Debatt: Våga se över svensk Östersjöpolitik, regeringen!

Regeringen sitter i dagarna och filar på direktiven till Miljömålsberedningens (MMBs) strategi ”En sammanhållen havs- och vattenpolitik”. Många frågor är angelägna. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har tagit fram förslag till sju huvudteman. Tyvärr är den kanske hetaste frågan av alla – Östersjöns övergödningsproblematik – utelämnad. Vi anser att det finns ett antal goda skäl att frågan kommer med i direktiven som en huvudfråga

Huvudskälet är föranledd av nya forskningsrön. Andra skäl bottnar i pågående internationella miljöpolitiska processer där revideringen av målen i Helcom:s Baltic Sea Action Plan (BSAP) är ett, införande av EUs Havsmiljödirektiv ett annat. Även allmän hushållning av samhällets ekonomiska resurser gör det befogat.

Sammantaget gör det att en vidareutveckling av svensk havsmiljöpolitik är nödvändig för att göra rätt prioriteringar så att Östersjöns och Västerhavets miljötillstånd utvecklas i önskvärd riktning, på snabbast möjliga sätt, till lägsta kostnad och på ett sätt som belönar bra miljöarbete. Vi tycker därför att MMB bör inkludera Östersjöns övergödningsutmaning som särskilt tema, med följande tre ingångar:

- Översyn och ändring av miljömålen: Ambitiösa men möjliga att nå. Inom Helcom:s BSAP finns fn två preliminära övergödningsmål från 2007 som ska ses över och beslutas 2013. Det första målet är när länderna kollektivt ska ha reducerat sin externa tillförsel av kväve och fosfor till nivåer som Östersjön tål. Detta ska senast ske 2016. Det andra, själva miljökvalitetsmålet innebär att Östersjön senast fem år senare (2021) ska vara i önskvärt skick. Efter att dessa preliminära mål beslutades för fem år sedan har dock svenska forskare vid SMHI och Baltic Nest Institute kunnat konstatera att utvecklingen sedan 1980 när det gäller tillförseln av fosfor och kväve är mycket positiv. Tillförseln har minskat rejält, och är nu nere på 50-talsnivåer. Det finns bedömningar om att reduktionsbetingen totalt klaras till 2016. Tagit i beaktande lärdomen att många av inlandsåtgärderna i Östersjöns avrinningsområde tar årtionden före mätbar effekt observeras vid flodmynningar är det inte osannolikt att vi är på väg mot 40-talets tillförselsnivåer. Samtidig säger samma forskare att Östersjöns återställningstid är 25 – 50 år, alltså avsevärt längre än de fem år som gäller för BSAP. I juli i somras blev detta mål också juridiskt bindande och en svensk miljökvalitetsnormer (MKN) som alltså inte går att nå. Dessa nya forskarrön måste beaktas för förtroendets skull när målen revideras. Det måste också vara i enlighet med Riksdagens beslut från 2010 att målen inom Miljömålssystemet ska ”vara ambitiösa, men fysiskt möjliga att nå”.
- Prioriteringar av in-situ eller avrinningsområdesåtgärder: Bäst miljöeffekt och kostnadseffektivt i fokus. Enligt forskarna kommer det alltså otvetydigt ta lång tid att återställa Östersjön. Efter att detta har konstaterats blir då en följdfråga – var satsa åtgärdsresurserna? Med en offentlig finansiering som inte verkar öka, ska det vara fortsatt fokus på avrinningsområdesåtgärder eller bör in-situ åtgärder som återställande av torskbestånd, algskörd, släketäkter, syresättning och aluminiumoxidfällning ges prioritet? Utan erkänd kunskap om återställningstid och effekter av åtgärder in-situ eller i avrinningsområdet, i Sverige eller internationellt, kan skattebetalarnas pengar lätt satsas fel.
- Gränsöverskridande dimension och internationellt agerande: Hur agera smart? Den internationella BalticStern-rapporten som publicerades i juli visade tydligt på skillnader i hur invånarna i länderna runt Östersjön förhåller sig till Östersjön, bl. a. på hur Östersjön nyttjas, hur bekymrad man är för dess miljötillstånd, och hur mycket man är villig att betala för att förbättra miljötillståndet. Inte oväntat visade rapporten att svenskar och finnar var mest bekymrade och villiga att betala de högsta beloppen. Det var också Sverige och Finland som skulle tjäna mest på ett förbättrat miljötillstånd. Detta gör det viktigt att i olika fora agera med respekt för andra nationers syn, och inte per automatik normativt sätta ett svenskt synsätt som det ”enda rätta”. Det bör även leda till att – särskilt under en långvarig europeisk ekonomisk kris – att fokus flyttas något från ofta stelbenta juridiska styrmedel, till mer flexibla, frivilliga åtgärder anpassat ett mycket dynamiskt ekosystem. Det kan ske genom att använda åtgärder som fokuserar på resurseffektivitet, och bidrar till såväl ekonomiska som miljömässiga vinster. Även sektorernas deltagande och roll är viktig att lyfta. Internationella rådgivningsprojektet Baltic Deal är ett gott exempel på hur lantbruksnäringen jobbar på detta sätt för att mobilisera intresse för bättre hushållning med växtnäring, minskade förluster på sätt som är ekonomisk intressanta för bonden. EU-projektet PURE inom reningsverkssektorn är ett annat bra exempel.

Sverige har nyss lämnat över ordförandeskapet för Helcom till Danmark. En av Sveriges fem prioriteringar för sitt Helcom-ordförandeskap var: ”Att garantera att Helcom:s beslut grundar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag”. Regeringen, våga ge Miljömålsberedningen i uppdrag att, med bästa tillgängliga vetenskapliga underlag som grund, påbörja arbete med att staka ut kursen i en reviderad svensk Östersjöpolitik där även kopplingen till kretsloppshanteringen av växtnäringen inkluderas.

Sindre Langaas och Markus Hoffmann, experter vattenvård och Östersjöfrågor, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Erik Klefbom