Knepigt dilemma för den ansvarsfulle investeraren

För första gången någonsin har en aktieägare inlett en rättstvist med ett bolag på grund av bristande hantering av klimatrisk. Det polska energibolaget Enea drogs i veckan inför domstol på grund av att det har gett grönt ljus för investeringar i ett nytt kolkraftverk. Miljöjuristerna på ClientEarth som äger aktier i Enea står bakom stämningsansökan. Rättstvisten bygger på att bolaget sviker sina ägare genom att inte ta hänsyn till de nettoförluster som investeringen väntas leda till på grund av klimatrisker, vilket har räknats ut av tankesmedjan Carbon Tracker.

I veckan kom även nyheten att AP7 och Church of England tagit kontakt med 55 europeiska bolag med stor klimatpåverkan för att ställa krav på att de anpassar sin lobbying efter Parisavtalets mål. Analyser har visat att företags indirekta bidrag till lobbying genom branschorganisationer, såsom BusinessEurope, ibland kan ha större klimatpåverkan än den direkta påverkan från företaget i sig.

Ett 70-tal investerare står bakom kraven som AP7 varit med och utvecklat. En av undertecknarna är Nordea som sedan länge har ett gott – och välförtjänt – renommé i frågor om ansvarsfull ägarstyrning. För två veckor sedan hamnade Nordea i blåsväder då ett gäng ekonomi- och klimatforskare från Göteborgs universitet kritiserade bolaget för att sprida felaktiga påståenden om hållbara investeringar. Forskarna ifrågasätter Nordeas påstående att en flytt till så kallat hållbart sparande kan ha 27 gånger större besparing för miljön än vad man som individ totalt kan åstadkomma genom de fyra mest rekommenderade klimatåtgärderna; begränsat flygresande, bilanvändande, köttätande och minskad vattenförbrukning. Nordeas analys bygger enligt forskarna på falsk matematik.

Enligt Nordeas metodbeskrivning är en hållbar fond en sådan som inte investerar i fossilbolag. Bolag som är beroende av kol, olja och gasreserver – såsom polska Enea – ska bort från portföljen. Slutsatsen blir densamma som miljöorganisationer som Greenpeace landar i när man kritiserar AP-fondernas innehav i fossilbolag: sälj bolagen till någon annan investerare. Vän av ordning ställer sig förstås frågan; vem blir den nya ägaren och vilka motiv har denna?

Det huvudsakliga argumentet för att sälja av bolag är att investeraren på så vis kan påverka deras kapitalkostnad. Det ska alltså dyrare med ny finansiering av exempelvis infrastruktur för fossil utvinning. Men då behöver väldigt stora mängder kapital avyttras. Fondratinginstitutet Morningstars analyschef menar till och med att argumentet bygger på en logisk tankevurpa, eftersom det trots allt inte är någon brist på kapital i världen efter flera år med minusränta. Dessutom är en konsekvens av nedtryckta aktiekurser att risken för uppköp från exempelvis riskkapitalister, stater och andra företag ökar.

Utöver detta finns det såklart även en risk att det avyttrade bolagets rykte skamfilas. Men sådana effekter tenderar att vara kortvariga eftersom konsumenter ofta glömmer bort vilka bolag som har svartlistats av olika finansaktörer. Omvänt finns det även en risk för förvaltaren som behåller smutsiga bolag, då den kan tvingas stå till svars inför medier och civilsamhälle.

Därmed inte sagt att fondförvaltare inte bör överväga exkludering av vissa smutsiga bolag. Det handlar i huvudsak om en fråga att hantera risken i portföljen. Klimatförändringen och hållbarhet är megatrender som i olika utsträckning kommer påverka bolagens resultat framöver. Just därför börjar allt fler investerare ta hänsyn till så kallade ESG-risker (environmental, social and corporate governance) vid investeringsbeslut.

Att allt fler fondförvaltare exempelvis exkluderar kol bör därför snarare ses som ett rationellt ekonomiskt beslut för att skydda portföljens värde. Här kan tilläggas att allt fler fossiltunga bolag idag tvingas öka rapporteringen om ESG-risker, som en följd av att aktieägare röstar igenom sådana beslut vid bolagstämmor. Mer bolagsrapportering om ESG-risker bidrar i sin tur till att exempelvis öka förståelsen för att nyinvesteringar i kol och olja inte är lönsamma.

Nordeas pressutspel bjuder på en tacksam analys för mediernas snabba rapportering. En titt i mediearkiven visar att Nordeas utspel har lett till pressutrymme i flera stora svenska medier, medan veckans nyhet om investerarkraven från AP7 och Church of England knappt har nämnts i svenska tidningar.

Personligen håller jag med forskarna om att det är olyckligt att den här typen av förenklad och missvisande information om hållbara investeringar sprids – även om intentionen med pressutspelet är god. Bland annat eftersom den riskerar att ge stöd för åsikter som att det inte spelar någon större roll om vi i Sverige reducerar vår flyg- och köttkonsumtion, eftersom effekten sägs vara liten jämfört med om vi säljer av våra fossilinnehav.

Mediekonsumenter förtjänar mer och bättre information i fråga om såväl hållbara investeringar som klimatförändringen i sig.

I slutändan är det uppenbart att den genomsnittlige svensken behöver minska sina konsumtionsutsläpp för att det ska finnas en rimlig chans att nå Parisavtalets mål, och stoppa annan förödande miljöförstöring på vår planet. Om inte vi i Sverige som har ett av världens högsta ekologiska fotavtryck är redo att göra aktiva livsstilsval för att minska vår klimatpåverkan – vem ska då göra det?

Därutöver kan vi exempelvis ställa krav på att våra pensionsförvaltare ska öka trycket på att internationella storbolag ställer om i en hållbar riktning. Gärna genom samarbeten med andra stora institutionella investerare för att få hävstång i tyngden bakom kraven. Eftersom våra statliga pensionsfonder lyfts fram som världsledande inom detta av den brittiska miljöorganisationen Shareaction är jag trygg i att mina pensionspengar ännu förvaltas av AP7.

Slutligen: Organisationer som Clientearth och Carbon Tracker bidrar till att utvidga aktieägarens verktygslåda för bolagspåverkan. Sannolikt har vi bara sett början vad gäller klimatrelaterade rättstvister mellan bolag och dess aktieägare.

Tobias Persson
Reporter, Aktuell Hållbarhet