Klimatet kan inte klaras utan skogsfrågorna

En skorsten mot rökig himmel är den typiska bilden av global uppvärmning, men en lika relevant bild är en oljepalm under tropiska skyar. Eller av ett kalhygge där regnskogen fått ge plats för boskapsuppfödning, palmoljeodling och svedjebruk. Ofattbara 13 miljoner hektar naturliga skogar förloras varje år med stora utsläpp av koldioxid som följd, det mesta i länder som inte omfattas av utsläppsmål.

Att skapa en fungerande skogsmekanism är en av de viktigaste pusselbitarna i en global klimatöverenskommelse och frågan väcker starka känslor. Där många ser obegränsade möjligheter ser andra allvarliga hot. Skogsindustrins lobbyister är inflytelserika och miljörörelsen kämpar förtvivlat för att få grepp om frågan. Ledande forskare målar samtidigt upp en svart framtidsbild där 2,5 graders temperaturökning omvandlar skogarna till en koldioxidkälla och ställer sig frågan hur skogsfrågorna då ska hanteras.
Länder med stort skogsinnehav och låg avskogning, som de i Kongobassängen, vill inkludera delavverkning eftersom de tjänar mindre på att belönas för hindrad avskogning. För länder med stort skogsinnehav och hög avskogning som Brasilien och Indonesien är det tvärtom.
Japan, Nya Zeeland och de skandinaviska länderna som redan har omvandlat merparten av sina skogar till planteringar vill självklart inte att virkesproduktion ska räknas in som utsläpp. Att de inte vill att andra länder ska göra samma sak anses av vissa som förmätet.

När skogen väl är omvandlad till planteringar behövs incitament för ett effektivt brukande som ersätter fossila bränslen och möjliggör att kol lagras i virkesprodukter.
EU godkänner inte skogsplantering och återbeskogning som åtgärder inom sin utsläppshandel. Ett huvudargument som EU och den svenska regeringen använt är helt felaktigt enligt IETA, nämligen den att det skulle översvämma marknaden med billiga krediter. Enligt Indonesien är problemet snarare det omvända, att priset på kolmarknaden är så lågt att det inte kan konkurrera med fortsatt skogsavverkning.
EU vill nu ha en egen skogsmekanism och har även kommit med idéer om hur en sådan skulle kunna se ut. Unionen saknar dock en enad syn och utgör inte en så stark röst i skogsfrågor. Med tanke på ländernas olika förutsättningar är detta kanske inte så konstigt. I Skandinavien handlar det om skogsproduktion, i Storbritannien närmast parkskötsel, i Östeuropa om att få igång en fungerande skogsproduktion och i Medelhavsområdet om hindrad ökenutbredning.

Ett steg mot en skogsmekanism är förslaget Redd+, som snarare är ett mål än en viss typ av aktivitet. I praktiken handlar diskussionerna om att utveckla sätt att betala utvecklings­länder för att minska utsläpp från avskogning och den minst lika viktiga delavverkningen av skog. Det behövs en alternativ markanvändning som är mer ekonomiskt lönsamt än av­verkning.
Om aktiviteter inom Redd ska vara ett sätt för i-länder att nå sina utsläppsmål och om det ska vara möjligt för u-länder att räkna in dem som sina klimatåtgärder, ja då är det logiskt att inkludera mekanismen i klimatavtalet. Det är samtidigt ett sätt att få u-länder till förhandlingsbordet.

Ett av de starkaste argumenten mot Redd är rädslan för att nya kommersiella intressen ignorerar urfolkens självbestämmande över skogsresurserna. Samtidigt kan ökad uppmärksamhet vara positivt för mänskliga rättigheter. Nya finansflöden ökar risken för korruption och det är långt ifrån säkert att betalningen kommer urfolken tillgodo, eftersom det kräver att man kan påvisa äganderätten till skogen.
En förutsättning är att man når de bakomliggande orsakerna, som illegal avverkning och korruption. Boskapsuppfödning och palmoljeodling är starka pådrivare. Skogsbolagen föredrar ofta avlägsna skogsområden där få hävdar äganderätten.
En av de mest kritiska frågorna är hur betalningen till u-länderna ska beräknas och från vilken referensnivå. Det gäller att hitta ett system som inte belönar ett lands undfallenhet att vidta åtgärder. Omvänt minskar intresset från länder som skyddat sin skog om belöningen räknas från historiska nivåer.

Betalningen kan ske utifrån vad som krävs för att nå ett visst mål (input-baserat), eller vad målet i sig faktiskt är värt (output-baserat). Det senare kan baseras på hur mycket skog som står kvar eller på hur stora utsläpp man hindrat. Om betalning sker utifrån mängd bevarad skog finns risken att stora belopp betalas för skog som ändå inte var hotad. Att sätta bindande mål för ländernas utsläpp är ett sätt, men något som ingen vågar föreslå. Med ett globalt mål finns risken att länder med låga utsläpp ges utrymme att öka sina.
En output-baserad mekanism beräknad på utsläppsminskningar är den variant som just nu är mest aktuell i förhandlingarna.

Det gäller även att säkra att insatserna leder till bestående utsläppsminskningar utan att skrämma bort marknaden. Hur kan vi säkra att skog som räddas får stå kvar och vem är ansvarig om den inte gör det? Det hela kompliceras av att utsläpp uppstår genom naturliga orsaker såsom bränder och torka.
För att skala upp insatserna argumenterar många för att Redd ska riktas mot länder hellre än enstaka projekt. Att skala upp till regioner eller att omfatta alla länder kan vara ett sätt att hindra att avskogningen bara flyttas till en annan plats.
Utmaningen är att skapa ett system som kan leverera värden i form av biodiversitet, livsviktiga ekosystem och livsmiljöer för många urfolk utan att bli så komplicerat att svagare länder inte förmår medverka.

Psst, du vet väl att du missar massor med fördjupning och långläsning om du inte har Miljöaktuellt magasin? Teckna din prenumeration här!

Miljöaktuellt, redaktionen