Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag08.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

”Klimatforskningens brutala sanningar måste upp i ljuset”

Publicerad: 24 Oktober 2017, 04:03

DEBATT IPCC har gjort en unik vetenskapshistorisk insats, men slutsatserna från FN:s klimatpanel vilar på en traditionellt mycket försiktig prognos. Uppenbara klimatrisker och förändringar som redan har satt igång bör värderas högre så att vi får en skärpning av förebyggande klimatinsatser, skriver Simon Andersson, ekonom och samhällsanalytiker.


Om hundra år kan 3 000 öar i Stockholms skärgård vara borta såg vi nyligen i medierna. Det lär bli fler eftersom bedömningen vilar på en traditionellt mycket försiktig prognos från FN:s klimatpanel, IPCC, där havet har stigit en halv meter. År 2001 förutspådde klimatpanelen en havsnivåhöjning med 2 mm årligen. Senare visade satellitdata att höjningen varit 3,3 mm om året mellan 1996 och 2006. Till och med beskrivningen av vad som skett var fel. Vad som ska hända med världens kustområden är ett klassiskt exempel på hur IPCC ofta väljer den mer försiktiga positionen.

Antarktis is började smälta och fylla på havet för flera år sen, långt innan temperaturen ens hade höjts med en enda grad. När man tar hänsyn till att detta kommer att fortsätta blir bilden helt annorlunda. Amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration, NOAA, har ett värsta scenario på 2,5 meters höjning av nivån till nästa sekelskifte, drygt 5 meter år 2150 och uppemot 10 meter år 2200. Det finns andra institut vars prognoser ligger ännu högre.

Även på andra områden har klimatpanelen varit konservativ. En aktuell forskningssammanställning från The National Centre for Climate Restoration i Australien – What lies beneath? The scientific understatement of climate risks – visar att IPCC systematiskt underskattar klimatkrisens slutliga effekter.

IPCC har gjort ett enastående arbete med en unik vetenskapshistorisk insats. Rapporterna blir globala mediehändelser och bildar grund för många aktörers fortsatta arbete. Men det som presenteras är vad deltagarna kan komma överens om, och därigenom hotas processen av alla de faror som finns när det gäller att nå konsensus på ett så vidsträckt område. Man frestas till att leta efter minsta gemensamma nämnare och intressanta aspekter förbises lätt, inte minst när man ska fastställa sannolikheten för framtida utfall. Texterna blir dessutom föremål för en politisk genomgång innan de publiceras och urvattnas då väsentligt.

Världens mest namnkunniga klimatforskare har pekat på flera fall där processen lett till alltför försiktiga bedömningar. Detta kan vara ett viktigt skäl till att alldeles för lite har gjorts för att hejda utvecklingen, vilket illustreras av att de årliga utsläppen av växthusgaser har ökat med 60 procent sedan IPCC startade 1990. Under samma period har koldioxidhalten i atmosfären ökat från 360 till 407 ppm (miljondelar), vilket signalerar att vi lever farligt. IPCC beräknar att tvågradersmålet motsvarar en stabiliserad växthusgashalt på cirka 450 ppm i slutet av århundradet.

Om vi återkommer till planetens stora istäcken så kunde IPCC år 1995 bara se framför sig små förändringar i isarnas utbredning på Grönland och Antarktis. 2001 återkom bedömningen att de inte skulle förlora någon nämnvärd massa fram till nästa sekelskifte. 2007 var budskapet att förluster av is på land visserligen kan ge meterhöga havsnivåhöjningar, men sådant äger rum över tusenårsperioder. Att verkligheten blivit en annan vet vi nu.

Jordens permafrost innehåller mer än dubbelt så mycket kol som atmosfären. Det töar redan i Alaska och Sibirien eftersom temperaturökningen i Arktis är snabbare än någon annanstans. Omfattande skogsbränder bidrar till att den aggressiva växthusgasen metan också frigörs från de kalla områdena. Effekten av smältande permafrost räknas inte in i IPCC:s scenarios, inte ens i den senaste rapporten från 2014. Dock finns klara indikationer på att Arktis kommer att förvandlas från en kolsänka till en kolkälla redan i mitten av 2020-talet. När utsläppen underskattas blir bilden bedrägligt optimistisk.

Avsmältningen i Arktis kommer inte att upphöra. Jordens förmåga att återstråla solens värme minskar i takt med att det mörka havet breder ut sig på den vita isens bekostnad i en fortgående ond spiral. När en tröskel passerats kan man lätt kliva över nästa. Vetenskapen om ”tipping points” är ännu begränsad, särskilt när det gäller hur de interagerar med varandra. Brytpunkterna ”stör” klimatmodellerna som vilar på föreställningar om kontinuerliga förändringar. Därför har IPCC heller aldrig gjort några framtidsprojektioner som utgår från brytpunkter och trösklar, och än mindre gjort någon grundlig värdering av hur vi ska hantera riskerna. Men andra studier finns som tar hänsyn till temperaturhöjande återkopplingar av det här slaget. Amerikanska MIT ser en framtid med 5 graders temperaturökning om världens länder inte gör mer än vad de lovat i Paris. Världsbanken konstaterar att vi inte kommer att kunna anpassa oss till en värld med 4 graders ökning, jordens befolkning kommer att krympa kraftigt. Två amerikanska tankesmedjor inom nationell säkerhet menar att 3 graders höjning kommer att leda till ”outright chaos”. Redan 2 graders höjning leder till allvarliga klimatskador och är absolut inte den ”räddade värld” som applåderades när klubban föll vid klimatkonferensen i Paris 2015. Det står allt mera klart att klimatförändringarna hotar hela den mänskliga civilisationen. En diskussion om vad som egentligen är en säker nivå för planeten – lägre temperaturer än de vi har nu – existerar inte.

Skillnaden mellan klimatforskningens presentation av sina resultat i rapporterna från FN:s klimatpanel och de verkliga riskerna hänger inte längre ihop. Det är därför inte överraskande att förståelsen av klimatförändringarna i hela dess vidd tycks vara liten både hos allmänheten och eliterna, även om många känner oro på ett allmänt plan. Bland alla underskattade risker finns framför allt hastigheten i förändringarna. Idéer till lösning, om det så gäller elbilar, biobränslen, kärnkraft, en världsregering inom FN eller kapitalismens avskaffande, vilar alla på föreställningen att vi har tid till förfogande. Men nu går det väldigt fort. En liten illustration är att medeltemperaturen på jorden i september i år var 0,32 grader varmare än i september 2013 (de två åren är jämförbara eftersom båda är oberoende av El Nino). En så stor ökning på bara fyra år är klart oroväckande. De uppenbart stora riskerna borde värderas högre. De senaste vetenskapliga rönen om hur

det i själva verket står till bör komma upp i ljuset så att vi får både en skärpning av förebyggande klimatinsatser och en bättre krisberedskap.

Simon Andersson, ekonom och samhällsanalytiker

Simon Andersson är pensionär med en  yrkesbakgrund som organisationsdirektör på Statskontoret och offentlig utredare i ett flertal utredningar kring bland annat statens budgetprocess och statlig länsförvaltning.

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.