Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag29.02.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Johan Rockström:”IPCC överskattar naturens motståndskraft”

Publicerad: 17 Oktober 2013, 10:34

Forskarpanelen IPCC tror att det går att begränsa temperaturhöjningen till två grader. Men det hänger på att inget oförutsett inträffar och att naturens motståndskraft består, skriver Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.


Ämnen i artikeln:

IpccJohan Rockström

”Det finns nu inget sakligt utrymme kvar för att ifrågasätta den globala uppvärmningen eller att människor är huvudorsak till att temperaturen ökat med 0.8 grader de senaste 50 åren. Att göra så är ungefär som att ifrågasätta om jorden verkligen är rund, eller som President Obama utryckte saken, vi kan inte längre lyssna på ”flat Earth society”. Detta har vi vetat länge, men det slås nu fast med starkast möjliga vetenskapliga säkerhet i den första rapporten från IPCC:s femte globala utvärdering som släpptes för några veckor sedan. Det är en oerhört robust vetenskaplig rapport, som, om den skall granskas kritiskt, egentligen bara kan kritiseras för att om möjligt underskatta riskbilden.

Rapporten inger djup oro, samtidigt som den slår fast att fönstret fortfarande står på glänt för en global transformation bort från storskaliga klimatrisker. Oron baseras på det faktum att riskbilden förvärrats sedan den förra rapporten för fem år sedan. Konsekvenserna, redan vid mindre än 1 grads uppvärmning är större än tidigare prognoser visat. Arktis och glaciärer smälter snabbare än förväntat. För första gången slås nu fast att även Antarktis förlorar ismassa. Havsytan ökar snabbare, och prognosen är nu 50-100 cm ökning detta århundrade (vilket är en ökning från 40-80 cm 2007). Haven försuras snabbt på grund av det gigantiska upptaget av koldioxid . Extrema väderhändelser, framförallt extrema värmeböljor, kan bara förklaras genom att inkludera mänskligt orsakad uppvärmning.

Jordklotets förmåga att hantera denna förändring, eller resiliens som vi kallar det, är fortfarande remarkabelt hög. Över 50 procent av CO2 utsläppen tas upp av ekosystem på land och haven, kanske världens största gratis ekosystemtjänst. Haven tar nu upp över 95 procent av den värme som våra utsläpp orsakar, vilket är en viktig bidragande orsak till att lufttemperaturen inte ökat lika snabbt de senaste 15 åren. Den uppvärmning som orsakas av att vi släpper ut växthusgaser ”sopas under den planetära mattan”, genom att jorden buffrar den påfrestning som vi orsakar (genom kolsänkor i skogar, jordar och hav; genom värmeupptag i haven; genom att smälta is).

IPCC lyfter en varnande flagg för att vi inte vet hur länge denna resiliens kommer att hålla i sig. Men säger samtidigt att de modeller som används för att analysera uppvärmningsrisker i framtiden, gör antagandet att planetens styrka består. Detta är djupt oroväckande eftersom vi vet (1) att jorden historiskt har släppt ut stora mängder växthusgaser när den gradvis värmts upp efter istider och (2) att naturens självuppvärmande krafter kan kicka in snabbt. Denna form av förstärkande återkopplingar kan slå snabbt på stor skala. Vi ser redan idag tecken på att denna typ av tröskeleffekter kan vara ”in the making”. Ett är Arktis, med allt snabbare förlust av havsistäcke och avsmältning på Grönland.

I debatten finns ett intresse att fokusera på det som beskrivits som en inbromsning av den globala uppvärmningen de senaste 15 åren. IPCC förklarar detta på ett mycket förtjänstfullt sätt: (1) den långsiktiga trenden (vilket är det intressanta – kortare svängningar får vi alltid räkna med) är obruten, (2) den något långsammare uppvärmningen förklaras av ett samspel av flera faktorer; naturliga variationer och ökat upptag av värme i världshaven. Samtidigt tar IPCC hänsyn till detta genom att vidga spannet av klimatkänslighet från 2-4,5 C (2007) till 1,5-4,5 C (2013). Jag förstår att IPCC gör detta (de måste ta hänsyn till all den publicerade forskning som finns). Samtidigt bygger de artiklar som kommit fram till en klimatkänslighet på 1.5 C på statistiska analyser av temperaturtrenden de senaste 15 åren. Detta är otillfredsställande, eftersom chansen är stor att den lägre temperaturökningen till stor del förklaras av jordens resiliens – att värmen sopas under mattan. Risken är således att vi lurar oss själva om vi lutar oss enbart mot lufttemperaturmätningar. Om värmen göms undan i haven innebär ju inte att värmen är borta.

Hur ser framtiden ut? IPCC slår fast att vi rör oss längs med en utsläppskurva som med stor sannolikhet tar oss till 4 graders uppvärmning vid slutet av detta århundrade. Detta är en katastrofal framtid för mänskligheten. Samtidigt visar IPCC att vi fortfarande har möjlighet att klara av att hamna under 2 graders uppvärmning. Detta förutsätter att vi inte släpper ut mer än 1000 miljarder ton CO2, vilket ger oss ytterligare 25 år av fossilt beroende i världen (med nuvarande utsläppsnivå). Denna positiva framtid är dock beroende av att ekosystemens resiliens består, dvs att vi förvaltar alla våra skogar, jordbruksmarker, och övriga landbaserade och marina ekosystem på ett hållbart sätt.

Kommer då denna rapport att påverka världen? Jag är övertygad om att så är fallet. Aldrig har vi haft en så robust bas för globalt samarbete för en omställning till en fossil fri värld. Men låter inte detta alltför naivt? Jag tror inte det. Varför? Eftersom vi börjar se samma tecken som vi gjorde när Montreal-protokollet för begränsad användning av substanser som skadar ozonskiktet så framgångsrikt kunde uppfyllas. Då fanns både vetenskapen och teknologin på plats. Industrin var redo att agera. Nu ser vi tecken på detsamma. Vetenskapen är så säker den någonsin kan bli. Industrisektorer – från fordonstillverkare till stora kemikalie- och jordbruksindustrier visar allt tydligare att de är redo att göra djupa systemförändringar mot resurseffektiva och fossilfria affärsmodeller. Inte nödvändigtvis för att ”rädda klimatet”, utan för att kol, olja och naturgas erbjuder en alltför osäker, dyr, odemokratisk, och ohälsosam framtid. Samtidigt som sol, vind och biomassa börjar bli allt mer intressant ur en ren företagsekonomisk synvinkel.

Som The Economist nyligen prognostiserade: de industrier som låser sig i fossil energi riskerar at bli morgondagens dinosaurier. Politiken halkar fortfarande efter, och innovationer underifrån, från lokala hushåll till stora industrier, måste ”matchas” med globalt bindande avtal för en tilldelning av den återstående globala kolbudgeten(av rättviseskäl) och tydliga styrmedel (t.ex en global kolskatt). Dessa är nödvändiga inte för att lägga en börda på världens ekonomi och utvecklingsmöjligheter, utan för att skapa incitament för att gå till skala med moderna och rena energialternativ.

För första gången har således den obehagliga klimatvetenskapen fått en nära vän, nämligen den positiva och empiriskt grundande berättelsen om det realistiska i god välfärd i en hållbar energiframtid för alla i världen. Hand i hand kan detta par utgöra en riktig joker i det globala klimatspelet.”

Johan Rockström, professor miljövetenskap, Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet

Erik Klefbom

Ämnen i artikeln:

IpccJohan Rockström

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.