Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag11.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Kalasjnikov – mannen, myten och vapnet

Publicerad: 11 Mars 2009, 04:39

Historien och myterna bakom detta klassiska vapen som tillverkats i mer än 100 miljoner exemplar.


Livet kunde inte ha börjat så mycket sämre för Mikhail Timofeev Kalasjnikov (1919 – ). Deporterad med hela familjen till Sibirien innan han ens blivit 11 år.

Han föddes den 10 november i byn Kurya i Altai-området 1919 dit hans familj beslutade sig för att utvandra redan 1905. De reste de 4000 kilometrarna (frivilligt?) från Otradnoe i Kubanskij-området. Vi talar Sibirien, Sibirien och kyla och mörker, men tsaren ville ha Sibirien bebott och erbjöd utvandrare skattefrihet och gratis timmer.

Ett fantastiskt livsöde och en resa utan motstycke. Ta fram Google Maps och följ med på hans vandringar.

Familjen lyckades i sitt uppsåt, levde ett lyckosamt liv och skaffade mark och boskap i Kurya. Michail föddes av Aleksandra Frolovna Kalashnikova som ett av 19 barn, av vilka bara åtta överlevde till vuxen ålder. Aleksandra var analfabet, men hennes man Timofeij Aleksandrovitj Kalashnikov hade gått hela två år i kyrkskola och kunde läsa och skriva.

Det ljuva livet fick ett tvärt slut i och med Stalins jordbrukskollektivisering i slutet av 1920-talet. Michails familj klassades som kulaker eftersom de ägde jord och boskap. Kulak kunde var och en bli som var storbonde, jordägare eller bara var i vägen för kommunisterna i största allmänhet. Familjen förlorade allt man ägde och deporterades 1930 till byn Nizhnyaya Mochovaya nära Tomsk.

Skolan i byn hade inte mycket material. Eleverna fick skriva på björkbark, men som tur var kunde unge Kalasjnikov redan läsa och räkna när han kom till skolan. Han visade sig redan i unga år vara duktig i fysik.

När Michail blev 14 år förfalskade han ett frigivningsbrev och smet från deportationsorten, tillsammans med vännen Gavril Bondarenko. Det hela underlättades av att 14-åringar inte hade pass och därför inte hade identifierbar hemadress. De vandrade mot hembyn Kurya och kom faktiskt fram dit, men det fanns inga jobb att få. De båda pojkarna hade en Browning-pistol som Gavril gömt före ryska inbördeskriget (1918 – 1920), men tyvärr fick milisen reda på det och de åkte i fängelse. De smet emellertid igen och vandrade mot Matai i Kazakstan, en station på järnvägen mellan Turkestan och Sibirien. Den olycksaliga pistolen plockade de sönder bit för bit och slängde på stäppen. Sannolikt vaknade Michails vapenmekardrömmar redan då.

Efter två år vid järnvägen i Matai hade den unge Michail avancerat till teknisk sekretare på stationen. Järnvägen var rena spjutspetsorganisationen då, eventuellt den enda. Det var där all teknisk kunskap fanns, och dessutom alla pengar.

1938 var det dags att göra lumpen och Michail kom in i Röda Armén som stridsvagnsförare i en T-34-vagn. Det var nu han började uppfinna. Han uppfann vad han själv kallade en ”grej” som underlättade när man skulle skjuta med en sk TT-pistol genom springorna i stridsvagnen, det enda vapen som fanns för stridsvagnsbesättningar vid denna tid. Nästa ”grej” var en gångtidsmätare för T-34:or. Gångtidsmätaren imponerade mäkta på den store generalen Zjukov som belönade honom med flera armbandsur.

Ett armbandsur var något stort och ovanligt på den tiden, och flera stycken var nästan otänkbart. Kalasjnikov blev anvisad en verkstad där han kunde massproducera sin mätare. Det lilla roliga tog slut 1941 när tyskarna invaderade Sovjetunionen och Michail blev utkommenderad som stridsvagnsbefäl i en T-34. I slaget om Bryansk fick han ett granatsplitter i axeln och fick föras till sjukhus. På väg till sjukhuset blev hans grupp upphunnen av tyskar på motorcykel som i stort sett massakrerade hela gruppen på håll, med sina överlägsna automatvapen. De brydde sig inte ens om att kliva av sina motorcyklar. Sannolikt var detta nästa knuff framåt för den blivande vapenkonstruktören.

Efter att ha hållit sig gömda för de tyska trupperna i två veckor lyckades några överlevande smita och ta sig till sjukhuset. På sjukhuset läste Kalasjnikov in sig på allt om automatvapen. 1942 var han ute ur sjuhuset och tillbaka på stationen i Matai, där han började bygga sitt automatvapen. Den första versionen blev inte så bra, men han entusiasm imponerade ändå på chefen för artilleriskolan i Samarkand och han fick tillstånd att vidareutveckla den vid skjutbanan i Sjurkovskij. 1944 blev han ansluten till uppfinnaravdelningen vid skolan och fortsatte arbetet.

Efter att ha byggt på sin prototyp under flera år vann Kalasjnikov en skjuttävling mot fyra andra konstruktioner år 1947 och Försvarsdepartementet beslöt att tillverka en förserie på 1500 exemplar. Tillverkningen skulle ske i Isjevsk. Det är här den hemliga, förbjuda militärstaden Isjevsk kommer in i bilden och året är alltså 1947. Vapnet får namnet ”Automatvapen Kalasjnikov från år 1947” eller ”AK-47” kort och gott. Förserien var klar 1948 och vapnet togs in i Röda Armén 1949.

Det fanns redan andra automatvapen i Röda Armén men de var svåra att hantera och bestod av frästa metalldelar. Den ryska industrin var tämligen primitiv och behövde ett vapen som var lätt att tillverka. Kalasjnikovs modell var huvudsakligen tillverkad av pressade plåtdetaljer och det passade industrin perfekt. Eftersom Röda Armén hade den otrevliga vanan att tvinga in otränade bönder till fronten behövdes ett vapen som var lätt att hantera och rengöra. AK-47 uppfyllde alla dessa krav.

Michail Kalasjnikov, som då bara var 30 år gammal belönades med Stalinpriset för förtjänstfullt industriarbete. Prissumman var oerhörd för sin tid. Pobeda var Sovjetunionens absoluta lyxbil då, och väldigt få hade råd att köpa en. I Isjvesk fanns det bara tre totalt. Kalasjnikov kunde köpt tio om han hade velat. Man han tycks ha varit en godhjärtad man och sände istället pengarna till behövande släktingar.

Nu blev Kalasjnikov klassad som statshemlighet och försvann i hela 15 år. Under denna tid byggde han upp sin egen konstruktionsbyrå där han vidareutvecklade vapnet. Det kom versioner för montage på stridsvagn, versioner med infällbar kolv för luftlandsättning osv. 1959 skapades en ny billigare version av AK-47 kallad AKM (Moderniserad) och Kalasjnikov fick emottaga medaljen Det socialistiska arbetets hjälte.

Vapnet fortsatte att utvecklas och 1990 fanns det till exempel två modeller för NATO-ammunition, AK-101 och AK-102.

Som alla gamla sovjethjältar är Kalasjnikovs bringa är alldeles fullhängd med tingeltangel, men toppen kom ändå 1998 när han tilldelades Andreasorden, eller rättare ”Den helige Andreas orden som den förste kallade aposteln”, en orden som kräver en hel resväska. Orden instiftades av Peter den Store för 300 år sedan och några av de mest färgstarka mottagarna har varit Napoleon Bonaparte som fick den 1807, fem år innan han invaderade Ryssland och Hertigen av Wellington som fick den 1815 efter att han besegrat Napoleon vid Waterloo. Alexander Solzjenitsyn fick den i december 1998 men vägrade ta emot den, vilket aldrig tidigare hänt. Då var Kalasjnikov så mycket gladare att ta emot sitt exemplar i oktober 1998.

Michail var flitig författare också. Han har skrivit böckerna ”En handeldvapenkonstruktörs memoarer”, ”Ödets projektilbana” och ”Från en främlings tröskel till Kremls port”. Om än lite banala så vittnar ändå titlarna om att Kalasjnikov är och alltid har varit en Riktig Tekniker. Han framlever idag sitt liv som 90-åring i Isjevsk, gående på museet uppkallat efter honom, drickande sin egen Kalasjnikov Vodka, och åtnjuter enligt egen utsago bara vanlig statspension.

Men som med det mesta under Sovjetunionen var kvaliteten inget vidare. De bästa AK-47-orna sägs ha tillverkats av finska Valmet under namnet 7,62 RK 62. Ytterligare bevis för den enkla tillverkningen hittar vi än idag. Även i de allra uslaste byarna i norra Afghanistan hittar man vapensmedjor där AK-47 tillverkas. Detta har sannolikt bidragit till att det producerats fler än 100 miljoner exemplar av detta vapen till dags dato. En lyckad konstruktion, om någon.

Snabbfakta om AK-47

Vapentyp: Automatkarbin
Kaliber: 7,62 mm
Piplängd: 415 mm
Ammunition: 7,62 x 39 mm
Magasin: 30 skott
Låsmekanism: Gastrycksopererande, roterande lås
Längd: 870 mm
Vikt: 4,3 kg
Eldhastighet: 600 skott/min
Mynningshastighet: 710 m/s
Effektiv räckvidd: 300 m
Designdatum: 1947
Antal tillverkade: över 100 miljoner!
Typiskt pris i USA: $250

Jörgen Städje

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.