Fett – det dolda miljöhotet

När man hör ordet fett så förknippar man det oftast med fysisk ohälsa. Men även det fett vi inte får i oss ställer till med en mängd allvarliga samhällsproblem. Stopp i avloppssystem, bränder i ventilationskanaler och ineffektiva värmeväxlare får konsekvenser för såväl samhällsekonomin som miljön.

– Det som händer i våra kroppar håller även på att hända i våra samhällen. Sveriges ledningssystem påminner om ”igenkleggade” artärer, men istället för en hjärtattack utsätts man för kostsamma stopp och översvämningar, berättar Niklas Axelsson, vd på svenska miljöteknikbolaget Bioteria, som utvecklar och marknadsför produkter och tjänster inom fettavskiljning, avfallshantering och storköksventilation.

Han menar att vår hantering av fett i hushållen har förändrats dramatiskt de senaste 15 åren, vilket leder till en ökad belastning för avloppssystemen.

– När jag var liten fick man en hård tvål att tvätta sig med, idag har vi flytande tvål, schampo och balsam med stora öppningar i förpackningarna. Och samtidigt har vi anammat en ny matlagningskultur med mycket mer oljor. Förr tog man vara på stekfettet, men idag spolas det bara rakt ner i avloppen.

Avloppen – ett problem i hela västvärlden
Fettet ansamlas i ledningarna och så småningom blir det stopp, vilket gör att avloppsvattnet rinner tillbaka, antingen in i källare eller till bräddningspunkter, där det rinner ut i naturen helt orenat.

– En enda källaröversvämning kostar i snitt en miljon kronor i hantering och skadestånd. Och då pratar vi enbart de rent ekonomiska konsekvenserna. I London har de runt 155 000 stopp i ledningssystemet varje år. Där har det korkat igen så mycket att man i snitt bräddar ut allt avloppsvatten en gång i veckan – i Themsen, helt orenat, säger Niklas Axelsson.

London är dock lång ifrån ensamma om problemen – de finns i princip alla västerländska städer. Ofta har man försökt lösa problemet genom att bygga större ledningar.

– Men då finns det inte kapacitet att ta emot allt vatten, så det åker ut orenat på så kallade bräddningspunkter. Sådana finns även i alla svenska kommuner, för att undvika att avloppsvattnet rinner ut i fabriker eller bostäder. I vissa svenska kommuner tolererar man till och med tio procent bräddning per år, och de allra flesta stoppen har med just fett att göra.

Dålig kunskap om fettavskiljare
För att undvika problem så har man i Sverige fokuserat mycket på så kallat uppströmsarbete. Det innebär bland annat att man installerar fettavskiljare i livsmedelslokalers ledningar, som ska samla in fettet i stora tankar.

– Problemet är att dessa måste tömmas 12 till 24 gånger om året. Och med 50 000 livsmedelslokaler så blir det en otrolig mängd tunga transporter, med lukt, buller och ökade koldioxidutsläpp som följd.

Och det är inte allt. Eftersom kunskapen om fettavskiljarna är så pass låg hos vvs-konsulter, entreprenörer, fastighetsägare och myndigheter så installeras mängder av system som inte gör någon nytta.

– Om de ska fungera måste de vara konstruerade och dimensionerade på rätt sätt. Vi på Bioteria gör funktionsbesiktningar, och i 70 till 80 procent av fallen så har man köpt in och installerat fettavskiljare som har kostat stora summor, men som inte gör jobbet. Kommunerna och andra fastighetsägare slänger varje år bort mellan 120 och 180 miljoner kronor på avskiljare som inte fungerar. De finns där bara för sakens skull, men gör i princip ingen praktisk nytta, säger Niklas Axelsson.

Det vanligaste är att verksamheter av ekonomiska skäl köper in en för liten fettavskiljare. Då går vattnet för fort genom systemet, och fettet samlas inte upp. Men likväl töms tanken en eller två gånger i månaden.

– Så utan att lösa problemet med fett i ledningsnäten skapas ytterligare problem med ökade transporter – och ännu större samhällskostnader.

Bakterier kan göra jobbet
Bioterias lösning på problemet är ett system som genom biologiska processer bryter ner fettet på plats.

– Vi har packat ihop systemet med ett drift- och underhållsprogram, som gör att vi tar ansvar för vad som händer i fettavskiljaren. I vanliga fall så låter vi fettavskiljaren jobba under dagtid, när verksamheten är igång. Men på natten fungerar den som ett minireningsverk där en biologisk process bryter ner fettet som ansamlats under dagen.

Man tillsätter selektivt anpassade bakterier och optimerar miljön med hjälp av syre och omröring, så att bakterierna ska trivas – och arbeta – så bra som möjligt.

– Det här är en lösning som borde finnas i ett hållbart samhälle. Och ett hundratal kommuner har redan förstått det, men oftast rör det sig om mindre kommuner. De stora städerna – som Stockholm, Göteborg och Malmö – är de som är absolut sämst på att ta till sig den nya tekniken, säger Niklas Axelsson.

Ett problem är den svenska europastandarden SSEN 1825, där det står att man ska tömma fettavskiljarna mellan 12 och 24 gånger om året. Med Bioterias system, som inte fanns när standarden togs fram, behövs inte det. Utan tömningen kan istället ske vid behov, med stora ekonomiska och miljömässiga vinster som följd.

– Det ska tolkas in i alla kommuner, och i Stockholm får man inte dra ner på antalet tömningar. Det gör också att staden skickar ut tömningsbilar till de system vi har installerat, trots att det bara är vatten att tömma. Det är en sak om man får motstånd från konkurrenter eller om tekniken inte fungerar. Men det är oerhört frustrerande att bli motarbetade när vi vet att vi har en teknik som fungerar och är bättre än den konventionella.

Ventilationskanalerna – en brandhärd
Det är inte bara i avloppssystemen som fett ställer till med problem. I storkök och livsmedelslokaler letar sig en hel del fett in i ventilationskanalerna. Det finns filter vid stekborden, men dessa fylls snabbt.

– Enda sättet att tvätta filtren på är i diskmaskinerna, men de är inte byggda för det ändamålet. Så de fungerar sämre efter det, och orsakar hygienproblem. Och dessutom hamnar en stor del av fettet då i avloppssystemet.

Det fett som hamnar i ventilationskanalerna utgör en stor brandrisk, och leder till att man måste sota ofta.

– Och enda sättet att få bort fettet är att använda starka, hälsofarliga kemikalier.

Astronomiska summor
Det går inte heller att återvinna värmen i frånluften när den är för fetthaltig. Alla Sveriges runt 50 000 livsmedelslokaler har ”raka rör”, vilket betyder att man i princip eldar för kråkorna.

– Värmen går rakt ut, utan att man tar till vara den stora mängd energi som går förlorad i systemet. Problemet är att fettet ”kleggar” igen värmeväxlaren. Och då krävs det massor av manuell rengöring, som äter upp hela den vinst man annars skulle kunna göra.

Även när det gäller ventilation så har Bioteria en lösning där bakterier äter upp fettet varje dag.

– Det är som att ha en sotare i systemet hela tiden, dygnet runt. Effekten blir att vi kan återvinna värmen, istället för att bara släppa ut den. Det finns astronomiska summor att vinna på det här, om man drar upp det på Sverige- eller Europanivå, säger Niklas Axelsson.

Fett i soporna
Även fettet som hamnar i soporna utgör ett miljöproblem. Eftersom det inte får lukta i restaurangers avfallsutrymmen så använder man energi för att kyla ner dem.

– Det går åt mellan 8 000 och 12 000 kilowattimmar el i ett normalstort kylt soprum, bara för att man vill minska lukten. Med biologisk behandling i soprummen behövs det ingen kylning, vilket är bra för både miljön och ekonomin. Fett är faktiskt den enda anledningen till att man måste använda miljöfarliga kemikalier i storköken. Utan fettet hade vi i princip bara kunnat spola av allt med varmvatten.

Tomas Tirén