Fredagskommentaren: Dags att göra rätt från början

På Luciadagen förmörkades den svenska miljöidyllen av en svart rökpelare på DN:s förstasida. Bilden av svensk källsorterad plast som brann upp på en illegal soptipp i en lettisk skog bringade ljus över den svenska självgodheten på avfallsområdet.

Här har miljontals svenskar stått med vardagsstressen dunkande i blodådrorna, filmjölks- och bregottkladd mellan fingrarna och svurit över den skrymmande och illaluktande avfallssorteringsanläggningen under diskbänken, för att få ett renare samvete och göra barnens framtid mindre mörk. Gått, cyklat eller troligen oftare kört dieselbilen med massan av kladdig förpackningsskit till närmaste återvinningsstation. Och vad blir resultatet? Förpackningarna körs till ett återvinningsbolag i Småland, skickas vidare till en lettisk skog och eldas upp!

På den illegala soptippen hittades 11 000 ton plastförpackningar som tros komma från Sverige. Det svenska bolaget som skickade plasten dit, Swerec, tar enligt DN hand om 40 procent av svenskarnas utsorterade plastförpackningar.

Vem är förvånad?

”Ansvaret ligger delvis på svenska myndigheter och företag eftersom avfallstransporterna genomfördes med felaktiga dokument. De har inte försäkrat sig om att de lettiska bolagen hade de nödvändiga tillstånden. De kunniga myndigheterna i Sverige borde ha ägnat större uppmärksamhet åt ett så intensivt flöde av avfall redan innan lastbilarna korsade den svenska gränsen”, säger Lettlands miljöminister Kaspars Gerhards till DN.

Sveriges bristande kontroll över avfallstransporter är välkänd, den har bland annat kritiserats av OECD och den är också en av orsakerna till att regeringen tillsatte Miljötillsynsutredningen, som nu är på remiss till den 8 januari. Frågan är vad som kommer ut ur det hela – och om besluten kommer att förbättra chanserna för det cirkulära Framtidssverige. För vem kommer att lägga en stor del av sin fritid på att källsortera, om materialet lika gärna kan hamna på en illegal soptipp och eldas upp? Inte ens miljömedvetna svenskar kommer att göra det i längden. Åtminstone inte gratis.

Svenska regeringar, myndigheter och avfallsbolag har tagit för vana att skryta över det svenska producentansvaret och den svenska insamlingsstatistiken. Men skrytet håller inte längre.

Det var bara förra året som det visade sig att all svensk batteriinsamling sedan början av 90-talet varit helt förgäves. Kvicksilvret från Svensk Batteriinsamling som skulle slutförvaras i tyska saltgruvor av ett tyskt återvinningsföretag fraktades istället, via bland annat via illegala gruvor i utvecklingsländer, tillbaka ut i naturen. 40 ton!

Efter det gigantiska kvicksilverfusket inledde den svenska Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, en granskning av de tre tyska plaståtervinningsanläggningar som hanterade svenska plastförpackningar. Granskningen lämnade de tyska bolagen utan anmärkning, men förde tillbaka sökarljuset till det svenska återvinningsbolaget Swerec. Det visade sig att Swerec materialåtervunnit 40 procent av förpackningarna och inte 80 procent som bolaget redovisat.

Naturvårdsverket och miljödepartementet informerades, därefter startades fördjupade revisioner som kunde bekräfta misstankarna om fusk.

De norska bolag som samarbetade med Swerec avbröt samarbetet. Men FTI konstaterade att trots fusket så klarade materialbolaget regeringens insamlings- och återvinningsmål. Frågan är hur länge det kommer vara så? För hur många fler skandaler kan ske innan tilltron till återvinningen skadas så allvarligt att det påverkar avfallsstatistiken och försämrar utsikterna för det cirkulära Framtidssverige?

Trots alla säljande utsagor om Sveriges framstående avfallssektor på svenska näringslivskontor, ambassader och miljöministermöten så har Sverige en lång väg kvar till det cirkulära samhället, eller ens en hållbar avfallshantering.

Med facit i hand hade det varit bättre att förvara gamla batterier i förrådet i väntan på en fungerande återvinning. Plasten borde ha slängts i de vanliga soporna, för den hade gjort mer nytta och mindre skada i svenska fjärrvärmeanläggningar än på utländska illegala sopbrasor. Dessutom skulle ju stora mängder lastbilsbränsle sparats in vilket hade varit bra för både klimatet och hälsan.

Nu är det dags för Avfallssverige att ta kontroll över avfallsflödena. Annars kommer de svenska konsumenterna att tappa tron och sluta lägga ledig tid på att ta ansvar för producenternas misslyckanden.

Cirkulär ekonomi är nämligen inte att frakta avfall runt i en cirkel hit och dit på Europas vägar. Det tidigare begreppet kretsloppssamhälle leder kanske mera rätt. Nu är det dags att börja tillverka grejor som är en del av det naturliga kretsloppet och sluta tillverka en massa plast och kvicksilver som måste sorteras och fraktas runt tills man inte vet vart det tar vägen. Det måste bli mindre fokus på förbrännings- och återvinningsflöden; återanvändning och förebyggande måste bli det normala. Det är dags att göra rätt från början.

Pernilla Strid
redaktör, AH Lag & Rätt