Analys: Det våras i miljöpolitiken

”Miljödepartementet är inte kvar i det anrika Centralpalatset på Tegelbacken. Miljöminister Åsa Romson lämnar hörnrummet med träpaneler på sjunde våningen, där åtminstone åtta av Sveriges elva miljöministrar hittills har blickat ut över Rosenbad och Stadshuset.

Utåt sägs flytten bero på att departementet växt när energifrågorna plockats hem. Ett minst lika viktigt skäl är att Romson, tillika vice statsminister, av säkerhetsskäl nu får tillträde till kulvertsystemet när hon ska ta sig till Rosenbad. Men att miljöfrågorna lämnar det centrala palatset betyder ingalunda att miljöpolitiken blivit marginaliserad. Lagom till våren finns en rad ljuspunkter.

Den första ligger i närtid. Den ekonomiska vårpropositionen och tilläggsbudgeten lär ge besked om budgetökningar på miljöområdet. I budgeten i höstas föreslog regeringen den största ökningen av miljöanslagen i svensk historia. Tyvärr nästan nollades ambitionshöjningen när oppositionens budget vann stöd. Men nu återställs läget stegvis, förhoppningsvis med en bättre fördelning av förstärkningen än vad som var fallet i höstas.

Förr eller senare lär även höjda miljöskatter föreslås. I skrivande stund förhandlas koldioxidskatten mellan regeringspartierna men sista ordet lär inte bli sagt förrän till hösten. En höjning vore logisk när oljepriset nu är lågt och föredömen behövs inför klimatförhandlingarna i Paris.
En annan ljusning är att Miljömålsberedningen fått i uppdrag att stärka det klimatpolitiska ramverket. Det öppnar för omprövning av det otillräckliga målet om inga nettoutsläpp år 2050.

Vetenskapen visar tydligt att utsläppen globalt måste närma sig noll tidigare om tvågradersmålet sannolikt (66 procent) ska klaras. Om man vill öka sannolikheten, anser två grader alltför högt (planetära gränsen är 1,5 grader) och menar att Sverige har större möjlighet att fasa ut, och mindre behov av, fossila bränslen än de fattigaste länderna i världen, ja då bör utsläppen närma sig noll vid år 2030.

Kanske beredningen även borde föreslå en total utsläppsbudget, eftersom effekten av procentuella mål varierar rejält beroende på när och hur snabbt resan går mot noll. Även om beredningen nyss har börjat, och även om blockpolitiken sitter hårt, så tycker jag att samtalen hittills är hoppingivande.

Hoppfullt är också att politiken för att den nya EU-kommissionen funnit sig i att politiken för en cirkulär ekonomi är här för att stanna. Efter många turer har kommissionen utlovat skärpta regler och retoriken understryker återigen att ett ökat tempo i miljöarbetet kan gynna ekonomin. Och på WTO i Genève häromveckan upplevde jag att samma insikt är central i flera stora asiatiska länder.

Även på det globala planet finns också en ljuspunkt. Visserligen pekar flera trender åt fel håll, men nyligen rapporterade International Energy Agency att preliminära siffror för 2014 visar att koldioxidutsläppen i världen för första gången inte ökade, trots att den ekonomiska aktiviteten gjorde det. Om det rör sig om ett betydande trendbrott eller inte återstår att se, men det finns gott om exempel på att möjligheterna att klara miljömål underskattats. Länder, företag och enskilda genomför många positiva förändringar och märks det på summerad global nivå sker något viktigt.

När årstiderna och världen nu verkar svänga mot ljusare tider kanske det trots allt finns något symboliskt med miljödepartementets flytt. Istället för att se ned på Rosenbad från ett vackert men avskilt palats är miljöfrågorna nu länkade till resten av regeringskansliet och kan dyka upp i alla möjliga sammanhang. Det är inte nödvändigtvis en dålig utgångspunkt för framtiden”

Mikael Karlsson

Miljöaktuellt, redaktionen