Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

2008: A Space Odyssey – Solen

Publicerad: 27 oktober 2008, 12:11

Solen, vär närmaste stjärna. Livet och döden. Vacker och hotfull.


Det var några år sedan Arthur C Clarke skrev sin rymdodyssé och det är dags för en ny. I denna artikelserie ska vi gå igenom alla större himlakroppar i solsystemet och de rymdskepp som för närvarande finns vid dem eller är på väg dit, och de resultat man förväntar sig av forskningen.

Solen sedd av SOHO

Solen är vår närmaste stjärna och källan till allt liv på Jorden. Den är också källan till massor av strålning i alla frekvensband, och källan till enorma partikelstormar som bland annat orsakar norrsken. Ingen flyger nära solen med en sond för då kommer den att brinna upp, men flera satelliter håller koll på vår stjärna på behörigt avstånd. Det är huvudsakligen två satelliter som på behörigt avstånd undersöker Solens aktivitet, och strålning.

SOHO

SOHO, eller Solar and Heliospheric Observatory är ett internationellt samarbetsprojekt mellan ESA och NASA med avsikt att studera Solen ända från kärnan och ut till koronan och solvinden. SOHO roterar runt solen synkront med Jorden, där den ligger i första Lagrangepunkten, 1,5 miljoner kilometer från Jorden.

SOHO sköts upp den 2 december 1995. Rymdskeppet byggdes helt och hållet i Europa av ett industrikonsortium lett av Matra Marconi Space (numera EADS Astrum, som allt annat, verkar det) under ESAs överinseende. De tolv instrumenten ombord byggdes av olika europeiska och amerikanska vetenskapsmän. NASA skötte uppskjutning och har nu ansvaret för driften. Kommunikationen går via NASAs Deep Sapace Network och driften sköts från Goddard Space Flight Center i Maryland.

Målsättning

SOHO konstruerades för att svara på följande tre viktiga frågor:

> Hur ser Solens interna struktur ut och vilka är dess dynamiska egenskaper?
> Varför finns solkoronan och hur värms den upp till över en miljon grader?
> Var produceras solvinden och hur accelereras den?

Bland resultaten hittills märks:

> De första avslöjandena någonsin av en stjärnas konvektionszoner, och solfläckarnas struktur under soluytan.
> De hittills mest detaljerade mätningarna av solens temperaturstruktur, dess interna rotation och gasflöden.
> Upptäckt av dynamiska fenomen som koronavågor och soltornados.
> En revolution i möjligheten att förutse rymdvädret, partikelstormarna som blåser iväg mot jorden och bland annat hotar astronauter.

Dessutom har den sett fler än 620 nya kometer.

Stereo

STEREO, eller Solar TErrestrial RElations Observatory är den tredje i NASA program kallat ”Solar Terrestrial Probes”. Farkosterna sköts upp i oktober 2006 och har givit en ny revolutionerande bild av systemet Solen-Jorden. Livslängden är minst 2 år (dvs nu), men NASAs farkoster brukar leva mycket längre än man i förstone planerat. Det rör sig om två nästan identiska satelliter, en som går före Jorden och en som går efter, som undersöker flödet av materia från Solen mot Jorden. Tillsammans ger de 3D-bilder av massaflödet från koronan (Coronal Mass Ejections, CME).

En CME är så kraftfull att den kan blåsa ut 10 miljarder ton solmassa i rymden, som rör sig bort från Solen med 1,6 miljoner kilometer i timmen och kan orsaka skador på satelliter, skada astronauter och skapa magnetiska stormar när den träffar Jordens magnetfält.

Målsättning

> Att förstå de orsaker och mekanismer som startar en CME.
> Att förstå hur CME rör sig genom solatmosfären.
> Att förstå mekanismer för hur partiklarna från solen accelereras.
> Att utveckla en tredimensionell, tidsberoende modell av solvindens magnetiska topologi, temperatur, densitet och hastighetsstruktur.

Den 29 september lyfte denna fantastiska prominens från solens yta och vecklade ut sig i den närmaste rymden under loppet av flera timmar. Den heta plasmastrukturen ligger låst i vridna magnetiska fält och är många gånger större än hela Jorden. Just denna bild togs av den Stereo-satellit som kretsar före Jorden i bana runt Solen. Bilden togs i extremt ultravioletta våglängder, nämligen ljuset från joniserat helium. Skulle man se en dylik prominens mot solytan i synligt ljus skulle den se mörk ut, eftersom den är relativt kall, men när den ses mot den svarta rymden, som här, verkar den ljus.

Jörgen Städje

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.