Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag07.03.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Analysen: Vilka styrmedel löser klimathotet?

Publicerad: 12 Juni 2014, 08:15

Bra villkor för förnyelsebar energi, lämpliga regleringar och utbyggnad av infrastruktur samt koldioxidsskatt eller handel med utsläppsrätter är de viktigaste styrmedlen inom klimatpolitiken. Det anser Thomas Sterner, professor vid Göteborgs handelshögskola och en av huvudförfattarna av IPCC:s tredje rapport. I denna artikel ger han sin syn på vad Sverige kan lära av senaste IPCC-rapporten.


Ämnen i artikeln:

FnE-handelThomas Sterner

Spontant skulle de flesta ekonomer säga att det viktigaste styrmedlet är ett generellt pris på koldioxid.  En del skulle gå så långt som att säga att det är det enda styrmedlet. Som författare för senaste IPCC­rapportens kapitel 15 kan jag berätta att vi kämpat med detaljerna i detta de senaste fyra åren och studerat litteraturen noga.  Bilden som IPCC tecknar bekräftar betydelsen av pris på koldioxid men nyanserar ändå bilden ganska kraftigt: Allt fler länder börjar sätta ett pris på koldioxid antingen genom en skatt eller genom handel med utsläppsrätter. Samtidigt rapporterar IPCC också att många länder fortsätter att arbeta sektoriellt snarare än med generella styrmedel och de använder ofta olika typer av regleringar och informationsbaserade styrmedel snarare än ”ekonomiska”. Det finns goda skäl till det.

Prisbaserade styrmedel fungerar bäst i de sektorer där brukarna själva på ett tydligt och direkt sätt betalar för energin. Ett exempel är transportsektorn där bilister ser bensinpriset och bensinpriset har en mycket stor effekt på förbrukningsnivåer. Vi har i Europa, Japan med flera länder en mycket högre bensinprisnivå än i exempelvis Nordamerika – och betydligt lägre förbrukning per capita. Här fungerar priset mycket väl.

Trots att bensinpriset är högt och utvecklingen går mot effektivare bilar generellt sett, har Sverige dock en av de mest bränsleslukande bilparkerna i hela Europa. Det här beror på flera saker, bland annat att privatpersoner med tjänstebil inte behöver betala hela kostnaden för sin användning själva.
Dess­utom ökar antalet fordon på vägarna, vilket har lett till att man trots energieffektivisering endast minskat transportsektorns utsläpp med en procent sedan 1990. För att minska vårt bilanvändande bör möjligheterna för tjänstebil begränsas och avdragsmöjligheterna för bil och bränsle minskas. Kanske kan man använda ”Inför privatbilismen!” som slogan för att man verkligen ska betala privat för egen förbrukning.

I bostads-, och generellt byggnadssektorn, fungerar inte priser lika tyd­ligt. Det är ofta ett företag som bygger och ett annat som driver en byggnad. Energi­räkningar är ibland gemensamma för flerbostadshus och av många andra orsaker är kopplingen mellan brukarbeteende och pris mycket mer diffust. I sådana sammanhang kan fortfarande en koldioxidskatt ha en viss effekt, men kompletteras med fördel av byggnormer, infrastruktur för fjärrvärme, ”tätare” städer och liknande styrmedel.

På industrisidan skulle koldioxidskatten fungera bra eftersom näringslivet professionellt maximerar vinst och därför rea­gerar på prissignaler, men skatten har inte så mycket bett eftersom den är nedsatt av konkurrensskäl och de viktigaste anläggningarna ingår i den europeiska utsläppsrättshandeln ETS. Priserna inom ETS har varit låga och följaktligen har inte systemet uträttat så mycket än. Det är dock ett viktigt system på sikt och det är viktigt att dra lärdomar, bland annat när det gäller allokering av rätter och möjligheter att spara rätter mellan perioder.

När det gäller energisektorn är en omställning mot förnybar energi viktigast. Här är en koldioxidskatt förvisso mycket central, men det kan också finnas fog för ytterligare offentligt stöd till forsk­ning och utveckling. Man brukar säga att här finns en brist i marknadsmekanismen, som beror på otillräckligt skydd för intellektuella äganderätter. Enkelt uttryckt: om ett företag lyckades göra en upfinning av stor betydelse för att undvika klimat­skador (eller för delen för att bota aids eller cancer) är det inte säkert att vi skulle respektera deras patentanspråk, utan kanske bara använda uppfinningen utan att betala fullgod ersättning. Av den orsaken forsk­ar inte företag så mycket som vore befogat på området, och det är orsaken till varför staten finansiellt bör stödja sådant FoU-arbete.

Satsningen på ”Energiewende” i Tyskland kan ses i det ljuset. Tyskland har
satsat stora resurser på att stöda förnybar energi som ersättning för kärnkraft och fossil energi. Resultaten har bland annat blivit en omfattande utbyggnad och snabbt sjunkande prisnivåer på förnybar energi. I och med att endast ett land gjort en så stor satsning har kostnaderna blivit ganska tydliga där, men det har ändå varit en stor framgång med global betydelse.
Vad som behövs nu är bättre former för tariffkonstruktion, system för betalning som är mer nyanserade och tar hänsyn till utbud och efterfrågan vid olika tidpunkter för att styra förbrukning och produktion så att man utjämnar lastkurvor över dygnet och stimulerar till lagring och över­föring av el på ett samhällsekonomiskt
effektivt sätt.

Sammanfattningsvis kan man säga att det på den nationella nivån behövs fyra typer av styrmedel i någon kombination: bra villkor för förnyelsebar energi, lämpliga regleringar och utbyggnad av infrastruktur såsom kollektivtrafik och fjärr­värme och sedan koldioxidsskatt eller handel med utsläppsrätter.

Sverige står sig väl på ett par områden: vi har både byggnormer, fjärrvärme och den högsta koldioxidskatten i världen. Den svenska koldioxidskatten är så hög att det faktiskt framstår som otroligt utomlands.
Jag arbetade i USA med ett förslag till en koldioxidskatt på 10 dollar per ton. Den skulle ha givit ett stort bidrag till att lösa de budgetproblemen som med jämna mellanrum leder till att världsmakten lamslås och måste stänga flygplatser med mera för att pengarna är slut – tills kongressen åter kan enas kring tillfälliga åtgärder för att skjuta upp problemen.
Jag fick tillfälle att presentera förslaget för åtskilliga politiker i både senaten och kongressen. De var alltid intresserade – särskilt av intäkterna men även av klimateffekten. Men de avslutade alltid med samma mening: att det är orealistiskt och omöjligt och att det  aldrig skulle kunna accepteras.
Fransmännen har försökt med 25 dollar, men den skatten stoppades av författningsdomstolen. Att Sverige i det sammanhanget har över 150 dollar per ton framstår som otroligt.

Sverige är så litet – en svensk skatt gör ju ingen nytta om den inte tjänar som argument för att andra länder ska ta efter. Jag har funnit att de flesta utanför landet inte känner till den svenska skatten och inte tror mig när jag säger att de flesta i Sverige knappt märker den.
En av de allra viktigaste sakerna vi kan göra är faktiskt att berätta vad vi gjort på detta område. Och att försvara denna skatt eftersom den har urholkats på sistone. Sedan januari 2013 omfattas inte längre kraftvärme och fjärrvärme, vilket enligt statistik från SCB har lett till ökad kol- och naturgasanvändning. Det är synd eftersom fjärrvärme är en effektiv lösning för uppvärmning med minskade utsläpp, större tillvaratagande av restvärme och möjlighet att
använda biobränslen kostnadseffektivt.

På det internationella området är huvudsaken att alla stora länder är med och arbetar med klimatfrågan. Om bara vissa länder har styrmedel blir effekten nästan noll. Man brukar tänka sig att klimatpolitiken står och faller med ansträngningarna att få till ett globalt avtal. Globala avtal står dock och faller med rättvisefrågor.

Det finns många som anser att FN-processen är hopplös, och inte minst i USA anser man att det vore mer framkomligt att hoppas på en decentralisering genom att koppla samman nationella styrmedel såsom utsläppsrättshandel. Förhoppningen är att ett alternativ till klimatavtal då skulle växa fram. Jag tror inte att man så lättvindigt kommer runt de problem som försvårat utformningen av globala avtal, men det förhindrar inte att det kan vara bra att skapa dialog och regionala försök. Så småningom kommer ändå internationella avtal att behövas, men utformningen av dessa beror också på de lärdomar vi nu gör av nationella styrmedel.

Miljöaktuellt, redaktionen

Ämnen i artikeln:

FnE-handelThomas Sterner

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.