Klimatmötet: Inget mellanår!

Klimattoppmötet i Warszawa har inte mindre än fem förhandlingsspår och över 150 dagordningspunkter. På många av dessa måste vi nå betydande framgångar för att kunna klubba igenom ett globalt avtal på COP 21 i Paris år 2015.  Fem framsteg är särskilt avgörande för framtiden:

1. Finansiering. COP19 måste ge klarhet i hur ökningen av klimatfinansieringen ser ut fram till år 2020, då utvecklade länder årligen ska bidra med 100 miljarder dollar. Ganska allmänna förhoppningar om att näringslivet ska stå för en stor del av finansieringen måste konkretiseras eller avföras från dagordningen – annars står vi snart med ett stort hål i budgeten. Därtill måste Gröna klimatfonden ta rejäla kliv mot att äntligen börja fungera. Finansieringsfrågan är helt avgörande för att andra frågor ska kunna nå framgång på COP19 – upplever inte utvecklingsländerna att det kommer ”pengar på bordet” är det mycket svårt att få med dem på utsläppsminskningar.

2.  Rättvisa. ”equity”-principen om en rättvist delad börda i det framtida klimatavtalet är lätt för alla att skriva under på i princip men desto svårare i praktiken. Vad är rimliga parametrar för vad olika länder ska bidra med, i termer av utsläppsminskningar? Här måste det nog bli värre innan det kan bli bättre; räkna med att COP19 slår rekord i ursäkter för att inte behöva minska sina utsläpp så mycket som andra länder.

3. Marknad. Nästan alla parter vill ha marknadsmekanismer som gör det mer lönsamt att minska sina utsläpp, men oenigheten är stor om hur det ska ske. Utsläppsmekanismerna CDM och REDD (för skog) är fortsatt omdiskuterade, men saknar i första hand en rejäl marknad för sina respektive utsläppsreduktioner. Diskussionen om New Market Mechanisms är mer grundläggande; länder som USA vill ha mycket stor flexibilitet i vad som ska få ingå medan andra menar att det då blir osäkert vilken faktisk, tillkommande klimatnyttan som verkligen uppnås.

4. Status. Kyotoprotokollet är fortfarande världens enda globalt bindande klimatavtal, och det omfattar numera inte ens 15% av världens samlade utsläpp. Att ett kommande avtal, som omfattar all världens länder skulle få samma bindande status ses av några som nödvändigt, av andra som otänkbart. COP19 blir mycket viktigt för att mejsla ut vilken grad av legalt bindande avtal vi kan uppnå.

5. Ambitioner. Utan ambitioner att faktiskt minska utsläppen spelar det ingen roll hur många som är med, eller hur hårda kraven på att uppfylla sina åtaganden är. EU:s mål om 20% minskningar till 2020 är snart uppnått och det vore välgörande för processen om man åtminstone informellt kunde åta sig den 30% minskning man tidigare flaggat för. Sverige kan här ha en viktig roll, i att visa att vår utsläppsminskning varit långt bortom vad vi åtagit oss, och skett i kombination med en starkare ekonomisk tillväxt än våra jämförelseländer. Samtidigt bör vi inse att lågt ställda utsläppsmål kan överträffas och skruvas åt, men att få ett land som hoppat av processen att gå med igen är svårt.

Därtill, och mer svårmätt, måste andan vara god. COP18 i Doha klubbades av trots bittra protester från Ryssland, vilket försvårat förhandlingarna under hela 2013. Liknande bitterhet från nyckelaktörer har FN-processen inte råd med utan att hela målet är i gungning. Dessutom behöver det etableras en bild av att klimatåtaganden inte bara är en kostnad, utan kan ge ökad konkurrenskraft, mer välmående befolkning och bättre anseende för politikerna.

I skrivande stund drabbas Filippinerna av världens värsta storm någonsin. Behovet av ett globalt avtal som bromsar klimatförändringarna är större än någonsin. Låt oss alla bidra till att COP 19 inte blir ett mellanår!

Mattias Goldmann och Daniel Engström Stenson  
VD resp programchef miljö, tankesmedjan FORES

Miljöaktuellt, redaktionen