Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

Analys: Energirevolutionen är här!

Publicerad: 12 oktober 2015, 09:27

Energilagring är knäckfrågan, inte hur förnybar energi ska bli lönsam – om fem år är solceller på taket närmast en självklarhet och marknaden för att lagra denna el blir enorm. Så sammanfattar Mattias Goldmann på Fores den viktigaste miljötrenden för de kommande fem åren.


Gör det själv!
Efter att ha talat på ett seminarium i Umeå hade jag lite tid över och blev nyfiken på folkmassorna utanför Folkets Hus. Det fanns inga annonser, inga affischer, så jag tänkte att det måste vara någon Melodifestival-kändis och gick in för att skaffa min dotter en autograf. Istället var det Umeå Energis möte om hushållsbaserad solel. Runt om i Sverige ser vi samma sak; ett enormt intresse för att göra egen el och sälja till nätet. Ännu ser siffrorna små ut på pappret, men nu kommer ketchupeffekten!
Klimatmässigt är nyttan begränsad i Sverige; vi har huvudsakligen grön el och de tillfällen vi har mycket sol sammanfaller dåligt med tillfällena då vi måste importera fulel från kontinenten. Ekonomiskt är det inte särskilt intressant – elpriset är lågt, regeringens stöd till solel är så litet att bara de som redan står i kö kan räkna med att få pengar, och än vågar vi inte lita på att förslaget till solskatt inte dyker upp igen.
Istället triggas solsatsningen av glädjen av att faktiskt få betalt från elbolagen – även om det endast är sällsynta tillfällen som mätaren bildligt talat snurrar baklänges. Det är också en viktig lärdom för både miljörörelse och ekonomer: Allt behöver inte vara lönsamt. Minst lika viktigt är att det ska kännas rätt. Se bara Tesla, eller för den delen BMW – vem har någonsin motiverat en BMW med att den är lönsam?

Detta är elbolagens superutmaning: De ska kunna hantera – och betala för – enstaka kilowattimmar från tusentals småproducenter och balansera det mot sin egen produktion. De står med anläggningar som tar tid att slå på och av, många av dem dessutom med röda siffror i bokslutet som förhindrar stora nyinvesteringar. Men räddningen finns, i form av mer jämt fördelad förbrukning och bättre lagring.

Vinner på att lagras
Sverige är näst bäst i världen på att lagra el, efter Norge. Det vill inte säga mycket: Vi gör det på samma sätt som för femtio år sedan. När vi har för mycket el, till exempel på natten, pumpar vi upp vatten i dammarna. När vi behöver mer, släpper vi på vattnet igen. Därmed har vattenkraften räddat kärnkraften, som ju går dåligt att släcka på kvällen och återstarta på morgonen. Med mycket mer småskaligt producerad el som det kan vara stort överskott på ena minuten och underskott nästa – solen går i moln eller det slutar blåsa – är dammpumpandet en alltför trög lösning.

Enter Tesla. Deras Powerwall och dess ännu icke-namngivna storebror är tekniskt inget nytt, men ändå en transformativ gamechanger. Det beror på två regler:
1.Det Tesla gör är transformativt.
2. Är det inte transformativt, se regel 1.
Teslas sätt att lagra el är inte särskilt speciellt – rent tekniskt. Den är inte ens det bästa för alla användningsområden. Men medan lagring av el på hushållsnivå förut krävde tekniska kunskaper, en förstående familj, ett avskilt rum och totalt förakt för estetik, så har det nu blivit snyggt, enkelt och relativt billigt. Det är fortsatt klart dyrare för de flesta än att helt enkelt handla el på spotmarknaden. Men – tillbaks till första stycket – många vill agera köp/sälj på elmarknaden, även om det kostar.

Snabbstart för smartgrid
Att Tesla plockar ut batteriet ur elbilen är inte ett misslyckande för idén om elbilar som en del av ett smart elnät, där bilen kan effektbalansera. Det är ett påskyndande; ska elsystemet vänta tills det finns tillräckligt många elbilar à cirka 20 kWh för att kunna balansera elnätets 140 TWh så får vi vänta länge. Därtill är inte alla som skaffat en elbil för 300 000 kr sugna på att ladda i och ur batteriet mer än vad som krävs för att köra bilen. Med Powerwall och kommande konkurrenter, snabbstartar vi hushållsnära ellagring och öppnar för framtida lagring i elbilar genom att man märker att det inte var så komplicerat och inte slet ut batterierna.
När hushåll, bostadsrättsföreningar, kontorslokaler och andra kan samla på sig överskottsel och sälja den när det finns efterfrågan, så revolutioneras marknaden. Elbolagen tvingas inte längre köpa en massa el när de minst behöver den, utan kan med hjälp av taxan se till att få den senare, när det är underskott. Därmed kan de sälja den dyra extrapannan som bara behövs ibland, även om de troligen bara får skrotvärdet för den. Klimatmässigt är det bingo: solelen ersätter inte längre annan grön el utan smutsig marginalel som polsk kolkraft.
För den nya förnybara elen betyder förbättrad lagring allt. Ny vindkraft och solenergi är redan billigare än ny kolkraft, gaskondenskraft eller kärnkraft i större delen av världen – redan innan kostnaderna för global klimatpåverkan och lokal luftpåverkan internaliseras. Så lagringen är stötestenen, vilket också åtskilliga länder konstaterat i våra informella möten inför COP21 i Paris, där vi räknar med nya miljardsatsningar för energilagring. Sådan lagring blir förstås inte bara i Powerwalls, utan också saltlösningar i bergrum och liknande; en god möjlighet för den som lämnar gruv- eller oljeeran bakom sig och vill utnyttja håligheterna som skapats. Också Gröna klimatfonden blir troligen en stor finansiär –dess stöd måste vara ”transformative”, vilket storskalig lagring av el är, medan vindkraft och solel nu är för nära business as usual för att kvala in.

Överföringens paradox
När vi kan lagra bättre måste vi också bli bättre på att överföra. Flaskhalsar och getingmidjor ska bort, det nationella tänket likaså. EU har redan slagit fast en plan, om något år kommer Energikommissionen – tro mig – att slå fast att Sveriges nästa exportvara heter uppemot 40 gröna terrawattimmar om året. Till länder med smutsigare nät och sämre kapacitet att producera och lagra, som Polen, Nederländerna och Baltikum.

Här finns en märklig paradox. Samtidigt som hållbar ellagring står inför sitt globala genombrott, tycks både politik och opinionsbildare ha tappat intresse för det. Minns hypen om storskalig solel i Sahara för ett par år sedan – ett område där få bor, inte mycket kan odlas och människor desperat behöver en inkomst. Hindren var tre: Solcellerna var inte tillräckligt utvecklade, lagringskapaciteten var för dålig och elnäten var för dåligt integrerade.
Snart är hindren övervunna, men intresset också borta, ersatt av att såväl Sverige som land som EU som energiunion poängterar att klimatmålen ska nås inhemskt. Orsaken är troligen en Putin-motiverad vurm för energisäkerhet, som vantolkats till att betyda ”var och en för sig” trots att ömsesidigt beroende under alla år varit den bästa garanten för fredlig utveckling.

Energirevolutionen är en jätteutmaning för de stora elbolagens död, men ingen dödsdom. När elen kan lagras hos konsumenten kan elbolagen köpa den vid effekttoppar och därmed slippa dyra standby-anläggningar. När storskalig sol och vind står för uppemot hälften av elbehovet kan vattenkraften bättre användas för att reglera systemet. När elen blir billigare finns större möjligheter att ta betalt för premium-el och kringtjänster. Men när elbolag och hushåll turas om att vara köpare och säljare, kommer bolag som inte gillas att väljas bort – räkna med en charmoffensiv de kommande åren!
Politiken är uppbyggd på att den ena parten är konsument, den andra producent. Energirevolutionen utmanar även här – morgondagens energimarknad kan inte mötas med gårdagens policy. Återstår att se hur väl det hanteras.

Mattias Goldmann, vd på den gröna liberala tankesmedjan Fores

Miljöaktuellt, redaktionen

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.