50-talsknep räddar nedskjutna DC-3:an

Fredagen 13 juni 1952 sköts flygvapnets DC-3 79001 ned av Sovjetunionen. Planets officiella uppdrag var navigeringsflygning men i själva verket ägnade sig flygvapnet och FRA åt signalspaning mot bland annat sovjetiska radarstationer. Vid eftersökningarna besköts ytterligare ett plan och den så kallade Catalinaaffären uppstod.

2003 återfanns flygplanskroppen efter DC-3:an cirka 50 kilometer öster om Gotska Sandön. Vraket bärgades i mars 2004 och fördes till Musköbasen för en haveriutredning som blev färdig i maj 2007. Planet och dess utrustning har rengjorts, korrosionsbehandlats och konserverats för att sedan transporteras till Linköping. Nu finns planet på Flygvapenmuseum i stan som för närvarande är stängt på grund av ombyggnad. I juni 2010 öppnar museet igen och alla som vill kan få se DC-3:an.

Planet kommer att visas i en glasmonter på 422 kvadratmeter. Snustorr luft ska se till att DC-3:an inte rostar bort. Munters står för tekniken och det är fortfarande principen för sorptionsavfuktaren – Muntersavfuktaren – från mitten av 50-talet som gäller. Luften tas in i en avfuktare och passerar en rotor preparerad med bland annat kiselgel som attraherar luftens vattenmolekyler. Ut kommer följaktligen torr luft. Till skillnad från de statiska avfukare med kiselgel som vi brukar hitta i olika förpackningar är Muntersavfuktaren dynamisk vilket innebär att rotorn regelbundet värms upp med el, gas eller ånga så att vattnet förångas och kan ledas ut. Kiselgelen – och vad mer Munters har hittat på för att torka luft – förbrukas alltså inte.

Någon jätteanläggning är det inte fråga om.

– På Flygvapenmuseum rör det sig om en liten enfas-avfuktare på två kilowatt, säger Hans Arnevall, teknisk handläggare på Munters.

För att få perspektiv: På Marabou i Stockhom används en avfuktaranläggning på 120 kilowatt för att hålla ordning på chokladens konsistens.

Luften som ska omge DC-3:an får en relativ fuktighet på 35 procent. Det ska sätta stopp för det allra mesta.

– Under 50 procent upphör korrosionsprocessen till 99,9 procent. Mellan 40 och 50 procent finns en ytterst långsam korrosionshastighet, säger Hans Arnevall.

Med 35 procents relativ luftfuktighet matchar montern Vägverkets krav på de stållådor som utgör underlag för vägbanorna vid större brobyggen. Kravet är att de helt obehandlade stålytorna ska förbli opåverkade efter 100 år.

Mögel då? Det problemet löses med mindre torr luft än så.

– Under 70 procent inaktiveras mikrober och mögelsporprocesserna, säger Hans Arnevall.

Utöver att monterluften är torr ska den hålla temperaturen 18 grader. Det är delvis en komfortfråga, den omgivande miljön i museet kommer att hålla 20 grader och varför inte ligga nära den? Men det blir viktigt att temperaturvariationerna inte blir för stora trots att korrosionen inte påverkas av dem.

– Man vill ha en jämn temperatur för att allt hygroskopiskt material ska må så bra som möjligt, säger Hans Arnevall.

För det är ju så. Allt i ett gammalt flygplan är inte tillverkat av stål. Här finns spånskivor, läder och papper, hygroskopiskt material. Då kommer begreppet fuktkvot in.

– När man pratar om hygroskopiskt material är det viktigt att förvara saker vid samma fuktkvot i längre perioder, säger Hans Arnevall.

Villkor och krav som känns igen från Vasamuseet där Munters också står för klimatkontrollen.

– Där handlar det mer om fuktkvotsstabilitet än att det inte ska rosta, det är inte så mycket järn i de där gamla grejorna, säger Hans Arnevall.

När om- och utbyggnaden av Flygvapenmuseum är klar och museet öppnar igen, i juni 2010, kommer bland annat en utställning om kalla kriget att finnas på plats. Den bärgade DC-3:an kommer då att vara i fokus för utställningen.

Jonnie Wistrand