Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag21.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Avfall

Replik: ”Gunnarsson snubblar i avfallstrappan”

Publicerad: 25 Juni 2015, 09:32

Det är dumt att sparka ansvaret och soporna neråt i avfallstrappan, skriver Göran Skoglund från Öresundskraft


”Hur dum får en kommun vara” undrar Jesper Gunnarsson i sin krönika i Miljöaktuellt den 18/6. Det är en intressant rubrik men själva frågan lämnas obesvarad.

Ordet ”avfallshierarki” nämns inte i krönikan. Sedan 2011 är EU:s avfallsdirektiv infört i svensk lagstiftning och där är just avfallstrappan utgångspunkten för hur avfall ska hanteras. Men att en krönika om avfallsbehandling utelämnar ordet är inte det märkliga. Det märkliga är att Gunnarsson förespråkar deponering framför energiåtervinning.  ”Källsortera, deponera i olika högar och låt framtida generationer ta ansvaret” lyder receptet.

Vilka olika högar? Om den av Gunnarsson förespråkade källsorteringen fungerade så återstår bara en hög, nämligen brännbart restavfall. Vi är helt överens om att den ska vara så liten som möjligt och att mer kan göras för att minska storleken. Men istället för att förklara hur det ska gå till, hur materialåtervinningen ska bli effektivare, väljer Gunnarsson att backa i avfallstrappan. Oaktat att deponering av utsorterat brännbart avfall dessutom är förbjuden enligt svensk lag.

”Sen är det såklart enklare att elda upp allt osorterat”, skriver Gunnarsson i sin kritik av avfallstrappan. Underförstått, bovarna är vi som återvinner energin ur restavfallet. Det är vi som motverkar materialåtervinning.

Fel. För det första eldas inte osorterat avfall i Sverige, vare sig svenskt eller importerat. Hushållsavfall sorteras i förpackningsmaterial, tidningar och farligt avfall enligt miljöbalken. Därtill källsorterar många kommuner matavfall. För industriavfall gäller att brännbart avfall ska hållas åtskilt från annat avfall under transport. Skulle det ändå ankomma osorterat erbjuder anläggningarna, eller som i vårt fall återvinningscentralen, sortering före förbränning. Även importavfall sorteras före förbränning, endera i avsändarlandet eller i Sverige.

För det andra finns inget motsatsförhållande mellan materialåtervinning och energiåtervinning ur avfall. Av de nio länder i världen som kommit längst med materialåtervinning, däribland Sverige, har samtliga också energiåtervinning.

Jesper Gunnarsson anfäktas av att vi tjänar pengar på mottagningsavgifter och energiförsäljning. Och tror att Norge och England kommer att gå samma väg.

Det vore mycket glädjande men frågan är hur. Det är fjärrvärme som gör att vi i Sverige kan återvinna – och sälja – runt 3 MWh el och värme från varje ton avfall. Det gör svenska avfallseldade kraftvärmeverk till de effektivaste i världen. Det gör också att våra mottagningsavgifter kan hållas lägre än i Norge som, likt England, i princip saknar fjärrvärme. Sveriges investeringar i fjärrvärmesystem under femtio års tid har skapat en nationell, miljömässig och ekonomisk konkurrensfördel. Att norska anläggningar måste ta ut tre gånger högre mottagningsavgifter för att gå runt är och förblir ett norskt problem, inte ett svenskt.

Låt oss också komma ihåg att mellan mottagningsavgift och energiförsäljning ligger kapitalintensiva anläggningar, avancerad reningsteknik, noggrant underhåll och utbildad personal. Den största delen av intäkterna går tillbaks som underhåll och reinvesteringar i anläggningarna.

Och här inställer sig en principiell fråga. Om Gunnarsson ogillar att vi tjänar pengar på att återvinna energi, ogillar han att någon tjänar pengar på att återvinna plast eller metaller?

Vilket för oss till hans kritik mot forskning för bättre återvinning av mineraler och andra nyttigheter ur askor. Är den formen av återvinning alltså av ondo? Liksom att branschen tar ett långsiktigt ansvar? Här kanske vi dock missuppfattar något i resonemanget. Askan i Lidköping hanteras uppenbarligen med Gunnarssons gillande eftersom ”eventuellt kan mineraler utvinnas ur den i framtiden”.

Han undrar hur många länders avfallssystem som Sverige ska ta ansvar för. Svaret är inget. Vilket blir uppenbart om man tar fram lite siffror. Prognoserna pekar på att Sverige år 2020 kommer att förbränna cirka sju miljoner ton restavfall. Av detta beräknas cirka två miljoner ton vara importerat. Två miljoner ton, att sätta i relation till de svindlande 140 miljoner ton som årligen deponeras i EU28.

Sveriges ”ansvar” är alltså mindre än två procent av Europas deponerade avfallsmängder.  Varje importerat ton sänker de globala utsläppen av växthusgaser och vi får betalt som tack för hjälpen. Men slutsatsen är glasklar. Europas länder måste ta tag i sina sopberg och börja återvinna och återanvända i mycket högre utsträckning än idag.

Det vore intressant att höra förslag om hur det ska gå till. Men det kanske är enklare att kritisera oss som är sist i denna kedja och som gör något vettigt med återstoden.

Att sparka ansvaret och soporna neråt i avfallstrappan, det är riktigt dumt.

Göran Skoglund
Pressansvarig, Öresundskraft

Erik Klefbom

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.