Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag16.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Istället för Cancún – så borde man göra

Publicerad: 30 November 2010, 09:27

”Jag drömde om en jättesal där statsmän satt på rad” är hopplöst förlegat. Det borde varje modern miljöpolitiker ha förstått för länge sedan.


En ny FN-rapport, UNEPs Emissions Gap Report från november 2010 (www.unep.org/publications/contents/pub_details_search.asp?ID=4160) visar att inte ens om alla deltagarländer skulle lyckas minska sina koldioxidutsläpp så mycket som de lovade under Köpenhamnskonferensen COP15 förra året, skulle de hålla det utlovade målet på att bara öka jordens temperatur 2 grader fram till år 2100. De måste göra mycket mera, ja till och med börja ägna sig åt negativa utsläpp, dvs att fånga in koldioxid och lagra det.

UNEP (United Nations Environment Programme) skriver:

”Om alla länder som skrev på Köpenhamnsavtalet skulle genomföra sin högsta ambitioner, skulle de årliga utsläppen av växthusgaser minskas med i medeltal 7 gigaton CO2-ekvivalent fram till år 2020. Om inte detta händer, skulle ett scenario där allt bara får flyta som vanligt (business-as-usual-scenariot) få utsläppen att öka till omkring 56 Gt CO2e omkring år 2020.  Skulle man minska utsläppen till cirka 49 Gt skulle det fortfarande råda ett gap på 5 Gt från där vi borde vara, en mängd som ungefär motsvarar alla utsläpp från all världens bilar, bussar och lastbilar under år 2005. Så blir det eftersom experterna bedömer att utsläppen måste ligga kring 44 Gt år 2020 för att temperaturökningen ska ha en chans att hamna runt 2 grader eller mindre. Om bara medlemsländernas allra lägsta ambitioner genomförs och inga klara regler införs i förhandlingarna kan utsläppen hamna kring 53 Gt år 2020, vilket inte är särskilt långt ifrån business-as-usual. Det är väldigt viktigt att förhandlingarna resulterar i klarar regler.”

Som det ser ut nu kommer temperaturen att stiga 4 grader under detta århundrade.

UNEP menar att det är ett ganska stort gap mellan vad länderna lovat och vad vetenskapen har konstaterat att det behövs för att hålla temperaturstegringen nere.

Som vanligt, får man säga, resulterade COP15 inte i några konkreta åtgärder och nu börjar nästa möte, COP16, i Cancún i Mexiko. Det ska hålla på från den 29 november till den 10 december. UENP har en pekpinne till deltagarländerna:

”Först och främst måste Cancún-mötet visa för samhället som helhet, att regeringarna förstått det gapet som blev resultatet av köpenhamnsmötet. De måste forstätta arbetet med att motverka klimatförändringar och samtidigt arbeta för att uppnå bredare utvecklingsmål.”

Det värsta är att ingen lägre tror på det

Daniel Johansson, nytillträdd statssekreterare hos närings- och energiminister Maud Olofsson, tror att FN:s miljömöte i Mexiko kommer resultera i ett fiasko. ”Det är beklagligt vad som hände i Köpenhamn. Det är risk att det även blir misslyckande i Cancun.” (http://teknik360.idg.se/2.8229/1.355500/maud-olofssons-hogra-hand-fiasko-vantas-i-cancun)

Yvo de Boer, tidigare exekutiv sekreterare för COP15 säger att det nya mötet kommer att fokusera på mindre överenskommelser, som anpassningar, justeringar, teknologi och finansiering. Christiana Figueres, exekutiv sekreterare för COP 16 anser att mötet kommer att uppnå samma framgångar som mötet om biologisk mångfald i Nagoya nyligen, men aktar sig för att ”inte underskatta de politiska klyftorna som måste överbryggas”.

Visst,  men vad ska hon säga då?

Befolkningen och miljöorganisationerna är som vanligt entusiastiska och vill så väl, men om tillställningen går på i ullstrumporna som förra gången, om man inte lärt sig något av misstagen, om stället bara blir fullt av varmluftsspridande politiker, ger jag dem inte mycket chans. Det verkar närmast som de far runt världen i jetflygplan (och passar på att förorena atmosfären lite extra när de ändå är på gång) och har trevligt, dricker champagne, ler mot journalister och åker hem och glömmer saken, till nästa glamourösa möte där hela historien kan upprepas. (Och låt oss nu inte klanka ned på flygindustrin, som verkar vara en av de mera seriösa aktörerna i sammanhanget, se mera nedan.)

Varför ska man ha toppmöten i Kuala Lumpur eller Rio de Janeiro? Det är egentligen lite märkligt att toppmöten måste hållas i olika städer runt om i världen, som om det vore särskilt viktigt eller betydande att resa omkring och prata. Vad är det för fint eller högtidligt med det? Avspeglar det makt, myndighet eller beslutsamhet? Kanske förr, när normalmedborgaren aldrig kunde drömma om att få resa till någon av dessa städer, kunde detta förfaringssätt väcka beundran, men knappast idag.

Yrkesdemonstranter som kommer maskerade enbart i avsikt att ställa till bråk drar enorma kostnader, helt i onödan. 250 arresterades utanför Bella Center efter att polisen tvingats ta till batonger och tårgas.

Det verkar bara slöseri. Inte nog med att alla delegater ska resa business class, de ska ha jussta hotellrum också och åka taxi hit och dit. Värdlandet ska bjuda på maten och stå för säkerheten, hålla antiterroriststyrkor beredda och hålla alla protesterande medborgare på avstånd. Det måste vara betydande kostnader inblandade, pengar som hade kunnat användas till ett eller annat vindkraftverk istället.

Ska vi börja tro på det?

Kan vi hoppas på att framtida klimatmöten hålls i form av videokonferenser, så delegaterna kan visa att de faktiskt menar något? Det är idag inga problem att anordna multipartskonferenser med helt övertygande bildkvalitet och ljud. Det eliminerar problemen med terrorangrepp, flygbiljetter, flygolyckor och polisiärt arbete.

Allt som behövs är en samlande nod någonstans med en bildredaktör som ”kör” konferensen rent bildmässigt, som en TV-debatt ungefär. Som bonus får man möjligheten att sända allt på TV direkt och strömma ut det på Internet. Ingen behöver missa en sekund av klimatmötet, utan att ta ett steg i onödan.

Det enda problemet kan bli att ta gruppbilderna, där 100 leende politiker i kostym står framför ett blått draperi och ser ut som om de menar business, men jag är säker på att de stora telepresenceleverantörerna Tandberg,  HP eller Cisco har en lösning på det också. Annars finns det Photoshop. Men vad spelar gruppbilden för roll? Ingen är ändå intresserad efter tre veckor. Det är ett spel för gallerierna, minst sagt.

Hur undertecknar man slutdokumentet, då? Med e-legitimation och certifikat, på samma sätt som du och jag gör bankaffärer över Internet varje dag. Metoderna finns. Utnyttja dem.

Se sanningen i vitögat

Anledningen till att inget kommer att hända ändå är att det inte finns någon kravställare. Någon med pondus.

Så här är det i praktiken: Regeringar som lovar, och sen får på tafsen av sin egen industri för att de varit för generösa, kan inte göra mycket. Länder som är så fattiga att allt de har är en nedgången industripark med rostiga, gammaldags ugnar, kraftverk och järnverk, kan inte göra mycket. Länder som är så politiskt röriga att industrin (a.k.a. maffian) i själva verket kontrollerar politikerna, och den politiker som vågar höja sin röst riskerar at bli skjuten, kan inte göra mycket. Länder där journalister inte ens har tillåtelse att skriva om den smutsiga industrin, och råkar ut för en ”olycka” om de försöker, kan inte heller göra mycket.

Som undertecknad ser det, gäller detta majoriteten av världens storproducenter av koldioxid.

Vad ska till för att det ska bli resultat? Så länge FN, som bara är rådgivande, är högsta hönset, kommer inte mycket att hända.

Man skulle naturligtvis kunna starta koldioxidfångning (www.ccs101.ca/events) i stor skala och kompensera för våra mänskliga misstag, men det känns inte görbart med tanke på mängden gas det handlar om. Även om koldioxidfångarindustrin skulle jubla, och förmodligen aldrig bli utan jobb.

Given en rymdhiss (www.nasa.gov/offices/oct/early_stage_innovation/centennial_challenges/tether/index.html), skulle man kunna lyfta upp kolsyreis i omloppsbana och dumpa den på Mars, där den faktiskt behövs. Men, nää.

Det går inte att säga till exempelvis BP att ”Ni säljer usla, värdelösa, stinkande produkter som förorenar vår värld. Sluta med det.” med tillägget ”Annars kommer vi att beskatta ihjäl er”, eller att säga till den europeiske konsumenten att ”Du din dumskalle som värmer upp ditt hem med rysk gas, du måste vara världens värsta idiot som bara vågar förorena atmosfären så som du gör. Vi ska nog se till att du köper ultradyrbar el istället och bygger om ditt hus för en massa pengar.”

Helt krasst säger BP antagligen ”Jaha. Stäm oss om du kan hitta en lagparagraf.” och husägaren går sannolikt i konkurs.

Svaret är enkelt

Svaret är ganska enkelt och det stavas så här: $$$$$. Det finns ingen som tjänar pengar på miljöarbete. Det finns ingen morot. Eller, det har inte funnits, förrän nu.

Elbilar, elektrifierade motorvägar och vindkraftverk, vågkraftverk och solkraftverk som utvinner energin är ett utmärkt exempel på en sådan morot, när industrin själv får välja. Så måste det vara, med tanke på hur stort uppsving exempelvis vindkraft och elbilar har fått på det senaste.

Det verkar alldeles klart att det är industrin som ska sitta med på klimatmötena och att det är industriledarna själva som ska lova och skriva under och sedan publicera avtalet. För då blir det industrin som får dålig PR om det hela går om intet, och för dem kostar det dollar i förlorad image. För en politiker kan det eventuellt kosta jobbet, men det påverkar inte industrin, eller sagda kodioxid, ett enda dugg. Får industrin vara med kan klimatet förbättras på industrins egna villkor, med hjälp av konkurrens, inte av politiska pålagor fulla av kryphål.

Kan då inte industrin, liksom politikerna, bara strunta i allting? Om alla är med på att strunta, vill säga? Det tycks inte ha blivit så.

Vi återkommer till flygindustrin som har fått utstå mycket spott och spe under åren, men som verkligen tagit sitt ansvar och satt upp avancerade energi- och miljömål. SAS miljöpolicy (www.sas.se/sv/Om_oss/SAS-hallbarhetsarbete/?vst=true) är inte direkt lam. Och den backas upp av Luftfartsverkets dito (www.lfv.se/sv/Miljo). Klodioxidneutralt flygbränsle, helt framställt av alger (http://teknik360.idg.se/2.8229/1.331961/forsta-flygningen-pa-enbart-alger) är också å gång. Nej, flygindustrin ska man inte klanka på.

All världens datorhallar åstadkommer cirka 1,3 procent av världens koldioxidutsläpp, konstaterade en utredning från KTH alldeles nyligen (http://teknik360.idg.se/2.8229/1.350896/ditt-tv-tittande-mer-energikravande-an-tv-tillverkningen). Det är en minskning från de 3 procent som varit gängse siffror i branschen. Men det finns nollprocentlösningar, bara industrin får härja fritt.

Ett exempel på det är datorhallen Thor (www.thordc.com) på Island. Genom att använda geotermisk energi, spelar det nästan ingen roll hur mycket ström de slösar, naturen skulle ändå ha frigjort den använda energin som vackra ångmoln direkt ur marken. Thor bara fördröjer det oundvikliga ett par minuter.

Med terabitfiber till de viktiga industriregionerna i världen är det inte märkligare att förlägga sina molnapplikationer på Island än någon annan stans. Det gäller givetvis att se upp med det faktum att svarstiderna från Island kan bli lite långa, men det kan kanske vara värt att förändra programvaran så att detta inte spelar någon roll, given de miljömässiga fördelar metoden ändå har.

I slutänden måste industrin ta sitt ansvar, så varför inte låta dem vara med och leka från början, istället för att ständigt klanka på dem?

Läs mer

Kolla på det här. Nordiska rådets sammanställning av grön industri i Norden: www.nordicenergysolutions.org
United Nations Environment Programme: www.unep.org

Jörgen Städje

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.