Analys: Så kan de omsydda ministerportföljerna höja och sänka miljöpolitiken

Så får Sverige då sin tolfte miljöminister, Karolina Skog. Samtidigt lägger statsministern och språkrören klimatfrågan jämsides Isabella Lövins biståndsfrågor. Frågan om vad de omsydda ministerportföljerna kan innebära är inte lätt att besvara. Det är nämligen ny mark som beträds och bara de närmast berörda har hela strategin klar för sig. Men här kommer ett försök.

Att det pågått ett tankearbete inför uppdelningen av miljöfrågorna på två departement framgår av Isabella Lövins debattartikel i DN, som kom direkt efter regeringsombildningen. Där menar hon att det finns starka kopplingar mellan klimat och internationellt utvecklingssamarbete. Det är riktigt och Sverige med såväl goda som dåliga klimatpolitiska erfarenheter kan förmedla insikter och lära av andra. Lövin betonar även vikten av samarbete mellan de två departementen. Men det är inte lätt.

Det leder över till en kritisk analys. Den kan låta ungefär så här: Klimatfrågan är integrerad med övriga miljöfrågor. Det finns visserligen en koppling till biståndet men länkarna är starkare till miljöpolitiken i allmänhet och flera sektorer på hemmaplan i synnerhet. Om klimatfrågan hittills varit svår att integrera i energi- och trafikpolitiken, hur går det då om klimat läggs på UD hos en av nödvändighet globettroter till minister? Om Lövin turnerar med inte bara bistånds- utan även klimatförhandlarnas cirkus lär hon få svårt att synas på hemmaplan. Det försvagar klimatfrågan i debatten. Det blir då svårare att ratta klimatdimensionen i jordbruket, skogen och kommunerna. Inom MP kan det tyckas att paradfrågan riskerar suddas ut. Hemmaröret – det är ju rören som syns mest – sköter ju den andra huvudfrågan, om utbildning. Och den nya miljöministern får en tunn portfölj. Det riskerar leda till en nedprioriterad och osynlig miljöpolitik. Klimathävstången försvinner.

Men det går att vända på myntet och göra en positiv analys: Inom MP kan fotfolket se det som ett genidrag att sätta det nya röret, den tunga pjäs som ska lyfta partiet, på två av de viktigaste frågorna. Klimatfrågan är given men även biståndet ses som kritiskt inom MP, särskilt utifrån utvecklingen på senare år. Båda frågornas tyngd markeras om de läggs i nyrörets portfölj. Lövins kontaktnät som tidigare Europaparlamentariker och biståndsminister är också en tillgång i klimatpolitiken som sådan. Utan utveckling av EU:s och FN:s klimatpolitik blir svenska åtgärder långt mindre värda. Och att stadsmiljöavtalen läggs på miljödepartementet ger likväl Karolina Skog, med kommunal bakgrund, en chans att ta sig an klimatfrågor. Samtidigt möjliggör förändringarna att miljöministern starkare kan driva andra miljöfrågor. Regeringen har förvisso ökat anslagen till biologisk mångfald och lagt fram en ny kemikalieskrivelse, men klimatfrågan har dominerat. Nu kan även annat prioriteras.

Trots riskerna talar alltså möjligheterna för att regeringens miljöpolitik kan förstärkas. Två ministrar är bättre än en, kort och gott. Men det förutsätter att korten spelas rätt och det finns positiva och negativa erfarenheter från både andra länder och Sverige att reflektera över.

För det första behöver departementen samordnas utöver det normala, så att klimatpolitiken och miljöpolitiken går hand i hand. Det handlar om ett administrativt hantverk, men också om att departementscheferna behöver dra åt samma håll. Som exempel var koordineringen inte alltid glasklar 2004-2006 när klimatfrågan delades på två ministrar – Sommestad och Sahlin, båda (S) – på samma departement. Det fanns dock klara fördelar med den bredd som departementet då hade.

För det andra behöver ministrarna stödja varandras frågor. Här finns olika erfarenheter. I Carl Bildts (M) regering 1991-1994 ansåg Centerpartiet att miljödepartementet skulle styras på partiledarnivå för att inte tappa mark mot andra departement. I fallet Öresundsbron räckte dock inte ens den nivån mot Bildt och Olof Johansson (C) avgick. Den erfarenheten fick miljöminister Andreas Carlgren (C) att efter maktskiftet 2006 använda statsminister Reinfeldt (M) som något av en plog i klimatfrågan. Det höll ungefär fram till det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn 2009. Carlgren mötte även motstånd i andra departement som leddes av partikollegor, inte minst Eskil Erlandsson (C). Det står alltså klart att Karolina Skog behöver stöd från partiledningen, kanske särskilt i relation till finansdepartementet, där en föråldrad syn på miljöfrågor sitter i väggarna, nästan oberoende av vem som är finansminister. I alla fall har varken Magdalena Andersson eller Stefan Löfven förmått lyfta fram miljöpolitiken.

För det tredje är varje situation unik och jämförelser över tid därför är svåra att göra. Utfallet beror i hög grad på de involverade aktörerna. I Europeiska kommissionen 2010-2014 var miljökommissionär Potočnik och klimatkommissionär Hedegaard både samspelta och starkt drivande, vilket gjorde att uppdelningen på miljö och klimat då blev långt mer framgångsrik än problematisk. Samma slutsats kan inte dras om nuvarande kommission, om man ser till insatserna hittills från miljökommissionär Vella och klimatkommissionär Cañete, även om bristen på framgång delvis kan ursäktas med att President Juncker och EU:s ledare i vidare mening tappat mycket av miljöfrågan.

På hemmaplan ser det långt mer positivt ut. Regeringen är inte bunden av historien och både Lövin och Skog har ett omvittnat starkt engagemang i miljöfrågor. Inte minst har de fått mycket gjort under sina år i politiken och de är kommunikativa. Hur de prioriterar strategiskt återstår att se. Men om de lunkande stats- och finansministrarna inte ökar takten i miljöloppet riskerar de bli omsprungna av två om- och nyutnämnda statsråd. Och en sådan kapplöpning vore rolig att följa.

Mikael Karlsson, forskare på KTH, senior konsult på 2050 och ordförande för European Environmental Bureau.