Annie Lööf talar klarspråk om hot och hat

Annie Lööf är humanist, hon är innerligt trött på trakasserande extremister, rasister och allehanda snarstuckna individer som vädrar sin fördomar i sociala medier. Som ingen annan partiledare tar hon upp kampen och protesterar mot det oförsonliga och i många stycken hatiska tonläget i det offentliga rummet. När hon talar om dessa frågor är hon som bäst, både i årets Almedalstal och i fjolårets. Hon sade:
”Inget rättfärdigar att muslimska kvinnor kallas ’påskkäringar’ på bussen, spottas i ansiktet och får slöjan rykt från huvudet. Eller att en man i en Facebookgrupp som påstår sig ’stå upp för Sverige’, utan att tveka kallar människor för ’ett jävla pack’ utifrån att de är födda i ett annat land än Sverige”

Desto mer imponerande blir klarspråket när man förstår att allt detta oförsonliga hat dagligen också drabbar Anni Lööf själv och hennes närmaste.

Centerns partiledare placerade sig i talet skickligt i mitten av politiken, hon nämnde politiska förslag som hon gillar från samtliga partier i Januariöverenskommelsen och från moderater och kristdemokrater. Hon lät oss förstå att det är i centrum av politiken som allt detta kan rymmas och föra Sverige framåt i en orolig tid.

Talet i Almedalen innehöll dock sparsamt med egna konkreta politiska förslag. Det som fick mest utrymme var en politisk skiss om skattesänkningar för människor på landsbygden som, utan att det nämndes specifikt, ska lugna missnöjen som det under våren uppblossade bensinupproret 2.0. Men det är ett förslag som ännu inte är förankrat i någon större politiks krets.

Det finns i årets Almedalstal en gemensam nämnare hos de tre borgerliga partiledare som hittills klivit upp på den stora scenen. Klimathotet har lyfts fram som en realitet som måste hanteras. Sedan en konstpaus, och därefter en stor skopa förhoppningar – att det bara behövs kapital och lite ny teknik så kan livet pågå som vanligt. Tillväxt och ingenjörer ska lösa allt detta svåra.

Ulf Kristersson såg mer el från kärnkraft i horisonten. Nyamko Sabuni talade om alla smarta ingenjörer hon lärde känna under sin tid som hållbarhetschef hos teknikkonsulten ÅF. Annie Lööf ägnade ett längre stycke i sitt tal åt att berömma sig själv och sitt parti för en 100 miljoner kronors satsning på forskning om minusutsläpp.

Det gav inga applåder trots att hon talade om ett ”tekniksprång som saknar motstycke” närmast att jämföra ”med den omvälvande förändringen som månlandningen var”. Troligen förstod publiken överhuvudtaget inte vad hon pratade om.

Det är säkert lockande att få behålla sina medelklassväljare genom att lova att klimatkrisen löser sig helt utan uppoffringar eller radikala förändringar i vardagen. Bara att resa på och konsumera som vanligt.

Men jag tror att det är ett misstag. Politiker förlorar inte på att vara ärliga. I världens mest kända politiska tal förklarade Winston Churchill att det enda som erbjöds var blod, svett och tårar. Greta Thunberg, en svensk 16-åring, har en global genomslagskraft av en helt annan magnitud än Annie, Ulf och Nyamko. Det hon gör är att tala om precis som det är, genom att lyfta fram de fakta som finns i IPCC:s rapporter, tillgängliga för alla.

Det tål barn och ungdomar i hela världen att höra och mycket snarare än man kan tro är det de som väljer sina ledare. Vill Annie Lööf vara med då?