatsen Vågbrytaren överdriver som vanligt riskerna flera ljusår på www.vagbrytarenstockholm.se/teknik/lagenergilampor/index.htm och hävdar att man mer eller mindre är dödens lammunge om man kommer i närheten av en lågenergilampa, på grund av ozon, epilepsi, migrän, elöverkänslighet, magnetfält, radiofrekvens, UV-strålning, och kvicksilver, förståss. Och skulle den vara tänd, dessutom, får man hudcancer först och sen är man dödens lammunge. De lyckas pressa in en passus om barnslaveri och tantal i artikeln också. Duktigt. Det finns sannolikt inget tantal i en modern lågenergilampa. Tantalkondensatorernas dagar är för länge sedan räknade i lågprisprodukter. Det är märkligt att det måste finnas organisationer som ägnar sig åt att hitta livsfara med all nyutveckling. Med lägre energiförbrukning kan Europa komma undan med färre kärnkraftverk. Har Vågbrytaren vägt samman riskerna där? Nej, tillbaka till naturen. Lev bland älgarna och bo i jordkällare (våt jord både skärmar och är jordad). Lys upp din vardag med talgdank och kommunicera på syrafritt brevpapper. Slicka för #¤%& inte på frimärket!!!