Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag26.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Forskare: ”Vi behöver en klimatplan som bryter ned sektorspolitiken”

Publicerad: 20 Juni 2013, 09:31

Den svenska förvaltningen behöver en färdplan som spänner över sektorsgränserna. Det gäller även finansdepartementet och näringsdepartementet , skriver professorerna Lars J Nilsson och Annica Kronsell vid Lunds universitet på Miljöaktuellts debattsida.


”Klimatpolitiken befinner sig för närvarande i ett vakuum. En förklaring är att Sverige och EU med stor sannolikhet kommer att klara sina utsläppsmål för 2020. Men efter 2020 behövs fortsatta minskningar som leder till nära nollutsläpp 2050. Naturvårdsverket presenterade i slutet av förra året ett underlag till färdplan för 2050 men vad blir nästa steg? Regeringen visar i sin rapport från Framtidskommissionen att man är oförmögen eller ovillig att gå framåt och föreslå strategier för att hantera framtidsutmaningarna, inte minst på klimatområdet.

Kanske vill alliansen ligga lågt och inte göra klimat och miljö till en valfråga? Det blir svårt att undvika. Under 2013-2014 kommer den femte utvärderingen från FN:s klimatpanel att presenteras i sina tre delrapporter (den första av dessa i Stockholm). Allvaret i klimathotet har inte minskat. Hur kan vi då göra för att styra långsiktigt mot nollutsläpp? I en ny rapport, I ljuset av framtiden, ger vi fyra rekommendationer till regeringen. Alla förslag gäller grundläggande frågor kring styrning och maktutövning och bör vara oberoende av politisk färg.

Det första förslaget handlar
om en tydligare innovations- och näringspolitik. Detta utmanar myten om att staten inte skall välja vinnare och att marknaden skall styra. Tvärtom både kan och bör staten prioritera med utgångspunkt från vad vi vet om energiresurser, energibärare och tekniska lösningar. Det går att veta vilka som är framtidens lösningar om vi ska nå nollutsläpp. Exempelvis är elektrifiering av transporter och industri viktiga åtgärder för att ersätta fossila bränslen. Och energieffektivisering är alltid en vinnare.

Dessutom behöver statens signaler till marknaden bli tydligare och mer långsiktiga. Politiska beslut, oavsett vilka, är det som skapar förutsättningarna på marknaden. Staten har också ett ansvar gentemot investerare att minska den politiska risken. En väg dit är att skapa olika former av ”inlåsningar”, exempelvis genom lagstiftning om långsiktiga mål, eller breda politiska överenskommelser. Utsläppshandelssystem och elcertifikatsystem är också exempel på sådana inlåsningar.

Den tredje rekommendationen berör
vår politiska tradition med samråd och dialog med berörda intressenter och samhällsaktörer. Denna dialog är en stor fördel för att säkerställa acceptans och demokratisk legitimitet. Men i den förda klimatpolitiken idag är denna dialog begränsad och i huvudsak inriktad på de dominerande ekonomiska aktörerna. Samråds- och dialogmekanismer behöver stärkas för ökat deltagandet och bredd i det samhälleliga engagemanget. Det kan handla om olika samhällsorganisationer såsom fackföreningar, miljöorganisationer och andra frivilligorganisationer inom bostad, kultur, forskning etc. Insyn och ansvarsutkrävande behöver också stärkas genom bättre uppföljning och kontroll, exempelvis genom Riksrevisionen.

Det fjärde förslaget handlar om bättre samordning mellan administrativa nivåer, olika sektorer och politikområden. Tidigare erfarenheter visar på svårigheterna att i praktiken integrera olika politiska hänsyn över sektorsgränser, vilket reser frågor om den svenska förvaltningen är rätt organiserat för att genomföra en klimatomställning. Ett första steg kan vara att ge färdplaner och scenarioplanering en mer central och instrumentell roll för ökad sådan samordning och för utveckling av långsiktiga strategier för omställning. Olika departement och organisationer har inte sällan olika agendor och om klimatpolitiken inte är högprioriterad blir integrationen av klimat inom olika politikområden lidande. Finans- och näringsdepartementet bör också i högre utsträckning samordna sin klimatpolitik med miljödepartementets. Mycket av klimatpolitiken i Sverige handlar om ekonomistyrning inom exempelvis koldioxidskatt, utsläppsrätter och konkurrenskraft.

Om välfärdssamhället var 1900-talets
stora politiska projekt, så är hållbar utveckling en del av 2000-talets. I detta är klimatpolitiken en av utmaningarna men den rymmer också möjligheter att enas kring positiva visioner om det framtida samhället. Det blir svårt att främja en omställning om acceptansen för åtgärder främst ska motiveras av framtida klimathot och förknippas med skuldbeläggande av konsumtion.

I skuggan av hotbilderna växer det sakta fram en ny och mer positiv klimatpolitisk berättelse. Ett stort antal studier visar att en klimatomställning är resursmässigt och tekniskt möjlig. En sådan omställning förutsätter investeringar men är ekonomiskt överkomlig. Den kan samspela med normalt återkommande strukturomvandlingar och tillväxtcykler i ekonomin och främja framväxten av nya företag, branscher, marknader och jobb”

Lars J Nilsson, professor i energi- och miljösystem, LTH, Lunds universitet
Annica Kronsell, professor i statsvetenskap, Lunds universitet,

Rapporten I ljuset av framtiden har skrivit inom ramen för forskningsprojektet LETS2050 med finansiering från Naturvårdsverket, Vinnova, Energimyndigheten och Trafikverket. Rapporten finns att läsa här

Erik Klefbom

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.