Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag02.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Filosofen: ”Så kan etiska läror hjälpa klimatforskarna”

Publicerad: 1 Oktober 2013, 12:19

Passivitet håller inte längre som rättesnöre i klimatpolitiken. Medan handling stöds av både utilitarister och rättighetsteoretiker, skriver filosofen Håkan Salwén vid Stockholms universitet.


”Det går inte att motivera passivitet i klimatfrågan med hänvisning till att forskare är oeniga om orsakerna till den globala uppvärmningen. Människan ligger bakom. Den ökande mängden av växthusgaser i atmosfären förklarar uppvärmningen sedan industrialiseringen. Det är i sin tur förbränningen av fossila bränslen som väsentligen förklarar den ökade mängden koldioxid i atmosfären.

Allt detta slås fast i den delrapport som IPCC nyligen publicerade. Uppvärmningen påverkar inte bara nu levande. Den kommer också att kraftigt påverka framtida generationers livsbetingelser och i grunden förändra ekosystemens sätt att fungera.

Naturvetenskapliga beskrivningar av miljöproblem, deras orsaker och konsekvenser innehåller inte ensamt svaret på vad vi bör göra åt dem. För det behövs etiska läror. De kan delas upp som konsekventialistiska och icke-konsekventialistiska. Enligt de första avgörs en handlings riktighet enbart med hänvisning till

handlingens konsekvenser. Utilitarismen är en välkänd sådan lära. Enligt de andra är det inte värdet av konsekvenserna som ensamt avgör huruvida en handling är rätt eller fel. Olika versioner rättighetsläran och pliktetiken utgör exempel på icke-konsekventialistiska läror.

Det går heller inte att motivera passivitet i klimatfrågan med hänvisning till att lärorna ger olika svar. De säger att det är de rika länderna som främst bör dra ner på sina utsläpp och som bör stå för merparten av de kostnader uppvärmningen medför. Om det råder en överlappande konsensus.

Rättighetsteoretiker anser att man får göra vad man vill med det som är sitt, men bara om man därigenom inte skadar andra. Den som skadar andra har en skyldighet att sluta med sina skadliga aktiviteter och kompensera dem som skadats.

Det är konsumtionsmönstret i den nu rika delen av världen som har orsakat merparten av den globala uppvärmningen. Den delen av världen bör därför kompensera dem som skadas av uppvärmningen och bör kraftigt begränsa sina utsläpp av växthusgaser.

Pliktetiker håller med. Alla människor på jorden har lika stor rätt att använda sig av atmosfärens förmåga att absorbera växthusgaser. Det är en mycket rimlig utgångspunkt. Ur ett jämlikhetsperspektiv spelar det ingen roll om man råkar bo i Bangladesh, Kina eller USA. Varför skulle vissa människor få använda sig av denna förmåga i större utsträckning än andra?

Den välkände filosofen John Rawls argumenterar att man kan motivera avsteg från utgångspunkten men bara om det gynnar de sämst ställda. Men, de verksamheter som är knutna till utsläppen gynnar inte de grupper i världen som har det sämst. Tvärt om är det många av de allra fattigaste människorna på jorden som kommer att påverkas mest negativt av den globala uppvärmningen. De kommer i högre utsträckning än andra drabbas av torka och översvämningar. De har också de sämsta möjligheterna att skydda sig mot dessa konsekvenser.

En utilitarist tar de konsekvenserna på största allvar. Liv och hälsa står på spel. Det finns alltså mycket starka utilitaristiska skäl att begränsa utsläppen av växthusgaser. Åter igen är det rimligt att hävda att det är de rika länderna som bör stå kostnaderna för att dra ner på utsläppen. De länderna har större teknologiska och ekonomiska möjligheter att ställa om sina samhällen.

Det är dessutom rimligt att många av de fattigaste länderna på jorden, för att komma ur sin fattigdom, måste tillåtas utveckla sin industriella bas vilket kommer att generera en ökning av utsläppen av växthusgaser. För att låta dem göra detta måste invånarna i rika delen av världen vara beredda att ändra på sina konsumtionsmönster och därmed göra temporära uppoffringar. En utilitarist kan motivera detta med hänvisning till principen om avtagande marginalnytta. Den principen säger att en mycket fattig person får större nytta av att få, säg 100 kronor än vad en miljonär förlorar om hon mister den summan. En utilitarist favoriserar dem som lever under knappa omständigheter när det handlar om att omfördela resurser.

Vad bör man mer precist göra för att begränsa den globala uppvärmningen? Internationella avtal och regleringar är säkert av nöden. Detaljerna återstår att utarbeta i detalj. Men politiker kan inte skylla sin passivitet på att forskarna är oeniga kring orsakerna till den globala uppvärmningen. De kan heller inte skylla på att inflytelserika etiska läror ger olika svar på frågorna vilka som bör upphöra med sina skadliga verksamheter och vilka som bör stå för merparten av kostnaderna kopplade till uppvärmningen. Passivitet är inte bara farlig och oansvarig. Den är också djupt omoralisk”

Håkan Salwén, filosofie doktor i praktisk filosofi vid Stockholms
universitet och författare till ”Lärobok i miljöetik” (2013)

Erik Klefbom

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.