”Bristande rening i enskilda avlopp är ett bortglömt miljöproblem”

Bristande rening i enskilda avlopp är ett bortglömt miljöproblem, som orsakar övergödda sjöar och kustvatten, samt förorenar dricksvattnet för tiotusentals människor. Om Sverige ska lyckas nå vattendirektivets miljömål inom tio år är det hög tid för en nationell satsning på enskilda avlopp.

Sverige uppfattas ofta som ett föregångsland inom områden som miljö och hälsa. En rad progressiva lagar och ambitiösa miljömål har skapat den bilden. Samtidigt skymmer den verkligheten, där mål och lagar inte uppfylls eller efterlevs. Detta gäller särskilt frågan om hur vi hanterar de enskilda avloppens miljöpåverkan.

Små avlopp ger stora miljöproblem

I Sverige finns nära en miljon fastigheter utan anslutning till kommunalt vatten och avlopp. Omkring 700 000 av dessa har vattentoalett. Trots att lagen krävt rening i cirka 50 år har mer än 25 procent av de enskilda avloppen bristfällig rening av sitt toalettavfall. Gamla anläggningar renar för dåligt för att hindra smittspridning och näringsläckage i form av kväve och fosfor.

Detta leder till föroreningar i miljön, bland annat övergödda sjöar och kustvatten. Trots att enskilda avlopp bara utgör tio procent av landets anläggningar beräknas de stå för lika stora fosforutsläpp till sjöar och hav som de 90 procent som är anslutna till kommunala reningsverk.

Dåliga enskilda avlopp skadar också vårt dricksvatten. Faktum är att 20 procent av landets enskilda vattentäkter har förorenat dricksvatten, främst på grund av höga halter av bakterier.

Årligen åtgärdas bara 1-2 procent av alla dåliga anläggningar. Om åtgärdstakten inte snabbas upp kommer det att ta närmare 100 år innan de byts ut.

Kommunerna räcker inte till

I dagsläget vilar ansvaret för tillsyn av enskilda avlopp tungt på kommunernas axlar. Allt för tungt, om man ser till hur arbetet utförs i verkligheten.

Under flera år har BalticSea2020 samarbetat med Värmdö kommun i ett projekt som genomförts vid Björnöfjärden i Stockholms skärgård. Vi har genomfört en rad åtgärder på land och i vattnet för att återfå bra vattenkvalitet. För att minska utsläppen från dåliga avlopp erbjöds fastighetsägare VA-rådgivning, hjälp med tillståndsansökan och entreprenörskontakter, samt en subvention för att underlätta byte till en bra anläggning. Det visade sig vara möjligt att snabbt förbättra vattnet i en fjärd, men betydligt svårare att få boende att stoppa tillförseln av nya föroreningar via avloppen. Vår utvärdering visar att varken den kommunala tillsynen, eller rådgivning och subventioner räcker till.

Ett skäl är att fastighetsägarnas vilja att betala för miljöåtgärder generellt är låg – trots att åtgärderna har direkt påverkan på det egna dricksvattnet och närmiljön. Kostnaden för ett modernt avlopp kan visserligen bli hög, i synnerhet för människor i glesbygd där investeringar sällan täcks av ökade fastighetsvärden. Men sett över anläggningens livslängd blir årskostnaden ofta lägre än för fastigheter som är anslutna till kommunala reningsverk.

Bristande lagstiftning och föråldrad praxis

En rad allvarliga systemfel bidrar till att dåliga enskilda avlopp inte åtgärdas. Gamla tillstånd omprövas inte, trots att de beviljades under helt andra förutsättningar än de som råder idag. En central brist har att göra med bevisbördan. I dag kan en fastighet tillåtas förorena en gemensam dricksvattentäkt, sjö eller havsvik eftersom regelverket kräver att kommunen måste kunna bevisa vilken fastighet som förorenar för att kunna kräva åtgärder. Att bara hänvisa till olämplig reningsteknik eller ålder på anläggningen räcker inte. Detta föråldrade och ineffektiva system leder till att den som förorenar kommer billigt undan – vilket är djupt orättvist mot fastighetsägare som har investerat i ett bra avlopp, men ändå får sitt dricks- och badvatten förstört.

Kustområden kräver särskild hänsyn. Med tunna jordlager och korta avstånd till vattnet hinner inte marken rena utsläppen från smitt- och näringsämnen. Där behövs avloppslösningar som för bort toalettavfallet till moderna avfallsanläggningar för rening och återanvändning.

Brister i lagstiftningen, tillsammans med en föråldrad praxis, leder till att det är lättare och billigare att skita ner sin och sina grannars närmiljö, än att investera i nytt avlopp.

Åtgärdstakten måste öka

Tidigare i år fick Sverige svidande kritik från EU-kommissionen för genomförandet av Vattendirektivet. På punkt efter punkt påtalar Kommissionen en rad brister i svensk lagstiftning och tillämpning av miljöbalken.

Vattendirektivet förutsätter att sjöar och kustvatten ska återfå god ekologisk status inom ett decennium. För att nå målet måste dåliga enskilda avlopp bytas ut snabbt. Men insatser för modernisering av dåliga enskilda avlopp prioriteras inte politiskt, varken lokalt eller nationellt, utan förblir ett bortglömt miljöproblem.

Avgift på gamla avlopp

På regeringens bord ligger ett nytt förslag från Havs- och vattenmyndigheten för enskilda avlopp. Liksom Havs- och vattenmyndigheten drar vi slutsatsen att en nationell satsning på enskilda avlopp behövs för att nå Sveriges miljömål. Men inget kommer att hända så länge inte politiker prioriterar frågan och öronmärker resurser för att åtgärda problemen. Vår slutsats är att avgift på gamla avlopp, tillsammans med en moderniserad och utökad tillsyn, leder till ökad åtgärdstakt och minskade miljö- och hälsoproblem.

Det ska löna sig att göra rätt, inte att förorena dricksvatten, sjöar och kustområden. Verktygen finns, de måste bara omsättas i handling. Nu finns chansen, sätt ner foten – för vår, och kommande generationers skull!

Linda Kumblad, projektledare BalticSea2020, docent marin ekotoxikologi
 Emil Rydin, projektledare BalticSea2020, docent limnologi
 Conrad Stralka, verksamhetschef BalticSea2020

____________

Läs fler debatter på Aktuell Hållbarhet.