Influgna yngel har inte räddat ålen

För 20 år sedan larmade det internationella havsforskningsrådet ICES om att det europeiska ålbeståndet minskat kraftigt. ICES rekommenderade akuta åtgärder för att minska all mänskligt skapad åldödlighet till så nära noll som möjligt, i enlighet med försiktighetsprincipen. 

Fyra år senare konstaterade dåvarande Fiskeriverket att antalet ålyngel sjunkit till en procent av vad de varit 25 år tidigare – men ville inte stoppa fisket. 2006 klassades ålen som akut utrotningshotad i Sverige. Tio år efter ICES varning, 2009, trädde EU:s ålförordning i kraft, som föreskriver att åldödligheten minskas så att 40 procent av den ursprungliga, naturliga ålpopulationen kan vandra ut till Sargassohavet för att leka. Den svenska ålplanen gick ut på att dels halvera fisket till 2013, jämfört med 2007. Dels minska turbindödligheten så att minst 40 procent av den möjliga produktionen av utvandrande blankålar överlever. Vidare skulle utsättningarna av ålyngel, så kallade glasålar, fördubblas. Sammantaget skulle detta göra att 90 procent av ålarna som fanns kvar i svenska vatten kunde vandra ut. 

När Aktuell Hållbarhet, då Miljöaktuellt, för tio år sedan granskade Sveriges första nationella ålplan i samarbete med TV4:s Kalla fakta fann vi att fiskeförbudet var ineffektivt, att planen för minskad turbindödlighet byggde på muntliga löften och att utsättningarna snarast var kontraproduktiva genom att de upprätthöll fisket på naturlig ål.

Resultatet av den svenska ålplanen redovisades senast i regeringens rapport till EU-kommissionen i april 2018. Antalet utvandrande blankålar har sedan ålplanen trädde i kraft 2009 och fram till och med år 2017 minskat stadigt till drygt hälften, 54 procent, enligt redovisningen.

Enligt forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, som ger underlag till Sveriges ålrapportering till EU, har den nedåtgående trenden för inflödet av nya ålyngel från Sargassohavet på senare år brutits i hela Europa. Men det är en svag ökning från en rekordlåg nivå och vad den beror på är oklart.

Vattenkraftens miljöanpassning skulle ske med frivilliga insatser. Ett par månader efter Miljöaktuellts granskning undertecknades en avsiktsförklaring mellan dåvarande Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad och de stora kraftbolagen, där det framgår vilka åtgärder som kunde användas för att åstadkomma den ökade utvandringen. Det var att bygga fiskvägar förbi kraftverken, att stänga kraftverken eller släppa förbi mer vatten under de dagar blankålarna vandrar ut i stor mängd, att fånga in och transportera ålar förbi kraftverken samt att ersätta de dödade ålarna med utsättningar. 2011 lanserades programmet Krafttag ål i samarbete mellan myndigheten och kraftbolagen för att genomföra åtgärderna samt forskning och utveckling.

I vilken mån har den frivilliga överenskommelsen efterlevts?
– Man har gjort fysiska åtgärder vid några få kraftverk. Man har också betalat för ”trap and transport”, där man köper in ål av yrkesfiskare och sedan kör ner dem nedanför det nedersta kraftverket, säger Håkan Wickström, ålforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet som varit med och skrivit underlagsrapporten till Sveriges ålrapportering till EU.

Regeringens rapport till EU-kommissionen från 2018 sammanfattar resultatet av kraftbolagens frivilliga ansträngningar. Enligt rapporten har kraftbolag utfört fångst och transport av blankål som en frivillig åtgärd sedan 2010. När det gäller installationer av nedströmspassager för ål har en del tekniska lösningar, främst installationer med lutande fingaller, prövats och testats i ett antal vattenkraftverk med uppmuntrande resultat. När det gäller installationer av uppströmspassager för ål har en del tekniska lösningar, främst fiskvägar, installerats i ett antal vattenkraftverk. 

”ICES rekommenderade akuta åtgärder för att minska all mänskligt skapad åldödlighet till så nära noll som möjligt, i enlighet med försiktighetsprincipen.”

”Ingen sammanhängande analys av effekterna av de här åtgärderna har gjorts”, konstaterar regeringen. Programmet Krafttag ål har utvärderats i en rapport från Energiforsk. Det första målet var att halvera den genomsnittliga turbindödligheten för utvandrande blankål i de prioriterade vattendragen där de medverkande kraftbolagen äger vattenkraft. Genom ett program med fångst och nedtransport av ål förbi vattenkraftverk räddades upp till 14 000 blankålar per år. Enligt utvärderingen hade det krävts en femfaldig ökning av insatserna, alternativt andra skyddsåtgärder, för att nå målet.

Det andra målet var att vidta åtgärder som ”motsvarar” att ytterligare 100 000 blankålar når havet till 2013. Enligt utvärderingen nåddes det målet 2013 då mer än 100 000 ”blankålsekvivalenter” tillfördes beståndet som lämnade sötvatten. Men det finns en brasklapp. ”Merparten av dessa kommer i reaiteten att vandra ut mot lekområdet först åren efter 2020, då de härrör från KTÅ-programmets kompensationsutsättningar på Västkusten”, står det i rapporten.
– De ålar man får fram med ”trap and transport” räcker inte så långt, i stället satsar man på utsättningar av ålyngel. De kommer ju inte bli blankålar förrän om 15–20 år. Men kraftbolagen och Havs- och vattenmyndigheten har kommit överens om att det är okej att räkna hem dem i dagens utfall, givetvis med avdrag för en naturlig dödlighet under uppväxttiden, säger Håkan Wickström.

Utsättningarna består av vilda ålyngel från samma akut hotade europeiska bestånd, som flugits hit från England. Ålynglen sätts i karantän i en ålodling i Helsingborg. Endast 70 procent av ålarna säljs till utsättningar, resten föds upp för konsumtion. Redan under den förra granskningen konstaterade ålforskaren Henrik Svedäng att det inte går att ersätta vuxna ålar som på väg till Sargassohavet för att leka, med ålyngel som ska leka om 20 år. Förutom det redan nämnda att ynglen endast flyttats runt från samma europeiska bestånd. En ytterligare fråga är huruvida de engelska ålarna hittar tillbaka till Sargassohavet lika bra som de inhemska. Här har forskarna olika uppfattningar.

Som om inte den osäkerheten är nog har det visat sig att de utsatta ålynglen företrädesvis blir hanar, medan vilda ålyngel till 90 procent utvecklas till honor i svenska vattendrag.

Ålynglen från odlingar tycks också vara sämre på att gömma sig för predatorer. Så hur fungerar de miljöanpassningar som ändå gjorts i kraftverken?

Det lutande fingallret i Ätrafors kraftverk installerades för tio år sedan i samarbete med Olle Calles, fiskforskare vid Karlstads universitet vars forskning delvis finansieras av kraftbolagen. Enligt en forskningsartikel han publicerat är gallret en succé som räddar 90 procent av nedvandrande ålar. Men enligt Ingemar Alenäs, tidigare mångårig kommunekolog i Falkenbergs kommun som bor i närheten av kraftverket, fungerar det lutande fingallret ofta inte som avsett de stormiga höstnätter då många ålar vandrar, eftersom gallret då ofta sätts igen av löv och kvistar vilket gör att ålarna fastnar på gallret och dör.

Poängen med det lutande gallret är att minska trycket mot gallret så att ålarna kan simma ut genom flyktöppningar till en fälla, varifrån de tidigare transporterades med bil förbi Ätrans sista kraftverk innan havet. Numera räcker det att släppa ut ålarna i kraftverksdammen nedanför turbinerna. Vid nästa kraftverk Herting, som ägs av kommunala Falkenberg Energi, kan ålarna nämligen numera passera helt fritt både uppströms och nedströms.

Genom ombyggnaden där tas en bråkdel av älven, elva kubikmeter i sekunden, bort från kraftverket och leds i stället ut i den tidigare helt torrlagda, naturliga älvfåran. Den minskade energiproduktionen motsvarar ett vindkraftverk. Förutom att stoppa åldöden i turbinerna innebär förändringen i kommunägda Hertings kraftverk att de ålyngel som flyter in från Sargassohavet har fått tillbaka ett område i Ätran där de kan växa upp.

Exemplet redovisas som bästa möjliga teknik av Havs- och vattenmyndigheten, som varit med i projektet. Enligt en rapport från Länsstyrelsen i Halland blev den samhällsekonomiska vinsten av projektet 65,3 miljoner kronor, definierat som ett nettonuvärde, främst på grund av ökade intäkter från besöksnäringen kopplat till förbättrat laxfiske.

”Ska man motivera en åtgärd som får stor effekt på reglerkraften, då måste det också få en stor effekt på den biologiska mångfalden.”

Någon sådan ombyggnad tror dock inte Unipers miljöchef Johan Tielman på i Ätrafors, med en i storleksordningen tio gånger större elproduktion. Inte heller tror han på idén om skonsam drift de få nätter ålar vandrar. Ovanför Ätrafors ligger sex andra kraftverk, varav de fyra största ägs av Uniper. Där har inte några ålanpassningar gjorts.

”Vi har inte sett att det behövs”, svarade bolagets miljöchef Johan Tielman för tio år sedan på frågan om fler kraftverk skulle byggas om. Nu svarar han att bolagets kraftverk i Ätran är viktiga för reglerkraften.
– De här anläggningarna är så stora att de utgör ett samhällsintresse för energisystemet. Ska man motivera en åtgärd som får stor effekt på reglerkraften, då måste det också få en stor effekt på den biologiska mångfalden. Det är det de kommande prövningarna måste hantera, säger Johan Tielman.

Prövningarna som de närmaste 20 åren ska förse vattenkraftverken med moderna miljötillstånd ska ske enligt en nationell plan, som tagits fram av Svenska Kraftnät, Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten och ett besluta väntas av regeringen. Planen sätter ett övergripande planeringstak för hur mycket miljöanpassningar som ska kunna krävas av vattenkraftverken, mätt i hur mycket reglerkraft som måste få finnas kvar i respektive avrinningsområde.

Med planen som utgångspunkt ska vattnen kunna förklaras som kraftigt modifierade, vilket kan minska möjligheterna att ställa miljövillkor.

Olle Calles har även forskat om hur ålyngelpassager kan förbättras. Kraftverken i Ätran är befriade från krav på ålyngelledare för att de bekostar utsättningar av ålyngel. I Ätrafors har Uniper ändå tagit nya ålyngelledare i drift. Men många ålyngel försöker ändå klättra upp för den lodräta dammväggen.

Olle Calles hoppas att den nationella planen kommer att leda till många nya miljöanpassningar. Men efter 20 år av nollrekommendation dröjer det alltså minst sju år till, tills vattenkraftverken i Ätran ska miljöprövas. Allt medan rådet från havsforskningsinstitutet ICES fortfarande är att reducera all mänskligt skapad åldödlighet till noll. För annars kan det vara kört för den fascinerande fiskart som en gång i tiden gav varenda vatten i Europa ett billigt förråd av energirik föda.