tisdag7 februari

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

2009: A Space Odyssey – Neptunus

Publicerad: 29 januari 2009, 17:31

Gasplaneten med solsystemets rappaste atmosfär, med vindar på upp till 2000 km/t, baklänges!


Det var några år sedan Arthur C Clarke (frid över hans minne) skrev sin rymdodyssé och det är dags för en ny. I denna artikelserie ska vi gå igenom alla större himlakroppar i solsystemet och de rymdskepp som för närvarande finns vid dem eller är på väg dit, och de resultat man förväntar sig av forskningen.

Neptunus är döpt efter den grekiske havsguden och planetens månar, Triton, Nereid, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa, Proteus med flera, är döpta efter andra grekiska gudar. Neptunus är den åttonde planeten från Solen och den första som spårades med matematiska förutsägelser snarare än reguljära observationer. Det var felaktigheter i Uranus bana som fick den franske astronomen Le Verrier att ana oråd. Resultatet blev att den tyske astronomen Johann Gottfried Galler fann planeten på första försöket 1846. 17 dagar senare hittade William Lassell månen Triton. Sen dess har det varit magert med undersökningar. Det finns bara ett femtiotal bilder av Neptunus och månarna i Nasas bilddatabas.

En annan voyager-bild av Neptunus. Notera att det stora mörka molnet har flyttat sig och de små ljusa molnen förändrats trots att det inte gått många timmar mellan bilderna.

Neptunus befinner sig cirka 4,5 miljarder kilometer från Solen och har en omloppstid på 165 år. På grund av Plutos ovanliga omloppsbana är Neptunus faktiskt den yttersta planeten i solsystemet vart 248:e år. Den 24 augusti 2006, då den Internationella astronomiska unionen beslutade att Pluto inte längre var en planet, blev Neptunus permanent den yttersta planeten i solsystemet.

Den är något mindre än Uranus men väger mer vilket gör den till den mest kompakta av gasplaneterna. Neptunus antas ha en kärna av kisel, järn och andra tunga grundämnen. Runt kärnan finns en mantel av flytande metan, ammoniak och vatten. Mätningar visar att kärnan har en temperatur på cirka 7000 grader Celsius, alltså varmare än Solens yta, antagligen på grund av kärnreaktoner. Eftersom planeten själv är så het sänder den faktiskt ut mera infrarött ljus än den tar emot från Solen.

Atmosfären består huvudsakligen av väte (80%) och helium (18%) som är osynliga, men ett inslag av metan (2%) får planeten att se blå ut, eftersom metan absorberar rött.

Två timmar innan Voyager kom som allra närmast planeten 1989 togs denna bild, som visar de långa ljusa cirrusformade molnen högt uppe i Neptunus atmosfär. Skuggor från molnen kan ses i de lägre atmosfärslagren.

Neptunus har solsystemets snabbaste vindar, som kan nå upp till dryga 2000 kilometer i timmen. Lustigt nog blåser vindarna på Neptunus mot planetens rotation, medan de på Uranus och Jupiter blåser med rotationen. Man spekulerar i om diamanter eventuellt kan skapas naturligt i den heta, täta atmosfären alldeles under molnen i atmosfären.

Atmosfären förändras snabbt. Den stora mörka fläcken, som är lite lik stora röda fläcken på Jupiter, observerades 1989 men hade försvunnit vid Hubble-observationer 1994.

Den lilla mörka fläcken och det snabbrörliga molnsystemet kallat Scooter fanns dock kvar.

Månar och ringar

Den enda av Neptunus 13 månar som dokumenterats någorlunda är Triton. Den anses vara täckt av fruset kväve och metan. Ytan är tämligen ung eftersom den saknar kratrar och månytan verkar ha frusit och tinat åtskilliga gånger under årmiljonerna. Det intressantaste fenomenet på Triton är dess isvulkaner, som sprutar kväve och metan från ett lager någonstans under ytan. (Bilden ovan är ett montage. Personerna på bilden har inget med Nasa att göra).

Vulkanen i bild befinner sig nära Tritons sydpol. Plymen som blåser upp ur vulkanen består av kväve och mörkt interplanetärt stoft. Stoftet har blåst med vindarna nedåt höger innan det lagt sig till rätta på månytan igen.

Triton är snabbt på väg att störta in mot Neptunus. Antagligen kommer den snart, med kosmiska mått mätt, att komma så nära planeten att den slits sönder och bildar flera månar eller bidrar till planetens ringar.

Neptunus har som de övriga gasplaneterna ringar, även om de är så tunna att de inte kan ses från Jorden, utan bara i planetens närhet, och bara om den överexponeras rejält.

Voyager ende besökaren

Den enda farkost som besökt Neptunus är Voyager 2, som var där 1989. Den tog de enda närbilder vi har av planeten. Hubbleteleskopet har tagit bilder senare, men de har inte alls samma upplösning som Voyagers. Läs mer om Voyager här: http://teknik360.idg.se/2.8229/1.203924/2009-a-space-odyssey—uranus

Ja, eller, folket från Plejaderna kan ha varit där också.

Efter att Voyager lämnat Neptunus vände den sig bakåt och tog denna fantastiska bild av Neptunus och Triton, som båda uppvisar faser. Härifrån ser planeten inte blåaktig ut, eftersom solljuset i denna vinkel sprids framåt och istället ser rödare ut.

Jörgen Städje

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev