”I efterhand kommer den frågan visa sig ha stor betydelse”

Det börjar närma sig två månader sedan beskedet om Åsa Romsons avgång. Nu sitter den tidigare klimat- och miljöministern i riksdagen som EU-nämndens ordförande. Sökandet i minnet efter den svåraste miljöutmaningen från tiden som statsråd går på under fem sekunder.
– Det finns många saker som varit svåra och det kommer jag säkert skriva något om någon gång. Som miljöminister var det att få övriga regeringskansliet att förstå att Sveriges och EU:s miljöregler var så beskaffade och att det vetenskapliga underlaget var så gediget att vi kunde utnämna Ojnareskogen på Gotland till Natura 2000. Det krävde tid och övertalning, säger Åsa Romson.

Det var en hektisk tid, ministeråren. Ständigt pågående klimatförhandlingar för att få till stånd ett Parisavtal. Strider för att kommissionen skulle leverera kriterier för hormonstörande ämnen. En i mångas ögon historiskt miljötung budget, som först röstades ner, men som till slut kunde bli verklighet. Ett klimatkliv, debatten om Ojnareskogen, oklarheter kring Sveriges position om utsläppskrav på bilar i Volkswagenskandalens svallvågor. För att inte tala om Vattenfalls brunkolsförsäljning. Och det var bara miljöbiten.

Den 25 april i år blev starten på fyra veckors utdraget undrande om vad som ska hända med ansvaret för miljö- och klimatpolitiken. Då höll Åsa Romson och Gustav Fridolin presskonferens och till en början rådde förvirring. Sedan satte en enhällig mediekår rubrik: ”Språkrören ställer sina platser till förfogande”. 9 maj: Romson meddelade att hon avgår efter MP:s kongress. 25 maj: regeringsombildning. Åsa Romsons tidigare politikportfölj med klimat och miljö klövs i två delar. Två ministrar, Karolina Skog och Isabella Lövin, skulle dela på arbetet. Men vem gör vad? Uppdelningen mellan de tätt sammanlänkade portföljerna var länge oklar. Men i dagarna blev det tydligare. Lövin, minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat, får övergripande ansvar för hela klimatpolitiken och de internationella frågorna medan miljöminister Skog blir ett av de statsråd som tar hand om de nationella klimatfrågorna, rapporterar magasinet Effekt.

Vad känner och tänker Åsa Romson nu?

Hon vill i alla fall inte utvärdera Karolina Skog efter så här kort tid, det är hon noga med. Men hon hade hoppats på en snabbare process.
– Som ny behöver man tänka efter innan man är klar med tydlig fördelning och vilket arbetslag man ska ha. Det har jag all respekt för. Men naturligtvis kommer andra halvåret 2016 inte vara det mest produktiva i regeringssammanhang när det gäller miljöfrågorna. Det hade gärna fått gå både snabbare med tydlighet kring vilka frågor som ligger på hennes bord och vilka medarbetare hon har.

Är det naturligt att det tar tid?
– Jag har inte längre inblick i språkrörens processer och därför vet jag inte bakgrunden till att det tar tid.

Hur ser du på statsminister Stefan Löfvens val att dela upp din tidigare portfölj?
– Det är för tidigt att utvärdera den nya regeringskonstellationen, men när det gäller klimat- och miljöfrågor ser jag tydliga samband. Isabella Lövin och jag jobbade mycket ihop i de internationella klimatförhandlingarna. Hon kan det området väl så jag tror att det kommer gå smidigt.

Är det en fråga som Åsa Romson inte vill ha, eller kanske snarare är urless på, så är det hur hon ser på att hon fick lämna och inte Gustav Fridolin. Den är den fråga som hon svarat på flest gånger, poängterar hon. Processen var tydlig, valberedningen skulle pröva förtroendet för båda språkrören och hitta en duo med största möjliga mandat. Det handlade inte om att hon var kvinna och han var man, upprepar hon.
– Mycket mer intressant att diskutera är hur partiet tänkt och med vilket medskick som partiet egentligen ville att vi skulle fortsätta att driva miljö- och hållbarhetsfrågorna. I efterhand när vi tittar på partiets utveckling kommer den frågan visa sig ha en mycket större betydelse, säger hon.

Vill du utveckla hur du menar?
– Det är ingen hemlighet och inte heller en slump att Gustav profilerade skolfrågorna och jag profilerade miljöfrågorna. Huruvida partiet hade svårare att ge förtroende till det av språkrören som hade miljöfrågorna tror jag kommer vara en större diskussion i efterhand än om det kvinnliga språkröret var det som behövde stärkas upp.

Menar du att du undrar hur hög status miljöfrågorna har i MP och i politiken?
– Ja, det blir ju lite den frågan. Jag har alltid känt att MP varit det parti som drivit på att miljöfrågorna ska få en högre status och vara en avgörande och viktig fråga i politiken. Att profilera de frågorna som språkrör och i mycket av den politiska debatten i Sverige de senaste två åren har inte varit särskilt lätt. Det har varit ett av MP:s problem. Frågan då är hur partiet och alla som vill att de frågorna ska vara tyngre ska agera. Det är inte helt lätt att se hur partiets sätt att välja både språkrör och ministrar sker utifrån att man vill ge frågorna extra tyngd. Det blir väldigt svårt.

Många som är engagerade i miljöfrågor menar att du åstadkom en hel del i miljöpolitiken medan den allmänna debatten kretsade kring båtbottenfärger.
– Ja, men det är det jag menar. Jag tror att när vi ser tillbaka och analyserar miljö- och hållbarhetspolitiken och dess premisser så finns det ändå en fara i att MP:s hantering av den här våren inte har lett till att man kunnat visa att man i varje väder står upp för miljö- och hållbarhetsfrågornas genomslag som det viktigaste kriteriet. Det finns en sådan risk och det tror jag är viktigt för partiet att ha med sig nu när man vill återuppbygga och förnya sin kraft. Annars kan man skicka signalen till kommande politiker att inte ens i Miljöpartiet så finns det ett särskilt värde i att jobba med miljöfrågor.

Trots ett svårt parlamentariskt läge beskriver Åsa Romsons S-samarbetet som förvånansvärt gott. För genom åren har kommunala S/MP-styren ofta varit allt annat än smidiga, liksom när Perssonregeringen fick igenom sin politik med stöd av MP i riksdagen, konstaterar hon.
– Det är klart att vi såg att det skulle bli svårt och tufft. Men vi förutsatte också hårda ord och hårda tag och mycket smäll i dörrarna. Och det har det inte varit. Det har varit ett gott samarbetsklimat.

Förutom den svåra förhandlingen om Ojnareskogen står Parisavtalet högst upp på listan över vad hon är mest nöjd med. Där hade hon en viktig medlarfunktion i EU-gruppen.
– Jag har följt förhandlingarna ganska länge och har väl ibland haft mina dubier om det är rätt sammanhang att diskutera så komplexa frågor med alla länder närvarande. Men jag måste konstatera att det var otroligt att det gick att nå en sådan uppgörelse som förstås inte löser alla klimatproblem men som ger mycket bättre förutsättningar.

När hon efter en tids ledighet blickar tillbaka på regeringsperioden är hon också självkritisk. Partiet borde ha haft en helt annan framtoning kring Vattenfall i valrörelsen. Inte gått så nära Greenpeace kampanj.
– Klimatpolitiskt borde vi ha förutsett de här skeendena lite bättre för det är en väldigt olycklig debatt just nu där människor känner att de inte kan vara stolta över vad Sverige gör klimatmässigt. De kan inte se att vi har enorma ansatser på området.

Den förra klimatministern betonar att regeringen fortfarande tittar på den tilltänkta affären inom ramen för ägarsamordningen. Ur ett större perspektiv tycker hon dock att Vattenfall som bolag har utvecklats. Att hela verksamheten nu uttalat ska vara ledande i omställningen och inte bara en del av den. Här skulle förstås den stora oppositionen mot Vattenfallaffären skrika högt. För en försäljning kan leda till en expansion av brunkolsverksamheten bortom Sveriges kontroll. Men Åsa Romson står bakom den nya inriktningen.
– När de omvärderar sin närvaro i kolbranschen och det får till följd att de inte ska vara där alls kan det få den praktiska konsekvensen att det säljs till ett bolag som vi faktiskt inte vet vad de ska göra. Det är bara det nya bolaget och tyska lagar som reglerar utvecklingen. Å andra sidan hade Vattenfall fortsatt att utveckla och expandera verksamheten med en annan regering. Det gör de i alla fall inte.

Just Vattenfallfrågan och Carl Schlyters uttalade motstånd mot partilinjen spelade roll i att han fick lämna ordförandeposten i EU-nämnden, en post som övertogs av Romson. Var det just Vattenfallfrågan som vägde tyngst?
– Det har handlat om att hitta ett bra arbetssätt utifrån kompetens och hur olika ledamöter vill jobba. Riksdagsgruppen valde att stuva om i ett av de tyngsta uppdragen och inte lägga det på en av riksdagsledamöterna som ville göra väldigt mycket uttalanden och profilera egna åsikter. Då kanske man inte ska sitta på ett sådant uppdrag. Man kan ha andra roller, för det är verkligen inte lågt i tak.

I sin nya roll tycker Åsa Romson själv att hon har ett uppdrag att underlätta för regeringen att vara så kraftfull som möjligt. Men som före detta partiledare och minister kan ens uttalanden få extra tyngd, något hon har respekt för.
–  Som före detta partiledare gör det att man ofta väljer att stå tillbaka i dagsaktuella diskussioner som kan störa utövandet av politiken som det nuvarande ledarskapet inom partiet behöver få utrymme för.

Som EU-nämndens ordförande blir de tuffaste frågorna ekonomiska frågor och migration, påpekar hon. Även om EU:s handelssystem, klimatmålen till 2030 och ratificering av Parisavtalet blir viktiga punkter under hösten.
– Här är det viktigt att söka nya allierade i EU för att driva på klimatarbetet och inte enbart se klimatpolitiken som en målkavalkad med tekniska diskussioner kring den icke-handlande sektorn. Vi kan faktiskt förverkliga mycket genom våra innovativa företag och samhällen som klarar omställningen till ett koldioxidfritt samhälle i framtiden.

Lägger vi för mycket fokus på långsiktiga klimatmål?
– Den diskussionen har varit oerhört viktig men nu måste vi bort från detaljerna kring målen. Arbetet måste flytta fokus till effektiva reformer.

Martina Frisk