Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag28.02.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Hållbar stad

”Nyckeln till hållbara städer är människor”

Publicerad: 27 November 2014, 11:17

Tjuvlyssna, gå i någon annans skor och samla upp barnens perspektiv under en promenad i ett nytt kvarter. Det är dags att rikta ljuset mot sociala aspekter i stadsplanering, menar Whites antropolog Viktoria Walldin.


Ämnen i artikeln:

MiljöaktuelltWhite

Social hållbarhet blir allt hetare inom stadsplanering och byggande. För arkitektbyrån Whites antropolog Viktoria Walldin är observation ett av de vassaste verktygen för att få in det perspektivet. En dag satt hon i flera timmar och tittade på en skatepark i Göteborg. Könsfördelningen bland åkarna: 25 killar och en tjej.
– När man studerar offentlig­a miljöer känner jag ofta lite ”var nånstans är tjejerna?” – det blir en konstgräsfotbollsplan när man ska skapa något för unga. Och när jag är ute i grundskolor är det pojkarna som dominerar de miljöerna. Det är brist på genusperspektiv.

Begreppet social hållbarhet är något Viktoria Walldin skyr. Det saknas en tydlig definition och blir lätt en diskussion om värderingar, vem är det egentligen rättvist eller hållbart för? Mycket hellre pratar hon om sociala aspekter i arkitektur. Politiskt blir det ändå, helt klart, understryker hon.¨

– Det blir så när man strävar efter att få in mångfald eller varierande perspektiv på stadsplanering eller arkitektur som strävar efter något slags jämlikhet och jämställdhet. Det handlar om resursfördelning, segregation och barnens syn. Det handlar ofta om mål och man är där och rattar i systemet.

För en stad blir medborgardriven stadsplanering ett väldigt demokratiskt verktyg, betonar hon. På köpet kommer de estetiska och funktionella aspekterna – staden blir bra på att uppfatta och läsa av vilka miljöer människor mår bra i, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det kan handla om allt från vilka takhöjder som passar för en viss typ av byggnad till nivåer av ljusinsläpp eller vad ett torg ska använ­das till och varför boende i ett område inte lyckas sopsortera mer.

Hon har precis avslutat en studie på uppdrag av kommunsamarbetet Skåne Nordväst, som ska få sina invånare att minska sitt avfall från 500 kilo per hushåll och år till 300 kilo.

– Det finns ingen miljöteknik i världen som kan lösa det. Då måste vi in och titta på hur folk förhåller sig till sina sopor. Vad kan de om sortering? Bryr de sig? Hur kan vi underlätta och kanske ändra konsumtionsbeteenden? Och hur tillgängliga är återvinningsstationerna? I slutänden blir det delvis en designfråga. En slutsats var att köken har brist på utrymme och då blir det svårt att sortera.

Något som ofta lyser med sin frånvaro när städer ritas om och nya kvarter kommer till är barnen.

– Förtätningen och urbaniseringen tar allt mer av skolgårdarna. Hur kan man hantera det ur ett barns perspektiv? Det kan också handla om trafikplanering, säger Viktoria Walldin.

Det är ofta lätt att lyssna på barn om man bara prioriterar det. På White har de som ansvarar för att ta fram nya områden tagit med barn på så kallade gåtursanalyser. Då får de små knata runt på den aktuella platsen och diskutera vad de önskar och vill ha där. Men det räcker inte att prata med barnen för att få med deras synsätt, anser Viktoria Walldin. För pratar du med yngre barn är det förvånansvärt många samtal som landar i drömmar om en swimmingpool med en riktig haj.

– Fantasi är underbart, men här gäller det att försöka ta reda på vad poolen symboliserar. Jag tycker att de bästa man kan tala med är vuxna som jobbar med barn, som skolpersonal. De vet allt om hur barnen rör sig.

Sedan Viktoria Walldin anställdes som Whites, och kanske Sveriges, första antropolog för snart fem år sedan har medvetenheten exploderat. Från att ingen pratade social hållbarhet till att frågorna nått företagens högre skikt.
Hon har fått sju kollegor med liknande uppgifter. Alla är inte antropologer utan har kulturgeografisk utbildning eller är skolade inom samhällsplanering.

– Poängen är att de alla är intresserade av människor.

Problemet med det enorma intresset är att det samtidigt är väldigt luddigt. Kommuner, arkitektfirmor och byggbranschen – alla vet de att de vill integrera social hållbarhet i sitt arbete, men få vet vad som finns bakom de fina orden. Det har sin förklaring, enligt Viktoria Walldin.

– Jag jobbar med kollegor som varit ute i världen och tränat sig på social impact assessment, socialkonsekvensanalyser. Behovet av sådana har vuxit fram i utvecklingsländer i Asien och Afrika med tydliga sociala problem. Vi har varit lågt utvecklade i de här frågorna för vi har inte behövt tampas med dem.

Det finns hur mycket som helst att ta tag i här hemma. Riktigt arg blir den ur miljonprogrammet Malmvägen sprungna antropologen när ett av hennes viktigaste verktyg, medborgardialogen, missbrukas.

– Jag blir arg när dialoger inte leder någonstans. Någon säger att det ska bli medborgardialog och det samlas info, men den tas inte med i processen och det sker ingen återkoppling till dem som varit med.

Många är rädda för återkoppling när medborgarnas önskemål inte blivit verklighet, men enligt Viktoria Walldin är det viktigt att förklara varför det blev som det blev och att på samma gång visa att någon har tagit till vara på synpunkterna.

Även om efterfrågan på kompetens inom social hållbarhet växer så det knakar mognar frågan långsamt. Byggbranschen är en homogen grupp, poängterar hon, medan mångfaldsfrågorna varit ständigt närvarande i hennes kretsar.

– Från inte alls till sådär, svarar hon på frågan hur dagens miljöbyggstandarder lyckas få med det sociala perspektivet.

Relativt nya Breeam Communities, en certifiering för hållbara stadsdelar, har hon dock stor tilltro till.

– Vi har testat den i Sverige och försökt jobba med den i Västra hamnen och i några andra områden. Oavsett om man sedan använder den eller inte har alla som jobbat med den garanterat lärt sig mycket under processen. Den tvingar fram dialog med varierade brukare med olika ekonomier och med barn.

En annan utmaning är att lyckas skaka om den motvilliga urbanisten. Viktoria Walldin skrev nyligen ett kapitel i den norska boken Arbeid Pågår där hennes tes är att staten har ett folkbildande ansvar när nordborna måste rubba på sin identitet som friluftsälskare och anpassa sig till urbaniseringen.

Är det inte lätt att glömma landsbygden?
– Det är en svår fråga, jag har ju själv inte fokuserat på det. Vi har aldrig haft ett sådant projekt och jag är storstadsbo.
– Men även om vi pratar om urbanisering måste det till kommunikation med landsbygden om varför vi gör investeringar i staden. Jag tror att förtätning måste ske på stationsnära lägen och jag vet att det är på bekostnad av landsbygden, men det kanske är den verklighet vi står inför. Jag vill gärna prata med någon som tycker annorlunda.

En av de största utmaningarna för hållbarhetsprojekt i staden är att få till de ekonomiska argumenten, anser hon. De som jobbar med hållbarhetsfrågor är ofta väldigt passionsstyrda. Samma glöd måste fram på den ekonomiska sidan.

– När jag är ute och jobbar med beställare är det svårt att motivera långsiktiga mål när de står och ska ha vinst på något om en kvart. Många säger skit i om det lönar sig, men jag är övertygad om att det kortar ner projekteringstiden att väva in sociala aspekter och att tidigt stämma av med de som berörs. Då blir det inte lika många överklaganden.

Ta del av Viktoria Walldins kom igång-tips för att få in sociala aspekter i byggande, i senaste Miljöaktuellt nr 9 2014.

Martina Frisk

Ämnen i artikeln:

MiljöaktuelltWhite

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.