Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

Geigermätare

Publicerad: 1 juli 2007, 20:00

Året var 1986. Plötsligt hade några underbetalda kärnkraftsarbetare lekt färdigt i Tjernobyl (som egentligen betyder ”svart tillvaro”, träffande namn) i Ukraina och på en sekund förändrat livet för oss alla.


Folket i Forsmarksreaktorn larmade världen och plötsligt blev det väldigt populärt att ha sin egen radioaktivitetsmätare.

Att köpa en var inte tänkbart för mig, eftersom det handlade om flera tusentals kronor. Jag snokade upp schemor och byggde en, men fick omedelbart problem med att skaffa själva sensorn, Geiger-Müller-röret. Det visade sig att alla andra hade tänkt likadant som jag och GM-rören var slut i hela landet. Efter mycket tjat lyckades jag få köpa ett ZP1400 från ELFA och kunde bygga mätaren klar. GM-röret finns i den gula tuben till höger. Vad besviken jag blev. Mätaren fungerade, men det fanns inget (tillräckligt) radioaktivt i omgivningen. Inget alls.

Mitt i lådan finns kretskortet. De blå elektrolytkondensatorerna längst ned ingår i spänningsdubblarstegen som ger 800-900 volt till GM-röret. Röret självt ligger till höger med hatten avtagen. Det svarta, runda är det tunna detektorfönstret. Fönstret är så tunt att både beta- och alfapartiklar kan passera igenom och jonisera gasen i röret. Gammastrålning detekteras istället genom att den slår loss elektroner ur GM-rörets nickelhölje, vilka i sin tur bildar en joniserad brygga i detektorgasen och löser ut röret på det sättet.

De mest prominenta delarna i schemat är spänningsmultiplikatorn till höger och detektorns spänningsdelare till vänster. Under denna, själva GM-röret.

Mätningar

Med mätaren liggande på bordet knäpper det lite sporadiskt i högtalaren, tick-tick-tick. Det är 1 millisievert per år, normal nivå i Sverige. Aktiviteten kommer både från urberget och från rymden. Det är inget fel. Vi människor är vana vid det.
Håll mätaren mot urberget och det tickar lite fortare, men inte mycket. Hittar du en blände-bergart ökar tickandet ytterligare i frekvens.

Tar man den med sig ut i bostadsområdet kan man konstatera att betong inte strålar mer än bakgrunden men att vit granit faktiskt strålar med dubbla bakgrundsvärdet. Den mörka graniten i samma sten alldeles intill visar ingen aktivitet.

Skulle mätaren gå i botten är det dags att springa.

Jag fick lite uranylnitrat (UO2 (NO3)2+6H2O, ”försvagare” vid mörkrumsarbete) av en kompis och kunde verifiera att mätaren fungerade, att strålningen avtog med kvadraten på avståndet, att papper dämpade si och så mycket, men det var allt. Tji fick jag. Senare insåg jag att strålningsnivåerna i naturen var betydligt lägre och krävde mätare av mera avancerat slag.

På Mars ligger nivån på 365 millisievert per år, främst för att planeten saknar magnetfält och därmed Van Allen-bälten som tar hand om strålningen. Det kommer att bli tufft för mänskligheten där, men efter några generationer har sägert en stråltålig homo sapiens radiodurans utvecklats och vi kan fortsätta ut i världsrymden

Annat på temat ”mätaren i botten”

Sovjetmedborgarna fick inte höra ett knyst om Tjernobylkatastrofen innan det var för sent. Beklagligtvis såg den elaka västvärlden till att informera istället.

En som dock informerar om den fruktansvärdaste av tekno-katastrofer är Elena från Kiev, som kallar sig ”Kidd of Speed”, en flicka som brukar fara runt i området på motorcykel, fotografera och mäta strålningen. Hennes berättelse på www.kiddofspeed.com/chapter1.html är en av de hemskaste man kan läsa. Av och till fotograferar hon sin strålningsmätare.

Men det finns förnekare även i Sverige. Jag läste bland annat på ett forum: ”Intressant website. Tråkigt att den är ett falsarium” åtföljt av en massa fånigt icke-resonemang. Åratal efter katastrofen försökte de ryska myndigheterna fortfarande skyla över situationen.

Min svärfar Eduardas Vodzinskas var baltisk geolog (googla på honom får du se), flerfaldigt medaljerad av litauiska staten för sitt arbete med unga geologer i Baltikum. Strax efter katastrofen fick han sin geigerräknare konfiskerad av sovjetstaten. Förmodligen för att han inte skulle kunna mäta och skvallra.

Han berättade att han senare såg den på TV. En glad reporter stod en bit ifrån verket vid det som kallades Den röda skogen (efter hur den lyste på natten) och rapporterade att allting var helt normalt och att nivåerna var helt ofarliga. I bakgrunden gick två killar och mätte med hans instrument. Som han var van vid det såg han direkt hur det var inställt. Han såg också att mätarnålen satt som klistrad i botten. Han skulle ha sprungit, berättade han för mig.

Läs mer

* Läs Kidd of Speed och förfäras.

* Läs för övrigt min artikel i Nätverk & Kommunikation 16/2004 om Ignalinaverket i Litauen och inse varför samma sak inte kan hända där.

Jörgen Städje

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.