Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Klimat

Carolina Schmidt , ordförande för Cop 25 kunde avsluta mötet efter 40 timmars övertid.

Foto: UNFCC/Flickr

Klimatmöte på övertid

Två veckor av förhandlingar och mycket rykten om fult spel av dem som inte vill Parisavtalets bästa och om ökad misstänksamhet mellan fattiga och rika länder. Samtidigt ett stort tryck utifrån, allt fler vetenskapligt bevisade tecken på klimatförändringar och ungdomar på marsch. Cop 25 kommer av många att avfärdas som ett stort misslyckande. Men frågan är vem som fick sista ordet?

Publicerad: 16 December 2019, 08:26

Björn Anderberg

bjorn.anderberg@aktuellhallbarhet.se

Lördag morgon. Klimatmötet i Madrid är inne på övertid, förhandlare är trötta och rödögda efter nätter med alldeles för lite sömn. Det är irritation i luften. Texterna som har kommit ut från det chilenska presidiet får representanter för land efter land att begära ordet. Alla är missnöjda och då handlar det bara om ingressen, vad som ska stå i den inledande text som Cop 25 lämnar efter sig, som definierar mötets alla beslut. 

Delegater på plats från EU, Spanien, Belize, Colombia och Norge. Alla begär de ordet med ungefär samma budskap.

”Vi har världens ögon på oss, människor går ut på gatorna protesterar, forskarnas varningar blir allt tydligare, vi kan inte åka härifrån utan att höja ambitionerna och tydligt visa att vi lyssnar på de röster som hörs bland kvinnor, ungdomar och ursprungsbefolkningar.” 

Den typen av utspel ifrågasätts inte öppet. Men mothuggen kommer ändå från den andra sidan, delegater som representerar till exempel Ryssland, Saudiarabien och USA som sysslar med en felfinnarlek vars syfte kan misstänkas vara att förhala och ifrågasätta hela Parisavtalet. Det är lätt att se det som en Trump-effekt. 

Men konsensusförhandlingar är speciella och allas röster har samma legitimitet. Tina Stege från Marshallöarna begär ordet och säger att hon inte kan åka hem och se sina barn i ögonen om inte alla länder tar sig samman och visar en ambition att verkligen göra något åt saken, för där hon bor har klimatförändringarna redan hänt. Tuvalu, ett örike med 11 000 invånare, har i det här sammanhanget faktiskt lika mycket legitimitet och talerätt som USA med 327 miljoner invånare. 

Förhandlingar i Madrid gick på övertid. Mötet blev det längsta i COP -mötenas historia. Foto: UNFCC/Flickr

Förhandlingar i Madrid gick på övertid. Mötet blev det längsta i COP -mötenas historia.

Foto: UNFCC/Flickr

Utan att nämna det senare med namn begär Ian Fry, klimatambassadör för Tuvalu ordet, för säkert 30:e gången dessa dagar. På förhandlingsgolvet framstår han som den som är mest påläst. Hans engelska är elegant och budskapet går det inte att miste på. 

– Alla beslut som vi fattar i Parisavtalets anda ska tas av länder som kommer att vara bundna till dessa beslut – inte parter som inte kommer att vara bundna av avtalet.  

Vid det här laget var förhandlingarna redan på övertid och det skulle dröja ännu ett dygn innan historiens längsta klimatmöte kunde avslutas. Där och då var det fortfarande oklart vem som skulle få sista ordet.

Under de sista dygnen, då förhandlarna jobbade dag och natt, kokades det hela ned till två konfliktfrågor som måste få sin lösning eller lämnas helt, till någon annan att lösa, någon annan gång. 

Den första, i Cop-världen kallad Warszawamekanismen, handlar om hur klimatrelaterade skador och förluster ska hanteras. Kort och gott vem som ska betala. Hittills har de finansiella strömmarna från den rika världen till de utvecklingsländer som drabbats eller kommer att drabbas av negativa klimatrelaterade konsekvenser varit öronmärkta för två syften, klimatanpassning och utsläppsminskning. 

På Cop 25 var nu ett tredje syfte uppe på bordet igen. Vem ska stå för de skador och negativa konsekvenser av klimatförändringarna som redan inträffat eller kommer att inträffa. Återkommande orkaner, svår torka eller tropiska sjukdomar i nya områden, för att nämna några. Vid sidan om mänskligt lidande finns det förstås alltid en prislapp. De mest utsatta ländernas förhandlingsutspel var enkelt: 

”Ge oss något för det vi har förlorat och det vi kommer att förlora, det är inte vi som har satt oss i den här situationen.”

Tanken kan kännas rimlig och rättvis, men som med mesta här i världen är det lättare sagt än gjort. Vem ska betala till vem? Hur bevisar man att en orkan är klimatrelaterad? Ska även klimatrelaterade skador och förluster i rika länder finansieras med gemensamma pengar? Ska en champagneproducent i Frankrike likställas med en bonde i Bangladesh om bådas utkomst drabbas negativa klimatrelaterade effekter? 

Cop 25 fastnade länge i denna fråga. Konflikten var tydlig. Å ena sidan de som motsätter sig nya finansiella mekanismer med argumentet att det inte hjälper att fastna i det förflutna och bråka om vems fel det är. Det viktiga är att fokusera på att minska utsläppen. Medan den andra sidan utrycker en sorg och frustration över att se hur livsbetingelserna har och kommer att förändras och vill att de skyldiga ska vara med och betala. 

Huvudperson på Cop 25 i Madrid. Foto: UNFCC/Flickr

Huvudperson på Cop 25 i Madrid.

Foto: UNFCC/Flickr

Till slut lyckades Cop 25 komma i mål i den här frågan. De länder som är hårt drabbade fick ett erkännande. Skador och förluster kopplade till klimatförändringar har ett pris. Den Gröna klimatfonden som hittills bara hanterat klimatanpassning och utsläppsminskningar öppnas nu också för skador och förluster. Samtidigt skapas en ny struktur som går under namnet Santiago Network som ska undersöka och samordna befintliga finansiella strömmar från FN och andra givare till de värst drabbade staterna. Upplägget gäller från nu och ska utvärderas 2024. 

Den andra frågan som höll förhandlare och hitresta ministrar från hela världen extra sysselsatta är om möjligt ännu svårare att lösa så att alla blir nöjda. Det handlar om möjligheten för länder att i dag och framöver handla med utsläppsminskningar och på så sätt hjälpa varandra att nå sina åtagande om minskade utsläpp, allt enligt artikel 6 i Parisavtalets regelbok. Åtaganden som de under nästa år ska börja beta av enligt Parisavtalets principer. Varje land efter sin förmåga. 

Ett bärande tanke har varit att länder ska kunna hjälpa varandra genom att till exempel vi i Sverige för att klara våra åtaganden betalar för åtgärder i Brasilien som leder till utsläppsminskningar där. I de avtal som hittills hanterat sådan handel är det landet som köper utsläppsminskningen som bokför den på sitt konto, inte landet som säljer. Parisavtalet upplägg där alla ska bidra till minskningarna har lett till en konflikt om vem som ska tillgodoräkna sig minskningen. I det tänkta exemplet, är det Sverige eller Brasilien? För utsläppsminskningen kan inte räknas två gånger. 

Egentligen samma konflikt en gång till, misstänksamheten mellan de som har råd att välja väg och de som inte har det. Länder som Uganda och Etiopien som har möjlighet att plantera skog men inte har den ekonomiska kapaciteten att göra det i stor skala vill både få betalt för det och räkna hem det på sitt utsläppsminskningskonto och åtagande enligt Parisavtalet. Medan de som har resurser att göra finansiera detta vill växla in sin ekonomiska insats mot utsläppsminskningar på sitt konto. 

Här gjordes enorma ansträngningar de två sista dygnen för att komma i mål. I förhandlingstexterna fanns olika kreativa lösningar som skulle tillfredsställa alla. Det föreslogs bland annat en acceptans dubbelräkningen under en övergångsperiod. Medan andra i sina texter vägrade släppa formuleringar om att den här typen av handel inte får äventyra mänskliga rättigheter eller ursprungsbefolkningars livsbetingelser. Till slut gick det inte att enas. Ett regelverk om handel med utsläppsminskningar skjuts på framtiden. Där är förstås det stora misslyckandet för Cop 25.

Vad fick då världen med sig från Cop 25, var det succé eller fiasko? 

Det beror förstås på vem man frågar. Den svenska regeringen sade före mötet att det var hög prioritet på att få in en jämställdhetsplan i Parisavtalet och så blev det. Isabella Lövin och Sveriges chefsförhandlare Mattias Frumerie sade också vid flera tillfällen inför och under Cop:

– Hellre ingen artikel 6 än en dålig artikel 6 som leder till fusk och dubbel bokföring. 

Isabella Lövin uttryckte även en önskan att hitta en lösning kring skador och förluster som inte byggde på någon ny omfattande FN-byråkrati, utan att detta skulle bygga tillgångar i befintliga strukturer. 

Isabella Lövin möter svensk press i Madrid. Foto: Björn Anderberg

Isabella Lövin möter svensk press i Madrid.

Foto: Björn Anderberg

Sett till dessa mål kan Sveriges representanter inte vara missnöjda med helheten, även om det i de första uttalandena låter så. 

I ett större perspektiv är ett Cop-möte också så mycket mer än komplicerade till synes ändlösa förhandlingar. Det är årets i särklass största mobiliseringen för att uppmärksamma behovet av omfattande internationella klimatåtgärder på alla plan.  

I två veckor har hela världen tagit emot ett budskap om det akuta läge som råder för planeten, inte minst har starka röster från ungdomar än en gång visat att det är hög tid att ta tag i saken. Företag och de som finansierar företagen har varit på plats i Madrid och visat sin goda vilja och regeringar från världens alla hörn har trots allt, i varierande grad, förstått att det inte är ett alternativ att göra ingenting. 

Sakta sakta förändras världen, förhoppningsvis till det bättre, några pusselbitar till lades på sin rätta plats i Madrid och nästa år fortsätter den globala folkbildningen om klimatet när Cop 26 landar i Glasgow. 

Till slut nås en ”tippning point” i positiv bemärkelse. Då ekonomist tillväxt inte längre är beroende av kol och olja, då kapitalet och de politiska besluten helt och hållet väljer andra vägar.  Det hände inte i Madrid, händer troligen inte i Glasgow heller, men tåget kör åtminstone sakta i rätt riktning. 

Ungdomar och representanter för världens ursprungsbefolkningar tog plats i Madrid. Foto: UNFCCC

Ungdomar och representanter för världens ursprungsbefolkningar tog plats i Madrid.

Foto: UNFCCC

Hur gick det med den inledande texten som mötte sådant missnöje i diskussionerna på lördagsmorgonen?  Öppnar man dokumenten på FN:s klimatkommissions hemsida så finns nu texten där. Med orden som ska beskriva vilket arv Cop 25 lämnar efter sig. Det viktigaste budskapet till världen den 15 december 2019. Texten som mejslats fram under långa nattliga förhandlingar börjar: 

”Cognizant of the efforts and concerns of civil society, in particular of youth and indigenous peoples, in calling for urgent and ambitious global climate action”

På svenska, ungefär: 

”Vi ser och vi hör att människor, speciellt den unga generationen och ursprungsbefolkningar kräver omedelbara och ambitiösa insatser för att bekämpa klimatförändringar nu.”

Kalla det gärna en Greta-effekt. 


Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.