Krönika: Specialieringens pris på politikerveckan

Vad hette det sa du? Det var den första fråga jag fick när jag ombads lämna en kort spaning över årets almedalsvecka.
Serendipitet betyder enkelt uttryckt det du hittar när du letar efter något annat. Just de oväntade mötena och möjligheten att hamna på ett seminarium som man inte alls trodde sig vara intresserad av har länge varit ett signum för Almedalsveckan.

De senaste åren tycks seminarier inom ett ämnesområde kommit att samlas på samma ställe, eller torg som det benämns på almedaliska. Inte sällan sammanhållna av tidningar, likt den som skickar ut denna text. Visst är det effektivt för den som är särskilt intresserad av exempelvis bostäder, miljö eller skolfrågor. Det är väldigt smidigt att kunna samla alla experter och intresserade på en och samma plats. Vill man träffa någon i sektorn är de garanterat där. Det är bara att bänka sig.

Men priset för denna specialisering är att de nya och oförutsedda mötena inte uppstår i samma utsträckning som tidigare. Och det är ju ofta i dessa som banbrytande upptäckter och innovationer kommer till.

Det är positivt att allt fler kan och vill ta del i den stora och offentliga diskussion som Almedalen står för. Men i takt med att Almedalsveckan växer riskerar framväxten av alla nischade arenor göra att hela veckan förlorar något av sin själ. Mötet med den du inte kände till på ett seminarium du inte tänkt gå på som skapade tankarna du inte tänkt tidigare.

Johannes Hylander
seniorkonsult New Republic

Miljöaktuellt, redaktionen