Kommentar: Tuffa förhandlingar väntar om miljö- och klimatpolitiken

En av regeringens viktigaste uppgifter under den kommande mandatperioden är att ta fram en klimatpolitisk handlingsplan och sedan genomföra det som står i den.

Utsläppen i Sverige måste som bekant minska betydligt snabbare än vad som skett under de senaste åren, i alla fall om netto-nollmålet till år 2045 ska kunna nås.

Ja, ännu snabbare måste det egentligen gå om vi ska ta in det som Johan Rockström med flera säger, att 2045-målet i och med ny forskning har blivit ”ovetenskapligt” och att Sverige måste bli fossilfritt långt tidigare.

Kanske kan man sammanfatta med att säga att oavsett måldatum så är det hög tid att vi i Sverige nu lägger i en ny växel och ökar takten i omställningsarbetet.

Frågan är bara hur det här ska gå till.

Enligt den svenska klimatlagen ska regeringen vart fjärde år – året efter ett ordinarie riksdagsval – presentera en plan för hur de svenska klimatmålen ska kunna nås. Det handlar dels om att beskriva ”planerade åtgärder” för utsläppsminskningar, dels om att flagga för vilka ”ytterligare åtgärder” som kan komma att behövas längre fram.

Det här blir nu en minst sagt delikat uppgift för kommande regering.

Tiden är nämligen knapp, samtidigt som mycket måste komma på plats.

Klimatpolitiska rådet var noga med att understryka just detta i sin senaste utvärdering:

”Nästa klimatpolitiska handlingsplan behöver vara en plan för acceleration. Det gäller dels insatser som kan bidra till utsläppsminskningar i närtid så att 2030-målen nås, dels strategiska insatser som behöver genomföras nu för att skapa förutsättningar för fortsatt minskade utsläpp bortom 2030.”

På Ulf Kristerssons sida i politiken är man långt ifrån ense i miljö- och klimatfrågorna. Det står klart om man exempelvis läser Världsnaturfondens eller Naturskyddsföreningens valgranskningar. Framför allt är det Liberalerna och Sverigedemokraterna som skiljer sig åt i ambitioner, i allt från naturskydd till kemikaliepolitik.

På klimatsidan vill de fyra partierna i Kristerssons lag visserligen försöka få till en satsning på nya kärnkraftsreaktorer samt en ökad elektrifiering av samhället, men hur man rent konkret ska få utsläppen att minska i den takt som behövs återstår att se - en ny kärnkraftsreaktor byggs ju inte i en handvändning. 

Rimligen kommer vägen framåt just i klimatfrågan därför bli en enormt tuff nöt att knäcka, och Ulf Kristersson gör nog därför smart i att lyfta upp klimatet direkt på förhandlingsbordet. Att nästa klimatpolitiska handlingsplan dessutom ska vara ”en plan för acceleration”, det är ytterligare ett argument för att inte skjuta frågan på framtiden.