Det kända universum – en utflykt

Det där låter ju väldigt filosofiskt och fint, men hur liten är vår lilla plätt egentligen? Det är miljarder hit och miljarder dit, men det kan en människohjärna inte föreställa sig om man inte har sett den lilla plätten försvinna i Universums oändlighet. Äsch, nu blev jag poetisk igen.

Jorden med satellitbanor

Den astronomiska forskningen har kommit ganska långt när det gäller att visa Universum så som det faktiskt ser ut, och ännu bättre blir det med den svenska programvaran Uniview från företaget SCISS AB som förmår skalera hela universum, från en till tio upphöjt till åtta solsystemsradier, korrekt i ett enda svep. De har sålt in sitt program till många planetarier världen över och nu har American Museum of Natural History i New York skapat den absoluta jättezoomningen från Jorden och ut till universums gräns och tillbaka igen.

Data till allt detta finns i databasen Digital Universe som är en sammanställning och framför allt en kategorisering av alla kända astronomiska fenomen, tillsammans med satellitbilder av Jorden, och teleskopbilder av mikrovågsbakgrunden etc etc. Resultatet blev filmen The Known Universe.

Strunta nu i ljushastigheten och se vår plats i Universum som den faktiskt ser ut.

Visa den i full storlek!!

http://www.youtube.com/watch?v=17jymDn0W6U

Vi gör avstamp från Mount Everest, rör oss utåt och får se alla satelliter som rör sig kring jorden och ytterligare lite utåt visas alla geostationära satelliter som en gloria kring planeten. När vi hunnit utanför Mars bana är Jorden redan försvunnen i Solens energidis. De närmaste stjärnorna, Alfa Centauri med flera börjar närma sig bakom vår rygg och flyger förbi. Radiosfären, alltså det avstånd som våra första radiovågor nu tillryggalagt, dyker upp som en blå glob och en stund senare ser vi hela vår Vintergata som ett glänsande konstverk i rymden.

Bara ett par sekunder senare erhåller beteckningen ”rymdens tomhet”  sin fulla betydelse när man inser hur tomt det är runt Vintergatan. Och ändå befinner den sig i ett galaxcluster, kallat den lokala gruppen.

Snart, nja, en miljard ljusår senare, framträder två gröna trattar, som åskådliggör den gröt av galaxer som är de som vi kunnat kartera hittills. Egentligen borde galaxerna vara helt jämnt fördelade, men stoftet i vår Vintergata gör att vi inte kan se ut i galaxens plan och därför inte kan kartera något där. Det svarta området är helt enkelt brist på data. Lite senare tillkommer mörkgröna kvastar av kvasarer, de allra mest avlägsna objekten, som ändå till slut får lämna plats för mikrovågsbakgrunden. Inte annat än vi vet finns mikrovågsbakgrunden runt omkring oss på samma avstånd åt alla håll och kan alltså beskrivas som en sfär.

Kvastar av kvasarer

Sen börjar den stora resan inåt igen, och hela Universum sprutar förbi tills vi nästan kan sätta fötterna på Himalaya igen.

Fattar du nu hur liten plätt vi har att leva på?

Undertecknad har tidigare beskrivit Uniview och hur det fungerar i installationen på Cosmonova i Stockholm, i den här artikeln: http://techworld.idg.se/2.2524/1.233966/fly-me-to-the-moon-and-let-me-play-among-the-stars. Känslan när man drar musen åt sig och med ens sveper ut ur Solsystemet och Oortmolnet och bara brakar på fortare än ljuset och stannar utanför galaxen, är svår att förklara. Som tur är kan du få se det själv på Cosmonova.

Annars kan du läsa om Uniview på www.scalingtheuniverse.com

Jörgen Städje