Debatt: ”Strandskyddsreformen har lett till rättsosäkerhet”

”Mycket talar idag för att reformen av strandskyddet för några år sedan är ett misslyckande. Regeringen sa sig då vilja differentiera strandskyddet, med uppluckringar i glesbygd och skärpningar i områden med hårt exploateringstryck. Naturskyddsföreningen höll med om behovet av en differentiering, men menade att utformningen blev helt fel.

Redan när den nya lagen föreslogs och klubbades stod det klart att skärpningarna i stort sett uteblev. Förstärkningen av strandskyddet blev aldrig mer än retorik. De nya reglerna innebar istället försämringar för både den biologiska mångfalden och möjligheten att vistas i strandnära miljöer.

Inför reformen hade både forskare och Naturvårdsverket visat på stora brister i tillämpningen av bestämmelserna. Men trots att det stod klart att många kommuner slentrianmässigt gav lagstridiga dispenser, skärptes inte strandskyddsreglerna på den punkten, inte ens för de mest känsliga områdena i landet. Tvärtom utvidgades grunderna för att kunna ge dispens. Dessutom stärktes kommunernas makt i frågan – bocken blev trädgårdsmästare. Jag varnade därför för problem.

Tre år senare kan det nu konstateras att kommunerna överlag fortsätter att misslyckas. Tre nya, ännu opublicerade, undersökningar som tagits fram av Naturvårdsverket och Boverket ger en oroande bild. En kartläggning visar preliminärt att endast 15 procent av de kommunala dispensbeslut som granskats var välgrundade.I en annan av rapporterna framgår att nästan hälften av kommunerna över huvud taget inte bedriver någon egeninitierad tillsyn över strandskyddet. Tre fjärdedelar av länsstyrelserna uppger att de upplever att situationen är oförändrad när det gäller andelen olagliga dispenser.

Det står även klart att länsstyrelsernas kontrollfunktion brister. Medan vissa län har satt frågan under lupp och tvingat fram vissa förbättringar på lokal nivå, brister det rejält på andra håll. Det framgår bland annat av två ärenden om strandskyddsdispenser i Norrbotten, där Mark- och miljödomstolen i veckan gav Naturskyddsföreningen rätt. Länsstyrelsen hade frångått miljöbalkens bestämmelser om strandskydd och åsidosatt sina skyldigheter som överprövande myndighet. Landshövdingen körde över sina handläggare när de ville följa lagen. Det är viktigt att domstolen upphävde länsstyrelsens beslut och klargjorde vad som gäller, men den godtyckliga hanteringen riskerar ändå att fortsätta eftersom det oftast saknas resurser att granska och upphäva alla felaktiga kommunala beslut.

Det är uppenbart att det nu är dags att skärpa såväl tillämpningen som reglerna om strandskydd i de mest värdefulla och hårdast exploaterade områdena. I områden som pekats ut som riksintresse för naturvården eller friluftslivet bör inte lokala instanser få fatta beslut som kortsluter de nationella intressena. Rätten att ge dispens eller att upphäva strandskyddet bör där falla på länsstyrelsen.

Vissa riksintressen enligt miljöbalken behöver få ett förstärkt strandskydd, som nationalälvarna och obrutna kuster och fjäll. På samma sätt måste skyddet för högexploaterade kustområden – som delar av Gotlandskusten och Bohuskusten – kompletteras med ett stärkt skydd. I alla dessa områden bör det krävas ”synnerliga” och inte bara ”särskilda” skäl för dispens eller upphävande.

När det gäller uppluckringen av dispensreglerna i miljöbalken står det alltmer klart att de nya reglerna om LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära lägen) lämnar mycket i övrigt att önska. Jag anser att det är rätt och rimligt med lättnader i glesbygd jämfört med de tidigare reglerna. Men dels måste man då förvissa sig om att höga natur- och friluftsvärden inte förstörs, dels måste regelverket vara tydligt och rättssäkert för den enskilde och andra berörda. Så har det inte blivit.

Enligt en enkät i en av rapporterna anser nästan alla länsstyrelser att kommunerna pekat ut för många och för stora LIS- områden, utan att kunna visa på behov eller konsekvenser. Kartläggningen visar att kommunerna hanterat LIS-instrumentet bristfälligt. Av 25 specialstuderade fall kunde utredarna konstatera att 12 kommuner bara delvis beaktat de synpunkter som länsstyrelsen fört fram. I ett ytterligare fall hade kommunen i stort sett struntat i synpunkterna.

Kartläggningen visar att LIS-områdena hanteras olika runt om i landet. Kommunerna är inte heller här kapabla till en rättssäker och effektiv tillämpning, som på rätt sätt väger mellan olika intressen. Utredarna redovisar att bedömningen av vad som är landsbygd och vad som ska anses utveckla landsbygden skiljer sig markant från kommun till kommun. Vissa kommuner har ett nyktert förhållningssätt när de inrättar LIS-områden. Andra kommuner anser att de i sin helhet – med tätorter och allt – är att betrakta som landsbygd.

I sammanfattning står det klart att problemen på kommunal nivå ännu är mycket stora. Läget kan till och med vara allvarligt mycket sämre på grund av de nya reglerna, med stora skador som följd på sikt. Därför behövs rejäla åtgärder och till och med ett moratorium för LIS-reglerna bör övervägas. I vilket fall krävs en kraftig förstärkning av resurserna till länsstyrelserna, så att all kommunal hantering av strandskyddsreglerna kan följas upp. Naturvårdsverket måste få tillbaka rätten till överprövning.

Utan skärpningar är risken överhängande att strandskyddet växer till en kommunal infektion som inte går svår att stoppa. Istället för att ytterligare förvärra sjukdomsförloppet med nya initiativ om att försvaga strandskyddet, bör alla aktörer nu sätta sig ner och försöka finna en hållbar lösning och ett strandskydd som också på riktigt är differentierat”

Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen

Erik Klefbom