Dags för nytänkande inom AI

Visst har du läst Science Fiction om intelligenta robotar som svarar vettigt på tilltal, kan förstå vad vi menar och inte vad vi säger, och hjälpa människan på allehanda sätt i vardagen, såväl som i rymden och i forskningen. Jovisst, men blev det så?

Roboten som den universella hjälparen, vad blev det av den?

AI-forskningen har princip gått i stå, i och med att man kört in i en vägg som är svår att komma förbi med logiska metoder: människan ologiska och snåriga tänkande. Det gäller i stort sett allt som har med AI att göra: talande maskiner, maskinöversättning, maskiner som ska kunna röra sig fritt bland människor eller maskiner som ska kunna hjälpa oss i vardagen.

Enkla grejor som vi människor löser på en höft, som att gå in genom en okänd dörr, knäcka ett ägg utan att få med skalen i stekpannan eller trösta gammelmormor, är i princip olösliga för maskinsystem. Ett tag satte man stor tilltro till neurala nätverk, självlärande program som fungerar som den mänskliga hjärnan och skulle kunna lära sig lösa arbetsuppgifter själva. Men det blev inget heller, annat än i väldigt speciella tillämpningar.

Folket på MIT har slagit näven i bordet och sagt att ”Nu är vi trötta på det här”. Så har man spolat tillbaka forskningen trettio år och tar sig en ny funderar på de tre grundläggande obstakler: sinne, kropp och minne.

Den kan stå och gå och spela trumpet, men vad kan den mer?

Under fem år ska Mind Machine Project (MMP) försöka ta reda på vad som ligger bakom den mänskliga intelligensen, genom att samla ihop de forskare som faktiskt åstadkommit något inom AI. Denna samlade forskarstab ska i slutänden komma fram med en robot som ska kunna vara så intelligent att den ska kunna hjälpa människor med olika former av demens.

Vad gäller sinnet kommer forskarna att försöka finns på sätt att modellera den mänskliga tanken, skapa system som kan lösa problem och förstå det sociala sammanhanget där den mänskliga intelligensen används.

Vad gäller minnet ska forskarna försöka ta fram en maskin som kan hantera allt det bakvända och röriga i mänsklig kunskap.

Slutligen vill gruppen försöka få slut på uppdelningen mellan sinne och kropp och skapa system vars intelligens är baserad på vad maskinen kan göra.

Här har MIT (som vanligt) slagit spiken på huvudet eftersom det som alla datorsystem saknar idag (utom HAL 9000 förstås) är en förståelse för sammanhanget och våra konventioner, oavsett om det gäller att dra i en skruv eller översätta en text. Förstår man inte sammanhanget blir översättnigen hejdlöst rolig. Det kan gå på en sekund, men resultatet blir värdelöst. En människa funderar på samma text i kanske en minut och får till ett njutbart, fungerande resultat. Hur går det till? Vem vet?

Den kan baka kakor, men sen är det slut.

Det yttersta målet med detta projekt är inte att skapa en artificiell människa utan att skapa ett fysiskt system som är intelligent nog att kunna läsa en barnbok, förstå sammanhanget kring berättelsen och kunna förklara vad som hände i boken. MIT anser att detta kan leda fram till en ”tilläggsprocessor” för hjärnan, som till en början är avsedd att ge alzheimer-patienter ett bättre liv, men i förlängningen skulle en sådan hjärnprotes kunna användas av alla som vill få ordning på sina liv.

Läs mer på: http://mmp.cba.mit.edu
En mycket noggrannare beskrivning: www.ddj.com/architect/22200081

Jörgen Städje