Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag26.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

”Dags för en miljöbrottsmyndighet!”

Publicerad: 23 Februari 2017, 14:58

DEBATT Den låga uppklarningsfrekvensen för miljöbrott är en återkommande diskussion. Därför borde Sveriges snarast få en miljöbrottsmyndighet med samlad expertis, skriver Högni Hansson vid Lunds universitet.


Återigen är miljöbrotten uppe till diskussion – bland annat i radions morgoneko den 13 februari. Där framför Karin Rumar, Kemikalieinspektionen, att få av myndighetens anmälningar leder till åtal. Samma sak framförde Rumar i Aktuell Hållbarhet den 6 oktober 2016. Problemet är alltså ingalunda nytt. Redan 1977 skrev miljönämnden i Landskrona till regeringen och påtalade att nämnden gjort 48 anmälningar om miljöbrott och att ingen lett till åtal.

Sedan dess har det skett flera lagändringar och organisationsförändringar. Miljömyndigheten i Skåne tillsammans med polis och åklagare bildade år 1995 en samarbetsgrupp om miljöbrott. Initiativtagare var främst de poliser som utrett miljöbrotten vid metallföretaget ScanDust i Landskrona. Arbetet inom gruppen, som fick namnet Emilgruppen, ledde bland annat till att vi fick en särskild åklagarkammare som enbart sysslar med miljöbrott och arbetsmiljöbrott – REMA. Anmälningsfrekvensen från tillsynsmyndigheterna ökade kraftigt genom Emilgruppens utbildning om miljöbrott.

Trots detta är uppklarningsfrekvensen fortfarande låg. Enligt Brottsförebyggande rådets, Brå, senaste statistik är den så kallade personuppklaringen så låg som tre procent. Ett av de största problemen är själva utredningen, där särskilt brottsplatsutredningen är dålig. Brottsplatsutredarna är ofta på plats flera månader efter att brottet inträffat och då är platsen redan sanerad från alla bevis på det brott som kan ha begåtts. Mycket av detta beror på att brottsutredarna är anställda av polisen och utredningen leds av åklagare.

Det börjar redan vid anmälan. Proceduren är närmast komisk. Den som anmäler ett miljöbrott gör det till polisen som registrerar anmälan. Polisen sänder sedan anmälan till miljöåklagarmyndigheten REMA. Åklagarna skickar därefter tillbaka anmälan till polisen och begär utredning av det misstänkta miljöbrottet. Systemet verkar sinnrikt utformat för att vara ineffektivt eller inte fungera alls. Miljöbrottsutredarna har nämligen två chefer där den ene kan sabotera för den andre.

Några exempel: När företaget Findus i skånska Bjuv släppte ut stora mängder avfall från ärthanteringen i Vegeån hösten 2012 ledde det till omfattande fiskdöd. När polisutredare och åklagare ville åka ut direkt och ta prover gick inte det, för att tjänstgörande polisbefäl ansåg att övertidsstopp var nödvändigt. De prover som togs några dagar senare var inte till någon nytta. Den döda fisken var rutten och vattnet hade redan nått havet.

År 2015 anmälde miljönämnden i Landskrona ScanDust för miljöbrott, efter en omfattande fiskdöd i hamnen utanför företaget. Det var dock först när länsstyrelsen stängt företagets verksamhet mer än ett år senare som brottsutredningen startade. Den 8 februari 2017 kommenterade åklagare Lars Magnusson situationen i Helsingborgs Dagblad så här: ”Det måste ha varit lågprioriterat. Jag kan bara informera polisen vad den ska göra, men jag kan inte säga av vem eller när det ska göras. Jag är inte deras arbetsledare.” Bevis är dock säkrade genom att miljöförvaltningen tog prover på både vatten och fisk och lär analysera dessa. Cyanid påvisades i alla proven. Cyanid uppstår i ScanDusts process.

I flera skrivelser till justitiedepartementet, miljödepartementet, Naturvårdsverket och Rikspolisstyrelsen har bland annat föreningen Kommunala miljöchefer under flera år försökt få till stånd en ändring av den konstiga ordning genom vilken miljöbrott utreds. Ofta helt utan resultat. Något behöver göras:

1. Det är dags för en miljöbrottsmyndighet där man samlar all expertis på miljöbrottsområdet, på samma sätt som man gjort med den ekonomiska brottsligheten. Ingen skulle få för sig att lägga ner Ekobrottsmyndigheten och fördela uppgifterna på olika åklagar- och polismyndigheter. Genom att samla miljöåklagare och utredare i en och samma myndighet är sannolikheten att miljöbrotten får en mycket effektivare hantering. Det ger dessutom ökat utrymme för att samla olika expertis inom myndigheten på både det miljömässiga och ekonomiska området.

2. Ännu bättre skulle det bli om tillsynsmyndigheterna fick i uppdrag, genom en enkel lagändring, att göra den första delen av en brottsplatsutredning, eftersom tillsynsmyndigheten nästan alltid är först på plats och att tidsaspekten är avgörande när det gäller att säkra bevis. Erfarenheter visar att bevissäkringen den första tiden efter att brottet begåtts är avgörande för om någon ska kunna ställas till svars för brottet.

3. Effektiviteten skulle öka ytterligare om miljödomstolarna får hand om själva dömandet. Där finns kunskapen om miljöfrågor. Tingsrätterna hinner sällan få någon erfarenhet av miljöbrott, vilket ökar osäkerheten vid behandlingen.
Dessa reformer borde inte medföra någon större kostnad, men medföra en kraftig effektivisering.

Högni Hansson, gästlärare vid CEC, Lunds universitet

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.