Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

2008: A Space Odyssey – Merkurius

Publicerad: 28 oktober 2008, 13:09

Merkurius är den grillade planeten närmast Solen. Ena sidan är ständigt 430 grader varm, medan de skuggiga ställena alltid håller -173 grader.


Det var några år sedan Arthur C Clarke skrev sin rymdodyssé och det är dags för en ny. I denna artikelserie ska vi gå igenom alla större himlakroppar i solsystemet och de rymdskepp som för närvarande finns vid dem eller är på väg dit, och de resultat man förväntar sig av forskningen.

Merkurius har varit känd ända sedan antikens dagar, i kanske 5000 år. Den är den innersta planeten i solsystemet och som sådan svår att observera då den alltid befinner sig nära solen och dränks i dess ljus, förutom i gryning och skymning. Den befinner sig på 0,3 AU från solen (Jorden = 1 AU) och är alltid het. Solen är 11 gånger ljusare där än här. Planetens höga densitet antyder att dess kärna till största delen består av järn, medan den tämligen tunna manteln, på bara 600 kilometer består av sten. Trots närheten till Solen antar man att de djupaste kratrarna vid polerna innehåller vatten. Radarbilder från Areciboteleskopet ger starka ekon som pekar på vatten-is.

Så här har vi aldrig kunnat se Merkurius förr. När Messenger susade förbi planeten för andra gången, i oktober 2008, tog den denna bild av en planet som annars bara kunnat ses i grovkorniga radarbilder. Bilden ovan togs efter att sonden tog en titt bakåt efter att ha passerat planeten 90 minuter tidigare, från en höjd av ungefär 27.000 kilometer. Bilden visar många detaljer som man aldrig kunnat se tidigare, till exempel ovanligt långa strålar som verkar gå som longituder från en nygjord krater nära planetens norra del i bilden. Messenger ska passera planeten en gång till på så här långt avstånd innan den slutligen bromsar ned för att gå i bana någon gång 2011.

Messenger har redan skickat hem färgbilder av Merkurius och eftersom NASAs bilder håller hög kvalitet kan man förstärka färgerna så här (lätt gjort i Photoshop). Olika färger anger att det finns olika mineral på ytan, eftersom mineralen har något olika reflektans i det synliga spektrum. Denna bildbehandlingsmetod i snabbgeologins tjänst är mycket vanlig när man undersöker planet- och månytor.

Messenger-farkosten

Rymdsonden Messenger (MErcury Surface, Space ENvironment, GEochemistry and Ranging) sköts upp i augusti 2004 och håller för närvarande på att bromsa in för att gå i låg bana över Merkurius. Namnet är passande då Merkurius enligt den romerska mytologin var gudarnas budbärare.

Messenger drivs av flytande bränsle och är huvudsakligen byggd av epoxigrafit. Låg massa är av yttersta vikt när man ska skjuta upp farkoster som ska långt, samtidigt som farkosten måste överleva krafterna vid uppskjutningen. Farkosten har dubbla redundanta datorer, som (får vi anta) är baserade på IBMs och BAEs rad-hard-dator RAD6000, en inte helt ovanlig komponent i de flesta rymdsystem. Klockfrekvensen är ynka 25 MHz, men det duger gott eftersom man inte kör Windows.

Farkosten navigerar genom att se på stjärnbilder (star tracking), mäta sina fyra gyroskop och tillhörande accelerationssensorer. Dessutom finns ett par solsensorer som backup. Attityden i rymden styrs genom att variera varvtalet på de inbyggda fyra reaktionshjulen och skjuta av styrraketer i nödfall.

Messenger måste hålla rumstemperatur inuti trots solens intensiva strålning vid Merkurius. För detta vänder farkosten ständigt en solskärm av värmebeständigt, keramiskt tyg mot Solen.

Målsättning
Messenger ska svara på följande frågor om Merkurius:

> Varför har Merkurius så hög täthet?
> Vilken är Merkurius geologiska historia?
> Hur ser Merkurius magnetfält ut?
> Vilken struktur har Merkurius kärna?
> Vilka ovanliga material finns vid Merkurius poler?
> Vilka viktiga gaser finns runt planeten?

2011 kan vi förvänta oss att svaren börjar rulla in. Uppdraget ska hålla på i minst ett år. Som de flesta rymdfarkoster som besöker främmande planeter har Messenger en röntgenspektrometer (XRS) som ska mäta den reflekterade röntgenstrålningen från Merkurius yta för att av denna kunna avgöra vilka grundämnen som finns där. Den exciterande strålningen står naturligtvis Solen för. Instrumentet på den långa pinnen är en magentometer (MAG) som ska mäta planetens magnetfält. Den måste hållas långt ifrån de elektriska kretsarna i själva farkosten.

Mariner 10

Det var länge sedan vi gästade Merkurius förra gången. Mariner 10 besökte Merkurius tre gånger mellan åren 1974 och 1975 och tog de första närbilderna av planetens yta, vilka direkt visade på dess många kratrar, och avslöjade också många olika geologiska strukturer, såsom jättelika ärr som man antar är ett resultat av att planeten minskat något i storlek under sin barndom. Den har helt enkelt krympt och därför spruckit. Rymdsonden passerade nära Merkurius tre gånger och den kom som närmast 327 kilometer från ytan.

Merkurius sydpol som den fotograferades av Mariner 10

Endast några dagar efter Mariner 10:s sista passage tog dess bränsle slut, varför dess omloppsbana inte längre kunde kontrolleras helt och man bestämde sig för att låta rymdsonden stänga av sig själv. Man tror att Mariner 10 fortfarande kretsar kring solen, och att den passerar nära Merkurius med några månaders mellanrum.

http://www.nasa.gov/mission_pages/messenger/main/index.html

Jörgen Städje

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.