Dags att revidera ett stycke teknikhistoria

För att kunna nå upp i rymden behövs en raket som kan nå flykthastigheten, cirka 8 km/s (och inte nödvändigtvis 11 km/s). Det skulle inte fungera med en enstegsraket för den stora motorn skulle bli så tung att den skulle ha svårt att accelerera denna stor massa till de höga hastigheter som krävs. Kan man kasta större delen av den förbrukade raketen och börja den verkliga accelerationen därefter kan man klara sig med mycket mindre raketer i andra och tredje stegen.

Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij

Skolböckerna säger att det var ryssen Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij (1857 – 1935) som kom på idén med flerstegraketer medan han funderade på rymdfärder i största allmänhet. Han anses som all rymdtekniks fader och gjorde själv alla de beräkningar som bröderna Wright genomförde, men byggde själv aldrig något flygplan. Han funderade på och beskrev vätskedrivna raketer omkring 1920-talet, ungefär samtidigt som amerikanen Robert Goddard gjorde samma sak. Amerikansk litteratur publicerades dock inte i Ryssland vid denna tid och det var först långt senare som Tsiolkovskij återpublicerade sina verk, när han fått höra talas om Goddards experiment.

Istället bör man komma ihåg Tsiolkovsky för hans idéer kring praktisk rymdflygning, för hur man styr raketer med vridbara munstycken, för luftslussar och för hur man bör konstruera slutna biologiska system som kan förse rymdkolonister med mat och syre. Han ska också ha lagt grunden till svävaren.

In från vänster: Litauen

Flerstegraketen verkar istället ha utarbetats av en litauer vid namn Kazimieras Simonavi?ius (1600 – 1651), eller Kazimierz Siemienowicz som man lämpligen skrev sitt namn i det förpolskade Litauen, som under denna tid var del av en polsk-litauisk union. Simonavi?ius var adelsman i släkten Ostoja i Storhertigdömet Litauen, artillerigeneral, vapensmed och militär konstruktör och uppenbarligen också raketspecialist. Det är ont om verifierbara data om var han föddes, men litauiska historiker hävdar att han föddes i staden Raseniai. Vitryssarna hävdar annat. Själv är Simonavi?ius ganska vag i sin autobiografi om var han egentligen föddes.

Det finns ingen bild av Simonavi?ius. Det här är en tänkt bild av en modern polsk konstnär.

Simonavi?ius hade varit fascinerad av artilleri redan som barn och studerade mängder av ämnen för att förkovra sig. Han deltog i Smolenskkriget 1632 – 1634 och han kan ha varit med i slaget om Ochmatow 1644. 1650 blev han berömd för första delen av sin bok Artis Magnae Artilleriae pars prima (Artilleriets stora konst, del ett) och han anses ha skrivit del två före sin död. Boken översattes till flera språk. Eventuellt kan han ha mördats av metallurgi-vapensmeds-skrået som inte tyckte om att han publicerade deras hemligheter. Samma skrå ska då ha förstört bokens del två.

Artis Magnae Artilleriae anses som grunden till alla andra arbeten om pyroteknik för militära och civila behov och användes som grundläggande handbok i hela Europa om artilleri vid den tiden. Den avhandlar ämnen som raketers kaliber, konstruktion, produktion och egenskaper, däribland flerstegraketer, raketbatterier och raketer med deltavingar (till skillnad från den då så vanliga styrpinnen).

Kazimieras Simonavi?ius flerstegsraket. Han har förstått dysan någorlunda och förstått att det ska vara ett hål i mitten av krutet för att det ska brinna fortare. Han visar också på en skiva med ett litet hål i som får flamman att vända uppåt och antända nästa steg.

Fast det tycks inte vara riktigt sant heller.

In från vänster: Österrike

Flerstegsraketen verkar istället ha utarbetats av en österrikare vid namn Conrad Haas (1509 – 1576) som var militär konstruktör. Han var utrustningschef i den österrikiska armén under kejsar Ferdinand I. Mellan åren 1529 och 1556 skrev han en bok i vilken han beskriver raketteknik, bland annat kombinationen av vapen och fyrverkeri. Han beskriver flera rakettyper, däribland flerstegraketer, raketer i buntar och idén med rymdskepp. Boken behandlade också flerstegsraketens rörelse, olika flytande bränsleblandningar, deltavingar och klockformade dysor. Anledningen till att Haas normalt inte nämns som flerstegraketens fader är att manuskriptet till boken inte hittades förrän 1961 i staden Sibiu i Rumänien, där Haas också verkat.

Haas flerstegsraket. Igen verkar Haas ha förstått dysan och idén med en skiva med ett litet hål inuti motorn som får flamman att vända uppåt och antända och kasta ut det andra steget. Men notera att han inte beskriver krutmotorn som ihålig och bör ha fått ganska dålig brinnhastighet.

Fast det tycks inte vara riktigt sant heller.

In från vänster: Kina

Flerstegsraketen verkar istället ha utarbetats av två kineser vid namn Jiao Yu och Liu Ji som levde under Mingdynastins första år. De publicerade 1375 (eller lite lösare, mellan 1300 och 1350) en bok kallad ”Huo Lung Ching” eller ”En handbok om elddraken”.

Bland annat beskriver boken en flestegraket som består av ett papprör med krut som antänds i botten. Medan krutet brinner, antänds en långsammare lunta som till slut andänder en sats raketdrivna pilar, som dessutom tycks ha aerodynamisk stabilisering i form av deltavingar. Pilarna flyger ut ur rörets öppna framände, format som en drake med öppen mun.

Kunde man läsa kinesiska skulle det här tydligen vara en flerstegsraket som i sitt andra steg kastar ut brinnande pilar, så som den beskrivs i Huo Lung Ching.

Tänk så det kan gå med historieböckerna.

Jörgen Städje