Debatt: Så kan Sverige lyfta sig ur det miljöpolitiska mörkret

Den här artikeln publicerades i pappersutgåvan av Miljöaktuellt som kom ut 27 augusti.

Sverige var länge internationellt ledande i miljöfrågor, men idag ligger både styrmedel och resultat inte sällan på medelmåttornas nivå. När det gäller de offentliga miljöutgifternas andel av BNP ligger Sverige med drygt 0,3 procent på runt 20:e plats inom EU. Av statsbudgeten förfogar miljödepartementet över cirka 0,6 procent.

Ungefär samma sak gäller för de totala miljöskatterna, där andelen relativt BNP ger lite bättre än 20:e plats, medan platsen blir något sämre som andel av totalt skattetryck. Vän av ordning kanske säger att utgifter och skatter inte ska jämföras med omvärlden utan med resultat, men det håller inte när Sverige bedöms misslyckas med 14–15 av riksdagens 16 miljömål.

Det håller heller inte när Sverige har jämförelsevis låg resursproduktivitet,
törstiga nya bilar, samt liten yta offentligt skyddad produktiv skogsmark och skyddat hav. För att inte tala om när nya siffror pekar på att Sverige halkat ner även i återvinningsligan. Måttstockarna är olika lämpliga utifrån ländernas miljötillstånd, industristruktur och skattesystem, men den samlade slutsatsen blir ändå att ryktet om Sverige som grön föregångare i hög grad vilar på gamla lagrar: Sverige har sedan länge mycket förnybar energi och är bra på konsumenternas koldioxidskatt och internationell kemikaliepolitik, men ligger numera efter i många andra frågor.

Därför borde miljödebatten i valrörelsen handla om åtgärder för en miljöpolitisk uppryckning. Tyvärr har diskussionen snarare varit fördummande. Förklaringen är att partierna valt olika strategier när miljöfrågan klättrat till fjärdeplatsen på väljarnas agenda, enligt Ipsos.

Exempelvis har Centerpartiet och Miljöpartiet valt att lyfta fram miljöfrågorna. Moderaterna går åt andra hållet. Partiet tycks tro att det inte kan bli tillräckligt trovärdigt. Då blir anfall lätt bästa försvar och man varnar för chockpolitik, särskilt gällande bensinskatten.

I Klimatberedningen, efter saklig analys, ville Moderaterna höja bensinskatten med de nivåer som nu debatteras. Övriga partier har varit ganska tysta. Inte minst Socialdemokraterna ligger lågt, vilket är ett problem.

Utöver att Centerpartiet får svårt att ena dagen stöda kollegorna och varna för chockvågor av den politik man förordar nästa dag, så blir följden att miljödebatten är smått fördummande. Det lär bli svårare framöver att enas över blockgränsen, vilket behövs för att nå miljömålen. Det är bland annat i frågor med långsiktig politisk samsyn som Sverige får beröm i OECD:s miljögranskning. Det behövs mer av den medicinen.
Egentligen finns redan parlamentarisk majoritet för att skärpa klimatmålen, satsa mer på järnväg och tunnelbana, införa malus-bonus för bilar, begränsa vissa farliga kemikalier, beskatta handelsgödsel,skärpa skogslagstiftningen och öka skyddet av haven. Frågan är nu om partierna efter valet kan samverka mer över blockgränsen. Det beror delvis på hur väljarna väger miljöfrågan. I EU-valet fick den stor betydelse. I riksdagsvalet väger den av allt att döma lättare, i alla fall för de två största partierna. Även om varken Moderaterna eller Socialdemokraterna lär vinna valet på miljöfrågan kan en dålig miljöpolitik mycket väl bidra till en förlust.

Alldeles oavsett den saken lär vinnaren behöva räcka handen över blockgränsen om Sverige framöver åter ska kunna dra på sig ledartröjan i det internationella miljöarbetet.

Valrörelsen har delvis bidragit till att fördumma miljödebatten och har fört partierna bort från varandra när de tvärtom borde verka mer över blockgränsen, i alla fall om miljömålen ska nås och Sverige åter ska bli internationell föregångare.

Mikael Karlsson,ordförande för European Environment Bureau, EEB.

Miljöaktuellt, redaktionen